Blind vardag

Etikett: Vardag

  • En ledig hund

    Nu har Sally haft lite ledighet i lite mer än en vecka. Som jag skrivit tidigare så har hon fått en knöl på nosen borttagen och hon har därför inte kunnat arbeta som hon ska. Hon går med en krage på sig, som jag ogärna vill ta bort. Jag vill inte riskera att råka röra såret med vare sig kragen eller ledarhundsselen.

    Allt har gått jättebra, såret har läkt jättefint och hon tycker att det är hyfsat okej att ha kragen på sig. Den är lite jobbig ibland bara, man kan ju inte nosa runt som vanligt och den slår i både väggar, dörrposter och husses ben när vi promenerar.

    Lite oturligt nog kom det en massa snö just den här veckan. Jag tycker egentligen om när det är vitt och fint ute och en promenad i snön är aldrig fel. Men när världen är helt vit blir det en del problem. Inga kontraster att hålla sig till och som för några dagar sen, plogbilarna hade inte hunnit ut då det snöat en hel del. Så det var dels vitt men också ”osynliga” snöhögar att passera. Eller passera… Snubbla sig igenom rättare sagt. 🙂

    Det jag får göra är att hålla mig till vägar jag kan väldigt bra. Det går liksom på autopilot, jag vet var jag befinner mig, var det brukar vara extra halt osv. Dessutom får jag hålla mig till lite kortare promenader då jag både anstränger ögon och hjärna för att hålla koll på allt runtomkring. Sen blir ju bilarna väldigt ljudlösa i nysnö, så det gäller även att hålla koll på dem.

    Sen märker jag att Sally saknar att jobba. Hon kommer och petar på mig oftare och visar att hon vill hitta på saker. Så vi har då gjort saker som går bra med kragen, så att hon ändå får använda huvudet.

    Det är bara att konstatera att man har blivit väldigt bortskämd. Att kunna lämna bort kontrollen åt någon annan har gett många vinster. Dels att kunna ta sig fram oavsett väder, men också om det är ljust eller mörkt. Jag har säkert nämnt det här förut men jag blir lika fascinerad varje gång jag inser vad en hund faktiskt hjäler till med. Så nu om en vecka kommer hon att bli av med stygnen och efter det borde hon kunna jobba som hon ska igen, vilket blir bra för oss båda.

    Lite svårt att se var vägen går. Man får helt enkelt chansa lite.
    Lite klumpigt med en stor parabol på sig men det går bra ändå.

  • Att ta sig fram när hunden är ledig

    För några dagar sen fick Sally en ”knöl” bortopererad från sin nos. Den har suttit där ett tag nu och vi bestämde oss till slut för att ta bort den. Risken var att hon skulle slå i den eller att den fastnade när man tog på eller av ledarhundsselen.

    Operationen gick bra och än så länge ser allt jättefint ut. Hon får gå med en tratt på sig för att inte råka stöta i såret eller klia på det, vilket hon är lite missnöjd över. Men det går bra ändå, den är lite i vägen bara.

    En sak jag slogs av när jag lämnat henne och gick tillbaks från veterinären själv var att vad enkelt allt har blivit när man kan lämna bort kontrollen över navigeringen till någon annan. Jag vet hur vägen från veterinären till bussen ser ut, men jag är inte helt säker på den. Det betyder att min hjärna är på helspänn hela tiden, för att leta efter landmärken, veta var jag är, se upp för bilar, bussar och andra som är ute i trafiken och så vidare. Om det hade varit snö eller mörker den dagen så hade det i princip varit omöjligt.

    Nu gick operationen väldigt bra och såret läker som det ska. Men eftersom hon går med tratten på sig kan jag inte använda ledarhundsselen som vanligt. Jag vill inte gärna ta av henne tratten, eftersom jag då riskerar att komma åt hennes sår och göra saken värre.

    Såklart leder det här till en del begränsningar. I området runt där jag bor är det inga problem, eftersom jag gått runt här en massa och känner väl till vägarna. Däremot blir det mer utmaning att ta sig fram på ställen där jag inte helt känner till omgivningen. Speciellt på ställen med mycket rörelse eller där det kan helt plötsligt stå saker i vägen, t.ex cyklar, bilar etc. Jag måste därför koncentrera mig mycket mer för att hålla koll på allt jag behöver ha koll på, vilket kan vara väldigt ansträngande. Om det dessutom är snö, så att alla kontraster försvinner, så blir det så gott som omöjligt. Även mörker ställer till det en hel del.

    Så nu hoppas jag på att Sally läker ordentligt så att vi kan ta bort hennes stygn om några veckor och att snön håller sig borta en liten stund till. Nästa uppdrag är att ta oss ner till veterinären för att kolla så allt står rätt till.

  • En liten höstutflykt

    För ett tag sen var jag och hälsade på delar av familjen som flyttat till Härjedalen. En dag när det var fint väder tänkte vi göra en utflykt och åka och titta på en fors, Hoedestupet. Det kom till under den tid som man flottade timmer på vattnet och just här var det så trångt att man var tvungen att spränga en ny del av ån. Sagt och gjort, vi åkte iväg och efter några mil på en grusväg ut i skogen kom vi fram.

    Från parkeringen ner till själva forsen gick en stig full med sten och rötter. Man gick ner för en ganska brant backe och sedan efter ån bort till en liten grillplats. Jag hade såklart Sally med mig då det fungerar riktigt bra att ha henne med i sådana här miljöer. Hon är riktigt skicklig på att se till att vi går på ett bra ställe.

    Vi började gå ner mot forsen men rätt som det var såg hon att det blev blött på ett ställe. Hon bestämmer sig då för att göra en rätt hastig undanmanöver, varpå jag snubblade till på en hal sten och rätt vad det var så stod jag med huvudet fastkilat mellan två trädstammar. Så där stod jag och funderade på vad sjutton som hände egentligen och det undrade nog alla. Måste sett hemskt kul ut.

    När jag kommit loss så gick resten av biten bra. På ett ställe får man gå ändes ån och där blir det smalt, men det gick bra. Väl framme grillade vi korv och Sally fick nosa runt och upptäcka området medan vi grillade. Jag var nära kanten åtminstånne några gånger fick jag upplysningar om så till slut parkerade jag på ett ställe tills vi åkte hem. Tyckte att det var säkrast, så att jag inte av misstag fick ett höstdopp. 🙂

    En bild på naturen vid forsen
    Jag och Sally
    Några bilder från Hoedestupet

  • Bussutrop – en liten sak som hjälper otroligt mycket

    I ett tidigare inlägg har jag berättat om mina upplevelser av samhällsfunktionen Arbetsresor. Tyvärr visade det sig att den tjänsten fungerade allt annat än bra. Förseningar, diskussioner med vissa förare om att de fick för dåligt betalt och att jag blev mer eller mindra nklagad för det, bilar som helt enkelt inte dök upp av föregående anledning. Ja, kort och gott, en enorm stress över ifall man kommer till jobbet men även hem ifrån jobbet. När jag sedan bytte jobb till ett i närheten bestämde jag mig, jag ska klara mig så gott jag kan med kommunala färdmedel. Då vet jag vad jag har och det har känts säkrare. Nu när det gått snart fem år kan jag konstatera att det lett till massa bra saker. Bland annat behöver jag aldrig planera ifall jag ska jobba över, åka hem tidigare etc (förut har man varit tvungen att ringa taxibolaget en bra stund innan för att ändra tiderna), stressnivån blir mindre då jag vet att jag kommer fram till arbetet i tid och jag kommer dessutom hem i tid. Man kan oftast lita på att bussen kommer.

    En sak som blivit väldigt viktig för mig är de utrop som finns i bussarna som talar om vilken hållplats som kommer. Jag bor efter en landsväg där det går ganska snabbt och det finns ytterst få hållpunkter som jag kan ta sikte på. Dessutom är hållplatserna ganska täta och nu när det är snö och mörkt så går det inte alls att se var jag är.

    Därför är jag mer eller mindre beroende av dessa utrop. Idag till exempel var det en ren tillfällighet att jag upptäckte att jag var framme vid rätt ställe. Utropet var avstängt och jag ser av en slump när bussen saktar in att det är upplyst till höger om bussen. (Det enda stället efter vägen som har gatlysen är just min hållplats). Då blev det helt plötsligt bråttom att samla ihop väskor, hundens sele, reflexvästar och hund och smita av bussen.

    Problemet en sådan här gång, ifall jag skulle missa min hållplats, är att hållplatsen efter min ligger i en skymd kurva. Jag behöver då korsa en 80-väg å ett ganska dåligt ställe, vilket inte är helt optimalt. Fortsätter jag ytterligare en hållplats så finns där en rondell precis före, som jag kan märka ganska tydligt. Där finns en bra gångväg som går nästan hela vägen hem till mig så där funkar det fint att gå av. Men å andra sidan blir det betydligt längre att gå.

    Nu har det här systemet varit helt avstängt på min buss i snart tre veckor, vilket har lett till att jag fått chansa när det är dags att trycka på knappen. In till jobbet går ju bra då det är sluthållplatsen jag hoppar av på. Men hem blir värre. Visst kan man fråga närmsta passagerare, men det vill jag ju inte heller göra, eftersom man inte vill störa dem i onödan.

    Om man kan lita på att sådana här system fungerar i bussarna så skulle det underlätta något enormt för mig. Men jag kan absolut förstå att det lätt kan bli störande för andra att hela tiden höra den tjata hela tiden, men man behöver ju inte ha någon jättehög volym på det. Utan bara så att man precis hör, det räcker gott. Eller varför inte gå steget längre? Att låta detta bli en funktion i kollektivtrafikbolagets app? Så kan man bara ha ett headset på sig och få informationen direkt i luren, mycket smidigt. Man stör ingen och kan samtidigt lyssna på en bra podd, musik eller vad man vill. Om det inte finns några tekniska begränsningar vill säga. Den idén bjuder jag på. 🙂

  • Rörigt värre

    För ett tag sen hade vi en invigning av våra nya lokaler på jobbet. En jättetrevlig tillställning med massa roliga små moment, såsom tipsrunda och lite andra tävlingar.

    En stor utmaning för mig är mycket folk på liten yta. Man brukar ju säga att 80% av alla intryck hjärnan får in är synintryck, när då synen är försämrad eller borta helt så måste dessa intryck in någon annanstans, i mitt fall via hörseln. Om det då är mycket ljud och många som rör sig så blir det rena kaoset i mitt huvud och hjärnan jobbar för fullt med att sortera alla intrycken. Var befinner jag mig? Hur ser det ut runt mig? Vilka är i närheten? Var är mina kollegor/mitt sällskap? Var ska jag förflytta mig och finns det eventuella hinder i vägen? Ja, det är många frågor som hjärnan ska besvara, för det mesta genom hörseln.

    Eftersom mitt synfält är att jämställa med ett knappnålshuvud (ungefär fem grader av fullt synfält) så blir det lätt rörigt. Om jag exempelvis ska följa efter någon så år det bara den personen jag följer efter som jag ser. Resten faller bort och jag kan inte uppfatta ifall det kommer personer eller saker på sidan om mig. Eftersom hjärnan går på högvarv och allt mitt fokus ligger i att följa efter så är det lätt att tappa fokuset helt och tappa personen i sikte. Hjärnan börjar då att försöka sortera ut alla syn och ljudintryck för att hitta personen igen och besvara alla frågor jag nämnde ovan.

    Ett exempel är att under inflyttningen så hade vi en tipspromenad på våningsplanet. Mycket folk rörde sig på en ganska liten yta. Det gäller då för mig att dels hålla koll på var mitt lag är och dels hänga med när vi går genom korridorer, kontorslandskap och sånt. Jag kan då inte heller låta avståndet öka för mycket, dels för att jag inte ser mer än ett par meter framför mig i bästa fall och dels för att det kan komma in människor emellan och då är det lätt att tappa bort den jag ska följa med.

    En annan sak är att man lätt kan uppfattas som frånvarande och inåtvänd. Nästan lite nonchalant. Jag missar lätt när personer pratar med mig och kanske inte hör riktigt vad som sägs. Det beror helt enkelt på att det blir svårt att sortera ut det som sägs ur ett annat brus. Sen kan det också vara svårt att veta om personen i fråga pratar med mig eller med någon annan, just för att allt blir så rörigt i huvudet.

    Som ni kanske märker så är det väldigt mycket i mitt huvud som jag måste hålla reda på. Är det dessutom mörkt i lokalerna så blir det ännu värre, då mitt mörkerseende är i princip obefintligt. Däremot är det viktigt för mig att inte undvika sådana här saker. Jag gillar ju att prata med andra människor och vara en del i gemenskapen. Så för mig gäller det att försöka hitta strategier att komma runt dessa ”små” utmaningar. Hur dessa strategier ser ut vet jag inte, men jag vet att ju mer jag tränar på det desto bättre blir jag och då kommer jag att hitta en bra väg runt utmaningarna.

  • Ett år med en pandemi

    Jag har hittills inte skrivit så mycket om hur jag sett på pandemin, mycket för att det ändå skrivs så mycket på nätet om det. Men nu tänkte jag att jag gör ett litet undantag.

    Jag har nu jobbat hemifrån sedan slutet av mars förra året, med några få undantag. Tycker ändå att det funkar väldigt bra, jag kan lätt utföra mina arbetsuppgifter på distans och jag har upptäckt att jag blir mer fokuserad när jag sitter hemma där det är lugnt. Restiden till och från jobbet blir dessutom betydligt kortare, vilket gör att jag får mer fritid. Dock är ju ett stort minus att inte kunna träffa kollegorna på samma sätt. Många saker löses ju i fikakön, att växla några ord i korridoren eller att bara sticka in huvudet hos någon man passerar och kolla läget. Tyvärr blir det ju inte så att man ringer upp sina kollegor nu när de flesta jobbar på distans, även fast det kanske hade varit bra.

    Jag upptäckte dock att det är mycket lättare för mig att hänga med på möten när jag sitter på distans. Om det delas en presentation av något så kan jag titta på den i lugn och ro, sitter jag fysiskt på plats och presentationen finns på en skärm så ser jag den inte alls och får då hänga med på det som sägs. Intressant iaktagelse.

    Sen kan det ju även hända massa andra saker också, jag minns att vi hade en person som fyllde år och vi skulle sjunga för honom. Men det gick ju som det gick, med den fördröjningen som blir så hamnade alla i otakt och alla började till slut gapskratta. Väldigt roligt.

    Annars tycker jag ändå att det funkar bra, man får tänka sig för lite extra om man behöver ut och handla bara. Mycket går ju att beställa och hämta ut i samband med annat och man får försöka hålla avstånd till andra. Sen finns ju möjligheten att vara social över videosamtal. Visst, det ersätter inte ett ”fysiskt möte”, men det funkar. Man får helt enkelt gilla läget och vänta ut det här tills allt är över. Att ha semester hemma kan vara väldigt avkopplande det med.

  • Sommar och semester

    Nu är det äntligen semester, vilket är skönt. Inga större utflykter är inbokade, utan vi tar det mest lugnt och vilar inför höstens utmaningar. Och njuter av värmen och sommaren såklart.

    Nu under de varmaste perioderna så har vi åkt ner till badstranden som ligger någon mil bort för att ta oss ett kvällsdopp. Vi brukar passa på under kvällstid, då det alltid är fullpackat med folk där under dagtid. Nu under dessa tider vill jag inte trängas mer än nödvändigt, men samtidigt är det enklare för min del när det är lugnt och inte så mycket folk i vattnet. För min del så har jag väldigt dålig koll i vatten, dels för att solen speglar sig i vattnet och bländar mig från två håll, sedan försvinner kontrasterna helt mot vattnet vilket gör att jag inte ser andra människor. Det blir bara en enda gröt framför mig. Därför finns en risk att jag kör in i andra människor och då blir det lite pinsamt eftersom det då inte går att se att jag ser dåligt. Men tar man det lite försiktigt så går det fint! 🙂

    Hoppas att ni med har en bra sommar med mycket värme, bad och allt annat som tillhör sommaren!

  • Dags att väcka bloggen igen

    Ja, då var det dags för att väcka bloggen igen. Det var ju en bra stund sedan jag uppdaterade något här nu.

    Det har väl egentligen inte hänt så jättemycket sedan sist, jag jobbar fortfarande hemifrån och det blir inga större utflykter på grund av pandemin.

    Tänkte passa på att bjuda på en bild från helgens långpromenad, vi tog en liten sväng på ca en mil i lördags morse innan det hade blivit riktigt varmt. Så här ligger Sally i trädgården och väntar på mig, som gör klart för promenad.

    Så håll utkik efter fler händelser, historier och funderingar från mitt huvud. Har ni något ni vill att jag skriver om? Eller har någon händelse som ni vill att jag skriver om? Hör av er i så fall!

  • Mina tankar om utanförskap

    I ärlighetens namn så har jag inte tänkt på det här med utanförskap innan ämnet dök upp under en diskussion. Jag har väl aldrig varit utanför? Sen började jag tänka efter hur saker sett ut under åren.

    När jag tänker tillbaks på min skolgång så minns jag att vi lekte en massa på rasterna på skolgården. Sen, när jag blev äldre och kom upp i tredje eller kanske fjärde klass, blev det lite knepigare när mina klasskompisar började intressera sig för bollsporter av alla dess slag. (Jag är ganska urusel på det kan man säga). Det här ledde till att jag drogs till de mer lugna personerna i klassen och jag trivdes väldigt bra med det. När jag sedan kom upp i ”moped-åldern” blev nästa steg. Där kunde jag absolut inte hänga med på samma sätt. Det här var mitt under perioden när man använde diverse chattprogram för att kommunicera med människor vilket ledde till att jag höll kontakten med människor den vägen. Visst är det bra att möjligheten fanns (och finns idag också), men det ersätter absolut inte att umgås i verkligheten.

    En annan sak som slagit mig är att människor ibland kan ha en förutfattad mening om vad jag, som synskadad, kan klara av. Men framförallt vad jag inte kan klara av. Det har hänt att jag inte ens blivit tillfrågad om saker för att man på förhand tänker att ”Det går väl ändå inte, så det är ingen idé ens att ställa frågan”. När saker senare kommit fram så är det saker som jag skulle kalrat av galant, men som jag inte fått chansen att göra på grund av detta. En fråga kan man alltid ställa, jag har ju trots allt 32 års erfarenhet av att vara synskadad. Givetvis kan jag inte klara av allt, men jag kan ändå vara med och vara delaktig och vara sällskap om inte annat.

    Sen har jag givetvis släkt, familj och arbetskollegor som är motsatsen, som hellre ställer frågan och som då gör mig mer delaktig i vad som händer. Det uppskattas verkligen!

  • Semester

    Nu är det äntligen semester, jag är nu inne på min tredje vecka av totalt fyra. Så skönt att bara ta det lugnt och njuta av sommaren. Hittills har jag bara hållit mig hemma med bara några små utflykter.

    En sak jag gjort var att skrapa och måla ett altanräcke. Min strategi när det gäller sådant är att jobba efter ett system, så man vet var man varit hela tiden. Skrapa är inga problem då man känner ganska snabbt där man inte varit, där färgen är lös och där det är ojämnt. Att måla blir desto lurigare, vitt mot vitt syns ju inte så jättebra. Därför får jag ha ett system i huvudet hela tiden och jobba efter det, t.ex att arbeta mig sakta uppifrån och ner, från vänster till höger och vara särskillt noggrann i skarvar, vinklar och vrår. Det blir ju inte 100% perfekt, men jag är ändå nöjd med mitt resultat, på slutet när jag hittat min lösning så var det inte alls mycket jag missat fick jag höra. Och jag lyckades faktiskt att hålla mig ifrån att kladda ner mig själv och annat med färg, vilket jag är förvånad över.

    Tyvärr har det inte blivit mycket badande i år, vädret har helt enkelt inte varit så pass varmt. Jag gillar att bada, särskillt att ta en simtur. Jag lärde mig att simma relativt tidigt och det har jag haft stor nytta av, även en säkerhet om jag av någon anledning skulle råka hamna i vattnet av misstag. Det som däremot kan ställa till det en hel del är att det blir väldigt mycket reflektioner i vattnet och därmed väldigt mycket röriga detaljer och jag får då väldigt svårt att urskilja saker, exempelvis andra människor. Så risken att råka simma in i folk är väldigt stor. Men det är ju något jag vet om och därför kan ta det lite försiktigt och istället använda öronen och höra efter var folk är. Dock får jag ju inte simma ut för långt, då det kan bli lite komplicerat att hitta tillbaks till rätt strand. Men tar man det bara lugnt och tänker efter före så brukar det gå bra och som sagt, jag gillar att bada och jag drar mig inte för det – även fast det kan vara lite svårt ibland.

    Så nu hoppas jag på några soliga och varma dagar de sista semesterdagarna, så att man kan bada, sitta ute i trädgården och kunna bara vara ute så mycket som möjligt.