Blind vardag

Etikett: Utanförskap

  • Energiåtgång

    Något jag ganska ofta återkommer till är det här med energiåtgång. Det har blivit speciellt påtagligt nu under tiden jag inte haft någon hund som varit lite extra ögon. Något som inte är så energikrävande för genomsnittspersonen kan kräva betydligt mer av mig, då mina sinnen behöver arbeta så mycket det går eftersom synen är försämrad.

    Jag tänkte försöka förklara det här med något som vi alla kan relatera till. VI säger att den energi man har ryms i ett batteri. När batteriet är laddat till 100% så är man helt utvilad och pigg. Vissa saker tar energi medan andra ger. Det vill säga, vissa saker tömmer batteriet och vissa laddar det.

    Vi kan ta en helt vanlig arbetsdag som exempel. Jag skulle uppskatta att ta sig till och från jobbet utan hund skulle ta ca 15% av batteriet per resa, dvs 30% till och från jobbet. Med hund så skulle jag säga runt 5% per resa. Stor skillnad alltså.

    Miljöer där det är mycket folk i rörelse och mycket ljud är också en stor ”energitjuv”. Vi kan ta vår stora matsal som exempel. Dels ska jag navigera mig fram till rätt ställe och hålla koll på var jag är och var jag ska. Sen ska jag undvika allt som står i vägen i form av människor, möbler etc. Sen gäller det att hålla koll på var kollegorna tar vägen och till sist hänga med i vad som sägs runt bordet och sortera ut det från allt annat. Bara det skulle jag säga tar 10% av energin. Jämfört med att stanna kvar i den lilla matsalen som är betydligt lugnare så skulle jag säga att det tar så lite som 1%.

    Så om vi säger att 70% av all kapacitet går åt till arbetet blir det bara 30% kvar till annat, det ska räcka till alla vardagssysslor, fritidsintressen etc. Och i ärlighetens namn, hur ofta vaknar man en vardag och känner att man är helt utvilad och helt pigg?

    Med andra ord är återhämtningen viktig. Att sova laddar ju upp batteriet, men andra saker är ju minst lika viktiga. En skön promenad med hunden i finvädret kan ta en del energi, men ger tillbaks betydligt mer. Att umgås med kompisar och familj laddar också en hel del och även att komma hem efter en arbetsdag och känna att man gjort en bra insats.

    För mig har det inte riktigt varit aktuellt att helt undvika situationer som är lite mer energikrävande. Jag försöker hela tiden jobba runt saker och komma på lite kreativa lösningar på problem som dyker upp. Risken om jag skulle undvika dessa situationer blir ju att jag missar saker och hamnar utanför. Och att hamna utanför och känna att man itne tillhör gruppen är ju energikrävande i sig. Att vara delaktig och kunna vara delaktig laddar ju också batterierna.

    Så vad kan man göra för att undvika att energin tar slut? Det är en väldigt bra fråga. Det gäller ju att återhämta sig så gott det går. Folk som lärt känna mig är också väldigt bra på att se när jag behöver lite extra guidning, när jag råkar försvinna, missar något som händer och så vidare. Sådana saker är väldigt värdefulla och uppskattade och ibland helt avgörande, men samtidigt vill jag ju inte lägga något ansvar på någon. Men samtidigt, om någon runt mig hade behövt lite extra hjälp och stöd så hade jag ju självklart gjort det jag kunnat, utan att tveka!

  • Mina tankar om utanförskap

    I ärlighetens namn så har jag inte tänkt på det här med utanförskap innan ämnet dök upp under en diskussion. Jag har väl aldrig varit utanför? Sen började jag tänka efter hur saker sett ut under åren.

    När jag tänker tillbaks på min skolgång så minns jag att vi lekte en massa på rasterna på skolgården. Sen, när jag blev äldre och kom upp i tredje eller kanske fjärde klass, blev det lite knepigare när mina klasskompisar började intressera sig för bollsporter av alla dess slag. (Jag är ganska urusel på det kan man säga). Det här ledde till att jag drogs till de mer lugna personerna i klassen och jag trivdes väldigt bra med det. När jag sedan kom upp i ”moped-åldern” blev nästa steg. Där kunde jag absolut inte hänga med på samma sätt. Det här var mitt under perioden när man använde diverse chattprogram för att kommunicera med människor vilket ledde till att jag höll kontakten med människor den vägen. Visst är det bra att möjligheten fanns (och finns idag också), men det ersätter absolut inte att umgås i verkligheten.

    En annan sak som slagit mig är att människor ibland kan ha en förutfattad mening om vad jag, som synskadad, kan klara av. Men framförallt vad jag inte kan klara av. Det har hänt att jag inte ens blivit tillfrågad om saker för att man på förhand tänker att ”Det går väl ändå inte, så det är ingen idé ens att ställa frågan”. När saker senare kommit fram så är det saker som jag skulle kalrat av galant, men som jag inte fått chansen att göra på grund av detta. En fråga kan man alltid ställa, jag har ju trots allt 32 års erfarenhet av att vara synskadad. Givetvis kan jag inte klara av allt, men jag kan ändå vara med och vara delaktig och vara sällskap om inte annat.

    Sen har jag givetvis släkt, familj och arbetskollegor som är motsatsen, som hellre ställer frågan och som då gör mig mer delaktig i vad som händer. Det uppskattas verkligen!