Blind vardag

Etikett: Vinter

  • En ledig hund

    Nu har Sally haft lite ledighet i lite mer än en vecka. Som jag skrivit tidigare så har hon fått en knöl på nosen borttagen och hon har därför inte kunnat arbeta som hon ska. Hon går med en krage på sig, som jag ogärna vill ta bort. Jag vill inte riskera att råka röra såret med vare sig kragen eller ledarhundsselen.

    Allt har gått jättebra, såret har läkt jättefint och hon tycker att det är hyfsat okej att ha kragen på sig. Den är lite jobbig ibland bara, man kan ju inte nosa runt som vanligt och den slår i både väggar, dörrposter och husses ben när vi promenerar.

    Lite oturligt nog kom det en massa snö just den här veckan. Jag tycker egentligen om när det är vitt och fint ute och en promenad i snön är aldrig fel. Men när världen är helt vit blir det en del problem. Inga kontraster att hålla sig till och som för några dagar sen, plogbilarna hade inte hunnit ut då det snöat en hel del. Så det var dels vitt men också ”osynliga” snöhögar att passera. Eller passera… Snubbla sig igenom rättare sagt. 🙂

    Det jag får göra är att hålla mig till vägar jag kan väldigt bra. Det går liksom på autopilot, jag vet var jag befinner mig, var det brukar vara extra halt osv. Dessutom får jag hålla mig till lite kortare promenader då jag både anstränger ögon och hjärna för att hålla koll på allt runtomkring. Sen blir ju bilarna väldigt ljudlösa i nysnö, så det gäller även att hålla koll på dem.

    Sen märker jag att Sally saknar att jobba. Hon kommer och petar på mig oftare och visar att hon vill hitta på saker. Så vi har då gjort saker som går bra med kragen, så att hon ändå får använda huvudet.

    Det är bara att konstatera att man har blivit väldigt bortskämd. Att kunna lämna bort kontrollen åt någon annan har gett många vinster. Dels att kunna ta sig fram oavsett väder, men också om det är ljust eller mörkt. Jag har säkert nämnt det här förut men jag blir lika fascinerad varje gång jag inser vad en hund faktiskt hjäler till med. Så nu om en vecka kommer hon att bli av med stygnen och efter det borde hon kunna jobba som hon ska igen, vilket blir bra för oss båda.

    Lite svårt att se var vägen går. Man får helt enkelt chansa lite.
    Lite klumpigt med en stor parabol på sig men det går bra ändå.

  • Att ta sig fram när hunden är ledig

    För några dagar sen fick Sally en ”knöl” bortopererad från sin nos. Den har suttit där ett tag nu och vi bestämde oss till slut för att ta bort den. Risken var att hon skulle slå i den eller att den fastnade när man tog på eller av ledarhundsselen.

    Operationen gick bra och än så länge ser allt jättefint ut. Hon får gå med en tratt på sig för att inte råka stöta i såret eller klia på det, vilket hon är lite missnöjd över. Men det går bra ändå, den är lite i vägen bara.

    En sak jag slogs av när jag lämnat henne och gick tillbaks från veterinären själv var att vad enkelt allt har blivit när man kan lämna bort kontrollen över navigeringen till någon annan. Jag vet hur vägen från veterinären till bussen ser ut, men jag är inte helt säker på den. Det betyder att min hjärna är på helspänn hela tiden, för att leta efter landmärken, veta var jag är, se upp för bilar, bussar och andra som är ute i trafiken och så vidare. Om det hade varit snö eller mörker den dagen så hade det i princip varit omöjligt.

    Nu gick operationen väldigt bra och såret läker som det ska. Men eftersom hon går med tratten på sig kan jag inte använda ledarhundsselen som vanligt. Jag vill inte gärna ta av henne tratten, eftersom jag då riskerar att komma åt hennes sår och göra saken värre.

    Såklart leder det här till en del begränsningar. I området runt där jag bor är det inga problem, eftersom jag gått runt här en massa och känner väl till vägarna. Däremot blir det mer utmaning att ta sig fram på ställen där jag inte helt känner till omgivningen. Speciellt på ställen med mycket rörelse eller där det kan helt plötsligt stå saker i vägen, t.ex cyklar, bilar etc. Jag måste därför koncentrera mig mycket mer för att hålla koll på allt jag behöver ha koll på, vilket kan vara väldigt ansträngande. Om det dessutom är snö, så att alla kontraster försvinner, så blir det så gott som omöjligt. Även mörker ställer till det en hel del.

    Så nu hoppas jag på att Sally läker ordentligt så att vi kan ta bort hennes stygn om några veckor och att snön håller sig borta en liten stund till. Nästa uppdrag är att ta oss ner till veterinären för att kolla så allt står rätt till.

  • Det blev visst vinter igen

    Det blev visst vinter igen, för några veckor sedan så trodde man nästan att sommaren var på väg. Men några bakslag får man ju räkna med.

    Jag har absolut inget emot vinter och snö, en kall och solig vinterdag kan vara väldigt härlig och snön lyser ju upp mycket. Men däremot blötsnö och slask är ju inte så kul direkt.

    Nu i morse, när jag var ute med hunden, var det ett par minusgrader och soligt. Jätteskönt verkligen! Det påminde mig om våra fjällresor som vi gjorde när jag var liten.

    Bild från morgonpromenaden.

    När jag var 12 år så åkte jag upp till Åre med min farmor och farfar och fick lära mig åka slalom. Det fanns en skidskola som lärde bland annat synskadade poersoner att åka slalom och de hade en veckas kurs där som var samtidigt som min farmor och farfar var där. Så jag bodde med dem och var på skidskola dagtid. Jättekul tyckte jag. Efter det så har vi även varit upp med övriga familjen och åkt skidor några år och jag har även åkt med skolan på några dagsutflykter, bland annat till Kungsberget och Romme.

    Nu kanske ni undrar hur sjutton jag vågar åka slalom när jag knappt ser något alls. Faktum är att det går riktigt bra. Jag åker före en seende person, som säger hur jag ska åka. Jag hade då en väst på mig där det stod Synskadad och den bakom hade en väst där det stod Ledsagare, för att tala om för övriga åkare att man ska försöka undvika att åka in emellan. Där det är smalt och trångt har vi löst det så att jag åker efter den som guidar mig, då jag kan ta sikte på den gula västen.

    Att åka lift går också fint, man får be liftpersonalen om lite hjälp att fånga in pinnen bara. Även då åker jag sist, så att jag ser var den som guidar mig hoppar av.

    Det handlar väldigt mycket om att kunna våga lita på instruktioner. Jag måste ju hela tiden lita på att den som åker bakom har koll. Särskilt när man åker ovanför trädgränsen. Det är förvisso väldigt häftigt, då man ser väldigt långt och det är en fin miljö, men å andra sidan försvinner alla referenser och perspektivet gör att jag tycker att det ser ut som att jag är på väg utför ett enormt stup. Men det är en härlig upplevelse som jag ändå inte velat missa.

    Nu har jag inte åkt slalom på över 10 år, frågan är om jag skulle våga. Man blir ju försiktigare/klokare med åren sägs det.

  • En härlig vinterdag

    Dags för morgonpromenaden.

    Soluppgång över åkern.
    Vi tog en promenad på morgonen. -10 grader och jätteskönt väder.

  • Nu blev det vinter, på riktigt

    Då var det dags igen, första snön för den här vintern. Ganska trevligt ändå när det blir vitt och ljusare ute.

    För mig är snön både bra och mindre bra. Att det blir ljusare är ju såklart en fördel men när allt blir vitt så suddas alla kontraster ut, vilket gör att jag oftast inte har en susning om vad som är väg och vad som är vägkant. Det har hänt att jag promenerat rakt ut i diket i tron om att jag varit på vägen. Därför är jag extra beroende av hunden i sådana här lägen.

    Normalt sett är en molnig dag mest optimal för min del. (Låter lite trist kanske). Men i det här fallet så kan faktiskt solen hjälpa mig en hel del, jag ser reflektioner från snöhögar och vallar bättre då. Är det molnigt så blir allting helt vitt.

    En annan klar fördel med vintern är snöpinnarna, i mörker ser jag dem klart och tydligt när de reflekteras i ficklampan. Då blir det mycket lättare att se vart vägen går.

    Så för mig är vintern både bra och mindre bra. Fast med Sally till hjälp så funkar det riktigt bra ändå.

    En bild på gångvägen utanför huset. Åker på båda sidorna och riksvägen lite längre bort. Snöigt, vitt och fint.
    Första snön, här syns det iallafall ungefär var vägen går.

  • Härligt med lite snö

    Nu har vi äntligen fått lite snö här. Det ser så mycket trevligare ut när det är vitt på marken. Det blir även lite ljusare och det känns verkligen som att julen närmar sig. En riktigt solig vinterdag med mycket snö kan vara väldigt härlig.

    Tyvärr kan snön ställa till det lite för mig ibland, när allt blir vitt försvinner alla referenser och kontraster för mig, så jag ser varken vägkanter, diken, trotoarkanter eller liknande. Snöhögar och vallar ser jag inte heller.

    Det får mig att tänka på en händelse so inträffade för ett antal år sedan. Jag skulle gå och handla lite. Runt där jag bor så är det mycket åkrar och andra öppna ytor och just den här dagen hade det kommit mycket snö. Så jag börjar gå mot affären och märker helt plötsligt att det blir väldigt ojämnt. Jag tänker inte mer på det utan fortsätter och tänker att det är säkert bara lite dåligt plogat. När jag sedan märker att jag inte kommer fram till affären så börjar jag inse att något är fel. Det visar sig att jag svängt lite fel och hamnat mitt ute på en åker. Så det var bara att vända tillbaka och börja om. Det såg nog jätteroligt ut när det går spår rakt ut på åkern. Men det bjuder jag på, en rolig historia att berätta för folk helt enkelt. 🙂

    Så jag har alltså inte dragit mig från att röra på mig, trots att förutsättningarna varit dåliga. Jag vill ju inte missa något bara för en sådan sak eller riskera att bli instängd. Allting löser sig ju i slutändan.

    Nu när jag dessutom har en hund som älskar att jobba så blir det hela dessutom mycket lättare. Hon uppskattar verkligen utmaningar och ju mer ”hinder” det finns i vägen desto mer jobbsugen och alert blir hon. Tidigare i veckan, när det kommit massa snö och det låg högar lite överallt på vägen till jobbet, blev hon överlycklig och jag fick nästan bromsa henne då hon mer eller mindre ville springa till jobbet. Så himla kul när hon blir så fokuserad och gillar sitt jobb.

    Passar på att dela med mig av en bild från vår morgonpromenad också. Glad första advent!

    Vinterlandskap