Blind vardag

Etikett: Vardag

  • Höstmörkret

    Nu är hösten i full gång och dagarna blir bara mörkare och mörkare. Jag kan tycka att det kan vara rätt härligt att kunna sätta sig framför en brasa och bara ta det lugnt när det är mörkt och blåsigt ute. Men tyvärr ställer ju mörkret till en hel del för mig.

    Häromdagen fick jag för mig att ta en promenad efter maten. Istället för att sitta och somna till i soffan kan det vara skönt att röra lite på sig tänkte jag. Så vi klädde på oss och gick ut. Det var skönt, inget regn och ganska torrt så vi tänkte ta en tur efter en av landsvägarna här som vi brukar gå ganska ofta.

    Ibland brukar jag testa mig själv och se vad jag kan tänkas se. Nu var det helt mörkt och jag hade en kraftig pannlampa. Så medan Sally utförde sitt toabesök testade jag att ställa mig på de här korta streckade linjerna som är målade vid vägkanten och stod jag med tån i slutet på en så kunde jag se två linjer framåt. Sen var det stopp. En ganska kort bit med andra ord. 😊 Lägg då till att jag endast ser ca 5 grader i princip rakt fram och det blir otroligt lurigt att lokalisera sig, speciellt efter en väg som är rak, där det inte finns några kännetecken.

    När vi fortsatt en bit och gått genom byn så kommer vi till slut ut på ett stort gärde. Jag tänkte att det började bli lite dimmigt, men så tänkte jag att det är säkert mina ögon som spökar lite. Så vi promenerade vidare och när vi kommit en bit till så är det precis som att någon drar ner en gardin – det blir totalt vitt runt oss.

    Vi vände tillbaks då jag tänkte att det inte är så värst säkert att gå efter en väg mitt i dimman. Inga problem att hitta hem igen, eftersom jag hade Sally i sele och hon hittar ju här vid det här laget. (Det gäller att våga lita på henne i sådana här lägen).

    När vi kommit nästan ända hem så tänkte jag att det är ju så skönt, så det vore ju trist att lite dimma skulle stoppa oss och det hade ju faktiskt lättat lite. Så vi vek av och gick efter en gångväg som går härborta. Jag hann precis ta av Sally selen och då märker jag att dimman hade ju inte lättat. Det var högst tillfälligt. Så jag fick gå med en fot precis i vägkanten så att jag kände var gräskanten var. En dikeskörning blev det, jag svängde lite mer än vad vägen gjorde men jag höll mig på benen och Sally tyckte säkert att jag var jättekonstig som gjorde så. 😁

    Jag försöker att inte låta omständigheter styra mig utan har jag ett mål så gör jag vad jag kan för att nå dit. Är det så att något blir farligt eller direkt olämpligt så hittar jag en annan väg. Ibland hamnar man i ett dike, men då får man försöka hamna på rätt spår igen och fortsätta. Sen är det alltid väldigt värdefullt att ha människor runt en som ibland hjälper till och ser till att man inte hamnar i diket och kommer fram dit man ska. Det är ovärderligt och spar en hel del energi, som kan läggas på andra saker istället.

  • Mina funderingar om AI

    Det är mycket prat om Artificiell intelligens i dagens läge. Jag var med på en föreläsning om AI och jag började då fundera över vad det kan innebära för mig.

    Att ta en bild av en skylt, ett brev etc och få innehållet presenterat i text är ju en enorm hjälp. Tekniken finns redan idag, men jag gissar att den blir bättre om en tränad AI gör jobbet. Att läsa påst, läsa på paket, skyltar etc blir då mycket enklare för mig och man behöver inte be om hjälp i samma utsträckning.

    Väldigt mycket kommunikation sker ju med hjälp av bilder i dag. Det är ju mycket smidigare att bara skicka en bild istället för att skriva mycket text och en bild säger ju väldigt mycket. Men tyvärr hamnar ju jag lite utanför det här. Är det en inte alltför rörig bild kan jag avläsa den utan större bekymmer men är det mycket detaljer, svaga kontraster etcå så blir det svårare. En AI kan tolka vad som finns i en bild och skriva ut en beskrivning som text och det här öppnar ju såklart stora möjligheter för min del. Vet jag bara ungefär vad bilden innehåller så kan jag allt som oftast avgöra vad den föreställer. Så jag hoppas verkligen att tekniken hittar in i datorernas och telefonernas hjälpmedelsfunktioner i framtiden. Tänk vad roligt att kunna ta del av bilder familjen skickar kors och tvärs. Eller de där roliga GIF-bilderna som far runt i alla chattkanaler man är med i. Och dessutom kunna hitta och skicka roliga bilder själv. Att desutom omgivningen inte behöver tänka på att göra något tydligare för mig är ju också en sak som underlättar.

    Att kunna läsa saker och kunna kommunicera med andra på samma villkor tillhör ju absolut mitt tidigare inlägg om delaktighet.

  • Lite funderingar om delaktighet

    Under min uppväxt så har folk i min omgivning gett mig precis lika förutsättningar som mina fullt seende bröder. Jag har alltid kunnat vara med på saker som vi gjort i familjen, alltifrån utflykter till saker vi gjort hemma såsom måla hus, måla staket, greja på tomten etc. Ja, jag har till och med provkört brödernas mopeder på en väl utvald och lugn plats. Under kontrollerade former så visade det sig att det funkade perfekt. 😊

    När familjen var engagerad i den lokala fotbollsklubben var jag med och kollade på när bröderna spelade matcher. Visst, jag såg ju inte alltid vad som hände, men det gjorde inte så mycket. Alltid var det någon som talade om vad som hände, vilket gjorde att jag kände mig som en i gänget och inte ”den blinda”. Dessutom att kunna dela de händelserna med familjen var ju också väldigt roligt.

    Sen vet jag inte hur många gånger jag varit med mina bröder i garaget när de hållit på med sina bilar, både som sällskap men också för att hjälpa till med det jag kunnat bidra med.

    Delaktighet är ju sen inget något man bara får från andra, utan det gäller att bidra själv också. En liten men dock så användbar sak är att under gymnasiet bestämde jag mig för att plugga 10 veckors körkortsteori som tillvalskurs. Nu gissar jag att ni undrar vad sjutton jag ska med det till. Dels tänkte jag att det är otroligt bra kunskap att ha som gångtrafikant i trafiken. Men det är också ett bra sätt att kunna vara delaktig i diskussioner med andra. Det här har visat sig vara ett alldeles utmärkt val.

    Men hur gör man då i röriga sammanhang, där det händer mycket och är mycket folk? En inte alltför lätt nöt att knäcka, jag kan ju inte direkt börja veva med käppen och hoppas på att någon ska reagera. 😂 Nej, här ligger det ju tyvärr mycket på dem man är med, att hjälpa mig med att vara delaktig. Tyvärr har det hänt alltför ofta att man varit på tillställningar, konferenser etc och rätt som det är så har alla försvunnit åt olika håll. Kvar står jag och undrar vart alla tagit vägen. Den känslan är inte kul, att inte vara delaktig eller efterfrågad. Till slut undviker man helt enkelt dessa situationer, det tar för mycket energi helt enkelt.

    Jag hoppas att jag kan öka medvetenheten med det här inlägget. Syftet är att hjälpa er att hjälpa mig. Sen finns det ju andra funktionsnedsättningar där man också har svårt att kunna vara delaktig och jag hoppas även att det här kan vara till nytta även för er. Syftet med den här bloggen är ju att dela med mig av min vardag och hur jag upplever världen så därför hoppas jag att det jag lägger upp även kan vara till nytta även för andra. 😊

  • 7 april 2017

    Vad gör man som synskadad när det uppstår en situation utöver det vanliga? Det fick jag erfara när det där hemska terrordådet på Drottninggatan skedde. Det skedde nämligen under den tiden jag jobbade i Solna, så jag hamnade i utkanten av det hela.

    Det började med att jag läste det på nätet. När det började bli dags att åka hemåt ringde taxibolaget (jag åkte arbetsresor till och från jobbet) och meddelade att de inte kunde ta sig fram alls. Vi kom överens om att jag skulle ta tåget till Knivsta station och åka därifrån istället, för att underlätta lite. Sagt och gjort, en snäll kollega skjutsade ner mig till Solna station och jag gick in där och väntade på tåget. Det var ju i slutet av arbetsdagen så det var mycket folk där då.

    Så långt gick allt som på räls. Helt plötsligt kom det in några poliser och ordningsvakter som sa att alla stationerna måste utrymmas och alla tåg stoppas. Folk blev såklart förvirrade och började gå ut. Mycket rörelse och buller gjorde att jag inte riktigt uppfattade vad som hände men till slut kom en polis fram och sa att vi måste utrymma och erbjöd mig hjälp ut. Jag tackade artigt nej och sa att jag kan hitta ut på egen hand, jag tänkte att han säkert behövs bättre på annat håll.

    Jag lyckades i alla fall ta mig mot utgången och då kom nästa lilla dilemma: Vad sjutton ska jag göra nu? Inga tåg går, folk irrar runt som yra höns och det är totalt omöjligt att få kontakt med någon. Jag tänkte att jag behöver ta mig tillbaks till jobbet på något sätt och lyckades till slut hitta busstationen. Jag visste ungefär var den var, men det tog en bra stund innan jag hamnade rätt. Det kom en lång rad bussar och till slut hittade jag en som gick förbi mitt jobb, men alla bussarna var såklart överfulla, folk pressade sig in och det fanns inte en chans att komma emellan. Till slut fick jag tag i min kollega som tog en promenad och hämtade mig och följde med upp till jobbet igen. Telefonnätet var ju såklart tungt belastat av förklarliga skäl.

    Det slutade i alla fall med en lång väntan och sen kom min bror och hämtade mig på jobbet när trafiken lugnat sig. Men det som jag kommer ihåg mest var att inte en enda människa, förutom den här stressade polisen då, såg att det fanns en person med blindkäpp som såg förvirrad ut. Jag försökte några gånger att få kontakt med någon för att fråga om vägen men det gick inte alls. Man skyndade vidare som att inget hade hänt.

    För mig är det självklart att man hjälper till där det behövs och visar hänsyn till andra. Tyvärr händer det att jag missar sådant för att jag helt enkelt inte ser vad som händer, men man gör såklart det man kan. Men tyvärr verkar det tänket inte finnas idag. Det var säkert hundratals människor som passerade mig och man hade ju kunnat önska att åtminstånne någon kunde frågat var jag skulle och åtminstånne pekat mig i rätt riktning.

    Jag kände mig ganska liten mitt i kaoset, med blindkäpp i högsta hugg på en station som jag knappt visste hur den såg ut, jag hade visserligen åkt tåg därifrån men inte buss. Alla sprang som sagt åt alla håll och ingen varken såg att jag fanns där eller svarade när jag försökte få kontakt med någon. I allt buller och i all rörelse som blev så blir det dessutom väldigt ansträngande att försöka orientera sig. Om någon hade stannat till och bara pekat i vilken riktning jag skulle gå hade hjälpt enormt mycket, så det är ju inga svåra saker vi pratar om. Även väldigt små saker kan underlätta väldigt mycket. Tyvärr leder det här till att man kanske inte litar på att andra människor ställer upp när det väl gäller. Vad gör jag om jag hamnar i liknande situationer igen? Det blir ju lite så att man drar sig från att fråga folk om hjälp, tyvärr.

    Nu var det förvisso en speciell situation men jag ser dessa tendenser lite då och då. Ett exempel är när jag berättade om min bussresa då jag skulle åka och hälsa på familjen i Härjedalen. Men det finns å andra sidan folk som ser och vill hjälpa till och vid dessa tillfällen blir man desto gladare.

  • Tur nummer två till Sonfjället

    I förra veckan var jag och hälsade på familjen igen i Härjedalen. En av dagarna bjöd på väldigt fint sensommarväder så då blev det ytterligare en sväng upp på Sonfjället. Har du missat min förra vandring där så kan du läsa om den i ett tidigare inlägg.

    Förra vändan gick vandringsleden på snedden uppför fjället. En väldigt trevlig vandring med mycket fina utsikter. Den här svängen gick vi mer rakt upp mot en av topparna, Lillfjället. Sträckan var betydligt kortare men brantare och stenigare.

    I början var det mest skog. Rötter och stenar. Ju längre upp man kom desto brantare och stenigare. Så det gällde att hela tiden vara uppmärksam på var man satte fötterna.

    Utsikten när vi kom en bit upp var riktigt trevlig.

    På ett ställe hade man byggt som en lång spång som man fick gå på. På ena sidan sluttade det ordentligt nedåt och för att underlätta kunde man gå på den där. Jag lade dock märke till att det var svårare att hålla balansen på den än att gå där det var ojämnt. Märkligt.

    Sista biten var faktiskt nästan enklast. Inte mycket uppstickande stenar men uppförsbacke. När vi kommit upp helt så var det extremt stenigt dock, med lösa stenar som rörde på sig när man trampade på dem.

    En annan sak jag lade märke till var att för mig är det mycket enklare att gå uppför än nerför. Jag har mycket lättare för att känna av ojämnheter och parera för dem när det går uppför. Sen är det ju mer påfrestande att gå neråt för knän och annat. Här är vi på väg ner från toppen.

    Det här var helt klart en upplevelserik tur och jag skulle gärna göra om den. Så nu funderar jag på vad nästa sväng blir. Fortsättning följer.

  • Ytterligare en semesterutflykt

    En annan utflykt vi gjorde under semestern var till Fettjeåfallet, ett av landets högsta vattenfall som ligger i Klövsjö i Härjedalen. Även den här utflykten var en upplevelse, häftigt att stå nedanför fallet och titta upp på där vattnet kommer farande.

    Vägen dit var till en början enkel. En grusväg in i skogen. Allteftersom blev det stenigare och mer rötter. På vissa ställen hade man byggt stentrappor.

    På slutet blev stigen smal och väldigt stenig. Den här gången hade jag hunden med mig, det funkade bra, hon gillar ju utmaningar. På slutet blev stigen dock såpass smal att vi inte kunde gå i bredd, då fick vi helt enkelt göra så att hunden fick gå i koppel och jag tog mig fram som på Sonfjället, som jag beskrev tidigare.

    Väl framme vid forsen fanns grillplatser och bänkar, så vi åt lite lunch där och tittade på vattnet. Sally fick såklart bada lite, där det inte var så djupt och där vattnet var lugnt. På vägen hem stannade hon till några gånger när vi gick jämsmed ån, hon tittade på mig och sedan på vattnet, som att hon ville föreslå ett litet dopp.

    Det blev en väldigt lyckad utflykt. Sally verkade nöjd med sina prestationer (och att få bada är ju aldrig fel om man är labrador.

    • Utflykt till Fetteåfallet
    • Utflykt till Fetteåfallet

  • ”Bra karl reder sig själv” …eller?

    Just att kunna klara sig själv är en sak som följt med mig så länge jag kan komma ihåg. Både under min uppväxt och i skolan har folk runt mig hjälpt mig att hjälpa mig själv och det tror jag ligger till grund för hur saker och ting fungerar idag. Det gör att jag vet att allt löser sig i slutändan, bara man kämpar på och gör så gott man kan.

    Men vissa saker klarar man helt enkelt inte av själv. Vissa saker blir ju såklart svåra av att jag helt enkelt inte ser tillräckligt medan vissa saker blir betydligt mer energikrävande för mig. En sak jag är fruktansvärt dålig på är att be om hjälp men också att ta emot hjälp. ”Tack, men det går bra, det är ingen fara”, ”Nejdå, inte ska du behöva göra det heller” osv brukar oftast svaret bli. (Ni som känner mig kanske hört det någon gång 😁) Ibland går det bra, men ibland går det också mindre bra. 😁Ett exempel på när det inte gick så jättebra var, som jag berättat tidigare, när jag höll på att promenera rakt ut på ett tågspår, då ett byggstaket var lite öppet. En byggarbetare såg mig i sista sekund och talade om att jag var på väg helt fel. När jag tagit mig ut från byggområdet frågade han ifall jag klarade mig själv nu eller om jag ville ha hjälp dit jag skulle. ”Absolut” säger jag, börjar gå iväg och ca 10 sekunder senare står jag med smalbenen i ett annat staket. Det slutade med att han ändå följde med och vi båda skrattandes åt situationen gick till den busshållplats jag skulle till. Självklart är jag otroligt tacksam för att han tog sig tiden att hjälpa till. Min tanke då, som så ofta annars, var att han har säkert andra saker för sig som är viktigare och då vill jag inte ta upp hans tid när jag ändå kan ”hanka” mig fram.

    Folk som lärt sig hur jag fungerar brukar oftast bara säga till mig att ”Såhär gör vi”, då brukar jag allt som oftast ge med mig. 😁

    Anledningen till detta är enkel. Jag vill absolut inte vara den som ställer till besvär för folk i min omgivning. Jag vill inte vara den som folk ”springer åt andra hållet” när dem får syn på mig. Vad det här beror på vet jag inte men jag tror tyvärr att det är dåliga erfarenheter från skoltiden och klasskompisar. Alla sprang iväg åt olika håll utan att jag hann uppfatta vad som hände, vilket gjorde att mitt kontaktnät inte var så stort under den tiden. Men å andra sidan så fick jag mer tid till att plugga och lära mig saker, så i slutändan blev det ju bra ändå.

    Däremot är jag absolut inte sen att säga ja ifall jag kan hjälpa någon med något. Kan jag bidra med något som någon annan behöver så är det självklart för mig att göra det.

    Så det händer med andra ord väldigt sällan att jag ber någon om hjälp, folk som känner mig har sagt att när jag ber om hjälp så behövs det verkligen. Jag är väldigt envis och för det mesta går allt bra men jag är otroligt tacksam för alla som ställer upp när det väl behövs. Eller bara ställer upp för att det besparar mig energi, ovärderligt verkligen! Sen är jag väldigt glad över att familj och skola hjälpt mig att hjälpa mig själv, det tror jag har gett mig en stadig grund och grunden till att vara trygg och självständig.

  • Glad påsk i efterskott!

    Hoppas att ni haft en glad påsk med allt vad det innebär. Här firades påsken tillsammans med familjen i Härjedalen. Mycket bus och skoj med syskonbarnen och en del utflykter.

    En av dagarna fick vi för oss att ta en promenad i det fina vädret. VI gick då en skogspromenad ändes några stigar och över en myr. En jättehärlig promenad, mellan varven kom solen fram och det värmde ordentligt.

    När vi kom ut på myren så blev i princip hela världen vit. Jag hade inte hunden med mig den här gången, hon fick lite semester den helgen, så därför fick jag klara mig på egen hand. Jag fick helt enkelt låta någon gå före mig, så kunde jag ta sikte på den personen. Visst gick det åt mer energi med både att ta sig fram och med allt ljus, men det var det värt!

    För mig går det ganska bra att gå i ojämn terräng, som i skogar och på inte alltför jämna stigar. När jag var liten bodde vi på landet och vår tomt var en skogstomt, eftersom mina bröder sprang runt och byggde kojor och lekte på tomten så föll det sig naturligt att jag hängde på dem. Jag kan inte minnas att jag gjorde illa mig mer än andra barn utan lärde mig snarare att ta mig fram och känna av ojämnheter i marken. Möjligen att jag tog det lite extra försiktigt. Visst, ibland blir det lite tokigt men för det mesta går det bra.

    I sommar väntar nästa äventyr, då är planen att vi ska ta oss upp för Sornfjället. Det ska bli spännande att se hur det går, så det kommer säkert ett inlägg om det framöver.

  • Att synas och att se andra

    Att tolka andra människor genom kroppsspråket kan vara svårt, speciellt om man har en synnedsättning. Mycket förmedlas ju genom kroppsspråk, så därför måste jag läsa av människor på andra sätt istället. Det kan t.ex vara att höra hur personen pratar, tonlägen etc.

    Kroppsspråket har för mig blivit ett inlärt beteende. Man lär sig hur man ska göra i olika situationer helt enkelt. Det här är något jag fått med mig från när jag var barn. Ett exempel är att man vänder sig mot den som pratar, för att visa att jag är med i samtalet. Kanske en självklarhet för många, men om man inte ser hur andra gör så är det inte så självklart.

    Tyvärr kan det här vara en sak som kan leda till missförstånd. Jag kan läsa av en person på helt fel sätt men även bli missförstådd på grund av att jag sänder ut fel signaler. Jag missar även saker som händer, exempelvis om någon reagerar på ett visst sätt eller om någon på annat sätt vill väcka min uppmärksamhet. Det har hänt väldigt många gånger att jag i efterhand kommit på att jag missat saker och skulle velat göra på något annat sätt.

    Naturligtvis blir det även svårt med det här med ögonkontakt. Att få ögonkontakt med en bilförare som stannar för mig när jag ska över en väg blir ju lite knepigt som exempel. Här får jag helt enkelt göra det jag kan, det vill säga titta på bilen och visa tydligt vad jag vill göra. Ett annat exempel är när man är i ett större sällskap och någon vill säga mig något och försöker få ögonkontakt med mig. Jag uppfattas säkert som både dryg och nonchalant som tittar åt något helt annat håll och inte svarar. 😁 Men när det i själva verket är för att jag helt enkelt inte ser. Jag har även märkt att folk ofta tappar fokuset när jag berättar något i större sällskap, det kanske också händer för att de tappar ögonkontakten med mig, vad vet jag?

    Ansiktsuttryck är också en knepig sak. Eftersom jag själv uppskattar om folk ser på mig ifall jag reagerar på något speciellt sätt, att något inte är bra (eller jättebra också för den delen 😁) så vill ju jag själv kunna göra samma sak tillbaks. Folk jag känner väl kan jag ändå läsa ganska bra, men det är ju inte alla man kan det med. Som sagt, jag vill ju kunna vara delaktig, kunna se när jag kan hjälpa till eller på annat sätt agera.

    Men jag tänker att man lär så länge man lever och förr eller senare hittar man strategier även för det här. Så länge man vill hitta en lösning så kommer den förr eller senare att dyka upp. Oftast när man minst anar det.

  • Dagens utflykt

    Idag har Sally och jag varit på en liten utflykt. Det var nämligen dags att åka ner till veterinären för att ta bort stygnen. Allt gick jättebra, det ser jättefint ut alltihop. Men vägen dit blev en aning händelserik.

    Bussterminalen där vi kliver av känns inte riktigt genomtänkt. Dels finns inget övergångsställe om man ska ta sig ifrån perrongerna. Sen gäller det att pricka rätt, går man för långt åt höger så riskerar man att hamna mitt ute på in- och utfarten och sedan, efter en bit, i en rondell. Där var vi nära att hamna idag. Solen sken för fullt och det blänkte i vägen så jag såg knappt någonting alls. Ren tur att jag upptäckte det i tid och kunde gå tillbaka och göra om och göra rätt.

    Sen gällde det att ta sig över vägen, en rätt tungt trafikerad väg den tiden. Det gick väl ganska bra men åter igen, det blänkte så mycket att jag knappt såg var jag skulle stanna.

    Sen flöt allt på bra tills nästa övergång. Då provade vi på lite terrängkörning, då missade jag helt infarten och sneddade över en gräsmatta. Sally måste tyckt att jag blivit helgalen. Dessutom stod en bil och släppte över oss över vägen, tur att jag hade pinnen med, annars hade han nog trott att jag var komplett galen. 😁

    När allt var klart visade det sig att hon kunde jobba på vägen tillbaks. Vilken skillnad! Jag uppskattar att vi dels tog sträckan på minde än halva tiden, plus att hon guidade mig precis rätt. Allt gick tryggt och säkert tillbaka.

    Nu är det här en sträcka som jag inte är helt hundra säker på ännu, hade det varit en välkänd väg så hade det inte varit några större bekymmer. Alla sinnen gick verkligen på helspänn och det ledde till en del huvudvärk efteråt. Så att kunna lämna bort kontrollen till någon annan underlättar verkligen så mycket för mig.