Blind vardag

Etikett: Vardag

  • Skynda långsamt!

    Nu var det ett tag sen sist jag skrev så därför tänkte jag bjuda på en berättelse ur verkligheten igen.

    Att skynda sig och samtidigt överskatta sin förmåga kan ibland vara lite riskabelt. Det fick jag erfara vid ett tillfälle då jag skulle skynda mig hem till mina föräldrar. Det här var innan jag fick min hund, så på den tiden tog jag mig fram på egen hand.

    Vid just det här tillfället var det nästan helt mörkt och jag var lite sen hem från jobbet, har för mig att det var på senhösten, så det hann bli rätt mörkt ute den här tiden. Jag tänkte då att jag skulel skynda mig till dem, då mina bröder redan var där och maten var klar. Det är gångavstånd dit och jag har gått den vägen många gånger så jag tänkte att jag borde kunna småspringa den vägen. Det första som hände var att jag mötte en bil och på något sätt fick jag in en snökäpp mellan mig och min käpp. Med andra ord har jag trasslat in mig i en snökäpp mitt framför bilisten, som måste fått sig ett gott skratt.

    När jag väl trasslat ut mig därifrån småspringer jag vidare. När jag kommer in på gården så ska man svänga upp för en trapp och går man då för långt finns en stenmur. Nu råkar det vara så att jag hade för bråttom så jag går för långt och istället för att träffa trappen träffar jag stenmuren, med båda knäna. Efter en stund, som kändes som en timme, var det dags att försöka ta sig in, vilket tog sin lilla tid för det gjorde ont.

    När jag kommer in får jag frågan vad jag gjort. I mitt huvud blir det samma reaktion som när man halkar på en isfläck, ni vet, när man snabbt som sjutton reser sig och säger att ingenting hänt men i själva verket har man så ont så man blir tokig. Så hände även här. Det jag inte räknat med var att mitt ansiktsuttryck sa något annat. Plus att jag skrapat upp båda knäna och det rann blod om dem. Så det rådde inga tvivel.

    Dagen efter får jag dessutom veta att jag flyttat några stenar i muren, så det var en ordeentlig smäll.

    Så slutsatsen blir att inget mörkerseende tillsammans med hög fart inte är en bra kombination.

  • Att hänga med i ett högt studetempo

    När det gäller att studera på högskola/universitet så är tempot betydligt högre än grundskola och gymnasie insåg jag väldigt snabbt. Dels är klasserna oftast större och mer saker ska gås igenom på kortare tid. Det gör att det blir svårare att hänga med i tempot, speciellt om man inte kan ta till sig informationen man får på papper, som visas på Powerpoint-presentationer, skrivs på tavlan etc.

    Som så många gånger förr har jag tänkt att det här blir en utmaning som så många andra, det måste gå att kunna lösa detta också. Och det gick alldeles utmärkt.

    Mycket av vår kurslitteratur var webbaserad, vilket innebar att man loggade in på en webbsida där kursböckerna fanns. Vi gjorde även proven där genom ett formulär som man fyllde i och skickade in. Vi hade även en studentportal där materialet lades ut av kursledarna. Vid något tillfälle var vi tvungna att använda en ”vanlig” bok, men då hade jag turen att kunna köpa den som PDF-fil och läsa den på datorn.

    Som synskadad student kan man få lite extra hjälp med att ta anteckningar. Det går till så att man utser en i klassen som är lite extra ögon, som exempelvis kan anteckna det som skrivs på tavlan, visas på presentationerna eller på annat sätt visuellt visas. Vi utsåg en person som gjorde detta, samtidigt som jag själv antecknade det jag kunde uppfatta. När föreläsningen var klar skickade han över sina anteckningar till mig och när jag jämförde hans och mina anteckningar upptäckte jag att vi kompletterade vandra jättebra. Det jag hade missat hade han fått med och tvärtom. En alldeles utmärkt lösning för båda helt enkelt.

    Efter en tid när man börjat lära känna kursledarna lite bättre så började de även förklara lite mer om vad som fanns på presentationerna och tavlan, så även jag kunde hänga med lite bättre. Det visade sig också vara bra för de andra kursdeltagarna att få lite mer ”extrainformation”. Jag kunde även få presentationerna skickade till mig i efterhand, så att jag kunde gå igenom dem i lugn och ro själv, vilket hjälpte mig jättemycket. Ibland kunde jag även få dem i förväg.

    I efterhand så tycker jag att dessa nästan fyra år rullade på väldigt bra, långt över vad jag först trodde. Med lite envishet och uppfinningsrikedom så löser sig mycket, samtidigt med lite uthållighet.

  • Idag firar vi tre år

    Idag är det på dagen tre år sedan Sally flyttade in här. Det har varit tre intressanta år och jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt på dessa år.

    Jag minns att en av de första dagarna jag hade henne skulle vi ut på kvällspromenaden. Det hade då blivit mörkt och jag fick för mig att ta en längre promenad, bara för att jag kunde. Då insåg jag på riktigt att det här kommer bli riktigt bra. Jag kan ta mig fram varsomhelst, närsomhelst.

    Sedan har allt rullat på, vi jobbar på väg till och från jobbet, men det blir också en del andra äventyr och hon tyker fortfarande att det är lika roligt att få släpa runt på sin husse, oavsett om vi ska handla något, gå till jobbet eller bara ta en promenad. Om det inte regnar eller är slaskväder såklart.

    Sen har vi såklart råkat ut för lite utmaningar längs vägen. Några veckor efter att hon kommit gjorde hon illa sin ena tass, vilket gjorde att hon fick skutta på tre ben ett tag. Men det gick snabbt över men arbetslusten fanns ändå, trots att hon fick vila under tiden tassen läkte.

    Nu hoppas vi på många fler år och hon får fira med ett vansinnigt gott ben.

  • En berättelse från mina tidiga år

    Vi är tre bröder i min familj och jag är den äldsta. Vi är väldigt nära varandra i ålder, närmare bestämt fyra år mellan mig och min yngsta bror.

    När vi var ute och gick brukade jag hålla i min mammas eller pappas bakficka, för att på så sätt hänga med. Jag kan då varit ca 4 – 5 år. Vid ett tillfälle råkade jag ut för en väldigt märklig situation, både för mig själv men framför allt för en intet ont anande förbipasserande.

    Vi hälsade på min farmor och farfar, som hade husvagtn på en camping i Östhammar på den tiden. Vi skulle då ut och gå och vi börjar gå iväg. Av ågon anledning så missar jag att mina förlädrar går iväg, så jag stannar till en stund. Sedan ser jag en person med blåa byxor, som min pappa hade. Så jag tog tag i bakfickan som jag alltid gjorde. Efter bara några meter så kommer mina föräldrar springande och förklarar att jag sugit tag i fel person. Vad förvånad han lär ha blivit när en litet villt främmande barn dyker upp och bara följer efter.

  • Blåsigt värre

    Det blåser just nu halv storm ute känns det som, men det hör väl årstiden till antar jag. Då kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket jag egentligen använder min hörsel till saker när jag är ute och går.

    Vi var på väg hem i mörkret efter grusvägen härutanför. När vi går så ser jag ett par lysen ganska långt borta men jag kan inte bedöma avståndet fram till dem. Eftersom det låter en hel del från vinden hör jag inte vad det kan vara. När vi kommit en bit till stannar hunden intill kanten och en bil passerar oss. Jag hör den då på kanske bara ett par meters håll. Hade jag inte haft hunden vid det tillfället hade jag säkert stannat så fort jag sett lamporna, men hade nog då fått stå där en stund. Hade bilen kommit bakifrån istället hade jag nog inte upptäckt den förrän den var precis inpå ig.

    Jag kan även få svårt att lokalisera mig när det blåser mycket, när det dessutom är mörkt ute blir det ännu svårare. Jag lyssnar på något sätt hela tide efter saker jag passerar, t.ex hus, staket, skog eller vad det nu kan vara och med hjälp av det kan jag lista ut var jag är. Nu när detta försvann så märkte jag att det blev mycket svårare och jag är då glad att jag har en fyrbent kompis som ser till att jag kommer rätt.

    Nu ligger hon och vilar sig i form i sin bädd och väntar in veckans sista arbetsdag.

  • Vill ni att jag tar upp något speciellt i bloggen framöver?

    Nu har jag kört ett tag på den här bloggen och jag har hört mycket positivt om den från alla möjliga håll, vilket är jätteroligt.

    Är det något ni undrar över? Eller har ni någon speciell situation jag varit med om, som ni vill att jag berättar om? Hör av er isåfall så ska jag se vad jag kan göra.

    Nu säger min lilla jaktlabbe God natt och sov gott!

  • En arbetsvecka utan extra ögon

    Jag har sagt det förr, det är helt otroligt vad hunden gör skillnad. Nu har hon varit hemma i en vecka pga att hon varit sjuk och jag har på egen hand tagit mig till och från jobbet. Dessutom i inte så bra förutsättningar för min del med regn, mörker och inte alltför upplysta vägar. Det har visserligen gått efter omständigheterna bra men visst har det varit ansträngande, då man går på helspänn hela tiden. Men det har funkat, det är ju det som är huvudsaken och jag vet att jag kommer klara av det om det skulle hända igen.

    Igår när vi skulle ta den vanliga morgonpromenaden så märkte jag att min blindkäpp var ovanligt kort. Så jag tittade efter och såg att tydligen har jag knäckt av de sista centimetrarna av den. Visst har jag använt den lite extra genom att känna mig fram efter kanter och annat nu när jag inte haft hunden, men jag kan för mitt liv inte begripa vad jag gjort eller när jag skulle ha gjort det. Visst, jag har ett ganska högt gångtempo (ibland kanske lite för högt för att hinna med ibland), men så högt att jag skulle råka slå av pinnen utan att märka det tror jag inte. Lite roligt. 🙂

    Har förövrigt haft en bra helg, med ettårskalas och en förmiddag i garaget, där vi pysslat lite. Hunden mår dessutom bara bättre och bättre och förhoppningsvis kommer hon att kunna börja jobba snart också.

    Här tar vi igen oss lite efter dagens morgonpromenad.

    Hoppas även ni läsare haft en god helg, den här tredje advent.