Blind vardag

Etikett: Studier

  • ”Bra karl reder sig själv” …eller?

    Just att kunna klara sig själv är en sak som följt med mig så länge jag kan komma ihåg. Både under min uppväxt och i skolan har folk runt mig hjälpt mig att hjälpa mig själv och det tror jag ligger till grund för hur saker och ting fungerar idag. Det gör att jag vet att allt löser sig i slutändan, bara man kämpar på och gör så gott man kan.

    Men vissa saker klarar man helt enkelt inte av själv. Vissa saker blir ju såklart svåra av att jag helt enkelt inte ser tillräckligt medan vissa saker blir betydligt mer energikrävande för mig. En sak jag är fruktansvärt dålig på är att be om hjälp men också att ta emot hjälp. ”Tack, men det går bra, det är ingen fara”, ”Nejdå, inte ska du behöva göra det heller” osv brukar oftast svaret bli. (Ni som känner mig kanske hört det någon gång 😁) Ibland går det bra, men ibland går det också mindre bra. 😁Ett exempel på när det inte gick så jättebra var, som jag berättat tidigare, när jag höll på att promenera rakt ut på ett tågspår, då ett byggstaket var lite öppet. En byggarbetare såg mig i sista sekund och talade om att jag var på väg helt fel. När jag tagit mig ut från byggområdet frågade han ifall jag klarade mig själv nu eller om jag ville ha hjälp dit jag skulle. ”Absolut” säger jag, börjar gå iväg och ca 10 sekunder senare står jag med smalbenen i ett annat staket. Det slutade med att han ändå följde med och vi båda skrattandes åt situationen gick till den busshållplats jag skulle till. Självklart är jag otroligt tacksam för att han tog sig tiden att hjälpa till. Min tanke då, som så ofta annars, var att han har säkert andra saker för sig som är viktigare och då vill jag inte ta upp hans tid när jag ändå kan ”hanka” mig fram.

    Folk som lärt sig hur jag fungerar brukar oftast bara säga till mig att ”Såhär gör vi”, då brukar jag allt som oftast ge med mig. 😁

    Anledningen till detta är enkel. Jag vill absolut inte vara den som ställer till besvär för folk i min omgivning. Jag vill inte vara den som folk ”springer åt andra hållet” när dem får syn på mig. Vad det här beror på vet jag inte men jag tror tyvärr att det är dåliga erfarenheter från skoltiden och klasskompisar. Alla sprang iväg åt olika håll utan att jag hann uppfatta vad som hände, vilket gjorde att mitt kontaktnät inte var så stort under den tiden. Men å andra sidan så fick jag mer tid till att plugga och lära mig saker, så i slutändan blev det ju bra ändå.

    Däremot är jag absolut inte sen att säga ja ifall jag kan hjälpa någon med något. Kan jag bidra med något som någon annan behöver så är det självklart för mig att göra det.

    Så det händer med andra ord väldigt sällan att jag ber någon om hjälp, folk som känner mig har sagt att när jag ber om hjälp så behövs det verkligen. Jag är väldigt envis och för det mesta går allt bra men jag är otroligt tacksam för alla som ställer upp när det väl behövs. Eller bara ställer upp för att det besparar mig energi, ovärderligt verkligen! Sen är jag väldigt glad över att familj och skola hjälpt mig att hjälpa mig själv, det tror jag har gett mig en stadig grund och grunden till att vara trygg och självständig.

  • Var började mitt teknikintresse egentligen?

    Mitt teknikintresse har funnits med så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har använt datorer som hjälpmedel i skolan ända sedan förskolan och hittat intresset den vägen och mycket har ju hänt på den fronten.

    Min första dator var en specialanpassad dator för synskadade. I dagens mått så skulle man väl närmast kunna kalla det för ett digitalt anteckningsblock. Den bestod av ett tangentbord som man matade in punktskrift med, några funktionsknappar och en punktskriftsdisplay där texten dök upp i form av punktskrift. Man såg 32 tecken åt gången och fick då bläddra sig fram genom texten med hjälp av funktionsknapparna. Det fanns även en skärm där man även såg texten i vanliga bokstäver (en sån här gammaldags skärm utan bakgrundsbelysning). Jag minns inte kapaciteten riktigt men tror att man kunde ha 25 dokument som max i den och den hade enbart ordbehandlare, kalkylator och möjlighet att koppla upp mot en vanlig PC, då med MS-DOS. Det gick även att koppla den till en skrivare. Storleken på den var som en lite plattare skokartong och den vägde ett par kilo.

    Det dröjde inte länge innan jag började använda ”riktiga” datorer. Jag började då använda MS-DOS, då det ansågs vara det enda systemet som fungerade med hjälpmedelsprogramvara på den tiden. För er som inte var med på den tiden så styrdes datorn då av kommandon. Man skrev helt enkelt in ett kommando för att göra saker och allt bestod av text. Spännande tänkte jag och satte igång att lära mig systemet och eftersom jag inte hade tillgång till Internet på den tiden så lärde jag mig allt genom att läsa mig fram till saker i diverse hjälpfiler och annat jag kom över. Och testade förstås. 🙂 Såhär kunde systemet se ut:

    Skärmdump av MS-DOS version 6.22. Bilden visar utdrag från kommandot C:\>dir
    Skärmdump från MS-DOS verwsion 6.22.

    Sen har det rullat på, det dök upp hjälpmedel till Windows och de här specialdatorerna behövdes inte längre på samma sätt. Jag gick då över till Windows 98, som var modernt på den tiden och istället för den här specialdatorn så använde jag en punktdisplay, liknande den jag har idag där man bara läser och inte skriver. Jag satte givetvis igång att utforska det systemet och nu var det lättare, då jag helt plötsligt fick tillgång till Internet och kunde söka fram information den vägen.

    Så därför var mitt gymnasieval ganska enkelt, antingen fordon eller IT och det blev som ni säkert redan listat ut IT.

    Det som varit drivande ända sedan starten var ”Hur kan jag använda tekniken för att underlätta vardagen?” Eftersom jag kan ha vissa svårigheter med att använda papper och penna (skriva kan jag, men att läsa det jag själv skriver blir en utmaning), så därför har det blivit så att datorn är mitt papper och penna. Under skoltiden hade jag alla läroböcker både i pappersform och på dator och alla skrivuppgifter och prov gjordes också digitalt. Proven fick jag på diskett precis innan det skulle göras och i slutet av högstadiet så satte vi upp ett trådlöst nätverk så att jag kunde få proven via e-post. Detta långt innan skolan fick trådlöst nät till alla.

    Det är intressant att se tillbaks på de här 27 åren jag använt datorer och se vad som faktiskt hänt. Från att ha haft en stor och tung grej som man bara kunde läsa och skriva på, till att kunna använda datorn både som arbetsredskap, till att läsa nyheter, kommunicera med människor och en massa annat. Numera finns ju även allt detta i mobilen också vilket gör det ännu mer lättillgängligt. På ett sätt önskar jag att dessa saker fanns redan från början men det är å andra sidan väldigt roligt att ha varit med om utvecklingen på den här tiden.

  • Att ta sig fram i mörkret

    När jag skulle börja högstadiet funderade vi en del på hur vi kunde informera om mig och min synskada på ett bra sätt.

    Det fanns då en utställning på ett museum i Stockholm, där man fick gå runt i olika rum i totalt mörker. Man hade då ställt upp saker för att efterlikna olika miljöer och även spelade upp ljud från dessa miljöer. Jag vill minnas att man gjort en stadsmiljö med stolpar, cyklar etc, nån skog, ett vanligt rum och man klev även ombord på en liten båt. Jag minns särskillt båten, då den rörde sig precis som den skulle gjort i vattnet, plus att man fick vattenstänk på sig. Det kändes precis som att man satt på en båt, trots att det var inomhus på ett museum i kolsvarta mörkret.

    Sist fick man sätta sig i ett café, där det fanns möjlighet att beställa fika och sitta och prata, även det i kolsvarta mörkret.

    Vi fick tillfälle att åka dit med min klass, där alla, inklusive jag själv, fick gå igenom dessa rum. Jag hade ju såklart en viss fördel då jag är ganska van vid att ta mig fram utan att se så mycket men jag kan tänka mig att det var lite ovant för andra. När vi sedan kom tillbaks så gjorde vi ett arbete om detta, där vi dels berättade om detta för andra klasser. Vi hade också olika stationer där man bland annat fick testa att läsa punktskrift, ta sig fram med ögonbindel och käpp i skolan och annat som man kanske inte kommer i kontakt med på det sättet om man inte har en synskadad runt sig.

    Jag tror (och hoppas) att det kunnat vara till nytta för mina klasskompisar både under skoltiden men även efteråt. Jag upplevde det aldrig som att jag var utanför i skolan på grund av min synskada. Visst kunde det bli svårt att hänga med ibland av naturliga skäl, men jag hade alltid saker att göra ändå. Vi satt en del och spelade kort minns jag till exempel.

    Sen fick jag ju såklart en massa frågor också. Jag är av den åsikten att det finns inga dumma frågor, bättre att man ställer en fråga och får ett bra svar, så ökar förståelsen både hos den som frågar men även hos mig. Så därför brukar jag alltid säga åt människor att fråga på, så svarar jag så gott jag kan!

  • Att hänga med i ett högt studetempo

    När det gäller att studera på högskola/universitet så är tempot betydligt högre än grundskola och gymnasie insåg jag väldigt snabbt. Dels är klasserna oftast större och mer saker ska gås igenom på kortare tid. Det gör att det blir svårare att hänga med i tempot, speciellt om man inte kan ta till sig informationen man får på papper, som visas på Powerpoint-presentationer, skrivs på tavlan etc.

    Som så många gånger förr har jag tänkt att det här blir en utmaning som så många andra, det måste gå att kunna lösa detta också. Och det gick alldeles utmärkt.

    Mycket av vår kurslitteratur var webbaserad, vilket innebar att man loggade in på en webbsida där kursböckerna fanns. Vi gjorde även proven där genom ett formulär som man fyllde i och skickade in. Vi hade även en studentportal där materialet lades ut av kursledarna. Vid något tillfälle var vi tvungna att använda en ”vanlig” bok, men då hade jag turen att kunna köpa den som PDF-fil och läsa den på datorn.

    Som synskadad student kan man få lite extra hjälp med att ta anteckningar. Det går till så att man utser en i klassen som är lite extra ögon, som exempelvis kan anteckna det som skrivs på tavlan, visas på presentationerna eller på annat sätt visuellt visas. Vi utsåg en person som gjorde detta, samtidigt som jag själv antecknade det jag kunde uppfatta. När föreläsningen var klar skickade han över sina anteckningar till mig och när jag jämförde hans och mina anteckningar upptäckte jag att vi kompletterade vandra jättebra. Det jag hade missat hade han fått med och tvärtom. En alldeles utmärkt lösning för båda helt enkelt.

    Efter en tid när man börjat lära känna kursledarna lite bättre så började de även förklara lite mer om vad som fanns på presentationerna och tavlan, så även jag kunde hänga med lite bättre. Det visade sig också vara bra för de andra kursdeltagarna att få lite mer ”extrainformation”. Jag kunde även få presentationerna skickade till mig i efterhand, så att jag kunde gå igenom dem i lugn och ro själv, vilket hjälpte mig jättemycket. Ibland kunde jag även få dem i förväg.

    I efterhand så tycker jag att dessa nästan fyra år rullade på väldigt bra, långt över vad jag först trodde. Med lite envishet och uppfinningsrikedom så löser sig mycket, samtidigt med lite uthållighet.

  • Lite mer om Västerås-tiden, att flytta hemifrån

    Som jag tidigare skrivit om så läste jag Datavetenskap på högskolan i Västerås. Eftersom jag bodde utanför Uppsala då så blev avståndet lite väl långt att pendla så då föll det sig naturligt att flytta hemifrån i samma veva. Det jag dock inte hade tänkt på var att Västerås är en helt ny stad för mig. Jag har aldrig varit där tidigare och jag kände ingen där. Lite läskigt på ett sätt men ändå spännande. Det kanske kan tyckas helt galet av mig att flytta till en helt ny stad, men det visade sig vara väldigt nyttigt och utvecklande på många sätt.

    Jag hade turen att få en liten lägenhet precis mitt emot skolan. En etta på ca 37 kvadrat, ljus och trevlig. Där trivdes jag bra under den tiden jag bodde där.

    En utmaning jag snabbt ställdes inför var att jag faktiskt inte hittar i Västerås. Till skolan var ju inte så svårt, att korsa en parkering var snabbt avklarat. Men sen då, att hitta till affärer, att hitta tågstationen för att kunnaa ta mig hem till familjen etc.

    Det jag tog mig an först vaar att lära mig att hitta till tågstationen. Om något skulle hända så kunde jag alltid ta mig hem. Sen byggde jag på mer fler och fler saker och till slut fick jag en bra bild av staden och dit jag brukade gå mest. Så på slutet tycker jag att jag hade en rätt bra bild av stan och kunde röra mig ganska fritt på egen hand.

    Sen är det ju en massa annat som blir helt nytt när man flyttar till ett eget boende. Bara en sådan sak som att laga mat, då har vi saker som är varma och så vill man ju inte att maten ska bli dålig på något sätt. Här fick man verkligen använda känslan och de sinnen som jag har som fungerar som de ska. Sen att läsa på burkar och annat var en utmaning. Då kom jag på att jag faktiskt kan använda min kamera i telefonen och zooma in texten och där se vad det står, även om kamerorna inte var så jättebra på den tiden så var det fullt tillräckligt att läsa enstaka saker. Att måtta är heller inte helt enkelt alla gånger, jag menar då att veta hur mycket pasta jag ska koka, eller hur mycket ris jag ska koka. Kan säga att jag säkert kokat många liter för mhycket genom de här åren, vilket har lett till en massa matlådor. Det har även hänt åt andra hållet, att jag kokat för lite och upptäckt när jag ätit klart att jag inte har någonting alls till matlådorna. Då får man ställa sig och göra om och göra rätt. 🙂

    Och på tal om matlådor, jag brukar göra tillräckligt med mat så att jag har några matlådor i frysen. Mycket praktiskt att kunna ha till lunch dagen efter eller ifall man inte orkar laga mat. Under studietiden var det dessutom praktiskt att kunna springa hem på lunchen och ta en låda. Det som dock kan ställa till det är att fryst mat är svår att identifiera, vilket leder till att det varje gång blir en överraskning varje gång man tar en låda som ligger lite längre ner i frysen. Vid ett tillfälle hade jag, som jag beskrivit ovan, kokat för mycket pasta. Ekonomisk som man försöker vara så frös jag in det i en låda och en dag tar jag en och stäler i kylen att ha till lunch den dagen. När jag sedan kommer hem och vämer den upptäcker jag att det bara är pasta i den. Inte en så jätterolig lunch direkt. 🙂 Men det fick gå det också.

    Eftersom avståndet hem var en bit så var det ju svårt att få hjälp om det skulle behövas. Visst fanns telefon, men att åka tog ju en bra stund. Därför blev det mycket problemlösning när jag hamnade i olika situationer, det gällde att tänka ut lösningar på saker som dök upp. Det är en av sakerna till att jag tycker att min tid i Västerås var väldigt lärorik, jag lärde mig att dels lösa problem och dels att allting löser sig med lite vilja och envishet. Men eftersom jag lärt mig att promenera ner till busstationen hade jag alltid möjligheten att åka hem ifall jag ville och det var en trygghet.

    När utbildningen var klar och det var dags att flytta ur studentlägenheten föll det sig så att jag fick ett jobb i Solna och dessutom en lägenhet månaden efter. Så därför flyttade jag hemåt till en liten lägenhet ute på landet utanför Uppsala, där jag bor än idag. Jag trivs otroligt bra, lugnt och skönt och gott om promenadmöjligheter för mig och hunden. Dessutom är jag uppväxlt i området så här hittar jag utan och innan. 🙂

  • Gott Nytt År!

    Då var det dags för ett nytt år. Ett helt oskrivet blad i historien vilket ska bli väldigt spännande. Då blir det ju ibland så att man tänker tillbaks vad som hänt det här gångna året.

    Det som först slår mig är att jag fick en fast anställning på mitt nuvarande jobb. Jag hade tidigare arbetat som konsult där i ett och ett halft år men i somras blev jag alltså anställd direkt av dem. Väldigt roligt att de är så pass nöjd med mig och vad jag presterat.

    Sedan har jag ju också startat den här bloggen. Det ska bli väldigt spännande att se var det tar vägen.

    Det slog mig också att vi inte bara byter år, utan årtionde. När jag tänker tillbaks på hela årtiondet så har det hänt desto mer. Dels blev jag klar med min utbildning men har också kommit ut i arbetslivet och har haft tre jobb. Jag har dessutom fått tre otroligt härliga syskonbarn, som jag ser väldigt mycket fram emot att se växa upp. På min 30-årsdag åkte hela familjen till Grekland och hade det allmänt härligt. För att nämna några stora saker.

    På det personliga planet har det även hänt mycket. Jag har blivit betydligt mer självständig och säker och vågar ta för mig mer. Mycket tror jag beror på mina arbeten, där det ingått mycket resande på egen hand och ansvar. Dessutom är hunden en bidragande orsak till detta, jag kan mycket lättare ta mig fram dit jag vill på egen hand. Henne fick jag ju också under den här tiden och även det är ju en stor händelse.

    Nu ser jag fram emot ett nytt år och allt vad det kan innebära. Med det önskar jag alla ett riktigt Gott Nytt År!

  • Min tid på gymnasiet

    Som ni säkert läst tidigare så har jag alltid varit intresserad av teknik. Det ledde mig tidigt in på vad jag skulle läsa när jag sedan började gymnasiet, jag har alltså tidigt vetat vad jag vill göra vilket kanske är en smula bortskämt. 🙂

    När det väl blev dags för gymnasieval stod det egentligen mellan två program. Antingen fordonsmekanikerutbildningen eller något inom IT. Efter noga övervägande om vad jag var mest intresserad av valde jag IT – ett inte alltför enkelt val då lärarna på fordonsprogrammet var allmänt positiva till att ha en blind elev. Man tyckte att varför skulle inte det gå att mecka om man inte ser, man känner sig ju fram menade man. Körningen blir dessvärre lite knepig, men det kunde andra som fick köra ordna.

    Det fanns då tre inriktningar på programmet jag valde. Antingen programmering, webdesign eller nätverk och kommunikation. När vi frågade vad läraren själv trodde skulle passa mig så sa han att han trodde programmeringen skulle fungera bäst, då det mest är text man jobbar med och inte så mycket visuellt. Men envis som jag är så hade jag siktet inställt på annat håll, jag ville plugga nätverk. Vi kom då överens om att jag testar och blir det för svårt så byter vi.

    Kursen drog igång och jag tyckte att det var superkul. Jag slukade allt kursmaterial och all kunskap jag fick och gjorde även en hel del egna laborationer bara för att försöka förstå mer hur alltsammans fungerade. Efter tre år var utbildningen klar och jag slutförde gymnasiet med betyg som jag är mer än nöjd med. Vi hade även lite valbara kurser som man kunde välja på och jag passade då på att välja lite personbilsservice och Körkortsteori, så fick jag även in bilintresset i utbildningen.

    Dock ska väl sägas att det såklart inte flöt på problemfritt, hinder dök ju såklart upp ändes vägen. I slutet av höstterminen sista året blev jag tipsad om en vidareutbildning på högskolan i Västerås som jag blev väldigt intresserad av. Jag behövde dock läsa matte C för att vara kvalificerad. Då jag inte kan använda vanliga böcker och istället använder e-böcker måste dessa specialbeställas. Såklart fanns inte den boken vi använde så den var tvungen att skannas in först. Så första tiden fick jag en råkopia av boken (en bok som inte är korrekturläst, inte helt lätt att räkna när vissa siffror blir fel vilket hände ganska ofta). Jag satt och räknade i princip varenda håltimme eller annan ledig tid på skolan och med några veckors marginal var kursen klar. Jag hade då klarat av kursen på tio veckor och jag kunde då söka in till Datavetenskapliga programmet i Västerås, som jag ville gå.

    Har man ett mål och ett intresse som man brinner för så kan det leda en i princip hur långt som helst. Givetvis fick jag mycket stöttning och glada tillrop från lärare som gärna kom förbi och kollade hur det gick, vilket jag är enormt tacksam för.