Etikett: Snö

  • Vi jobbar på

    Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.

    Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.

    Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.

    Mino på morgonpromenad.

    Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.

    Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.

  • Äntligen fredag

    Då var det äntligen fredag. Skönt att få några dagars ledighet. Vägen till och från jobbet går bara bättre och bättre för Mino, han blir alltmer säker och jag behöver inte hjälpa honom så mycket längre. Det märks på så sätt att i början ger jag kommandon när vi kommer fram till t.ex övergångsställen, när han ska svänga in någonstans etc. Han tar alltmer rätt beslut och det går riktigt bra.

    På hemvägen fick han gå lite ledig sista biten. Jag tyckte att han skulle få gå och nosa lite sista biten. DÅ började han buffa på mig och sen hoppade han runt i snövallen som en liten galning. Han hoppade och studsade i snön ett tag och sen när vi kom fram till det ställe där vi brukar sela på så blev han 100% fokuserad på sitt jobb igen. Han är verkligen som en liten valp ibland. 😁

    Men det känns skönt att bitarna börjar falla på plats. Det märks på honom att han är ung, men han är riktigt duktig på det han gör och det märks att han verkligen vill göra rätt.

    En liten vilopaus på kontoret.
  • Ännu en lat dag

    Idag har vi jobbat hemifrån. Tror att det är bra att köra varannnan dag för Minos skull, i alla fall i början. Då hinner han återhämta sig ordentligt.

    På hemmaplan börjar han bli riktigt varm i kläderna. Eller ska man säga varm i pälsen när det gäller hundar? Nu hittar han de flesta vägarna här runtomkring utan problem. Ibland har han saktat in och tvekat lite, men det går bättre och bättre.

    Sen är ju snön så vansinnigt kul. Dels finns det så mycket att nosa på men det är också kul att hoppa i snövallarna. Och snöbollarna är såklart roliga att leka med. Idag under lunchpromenaden hittade han en perfekt snöboll som han kastade omkring. Han kastade iväg den och skuttade glatt efter och hämtade den.

    I morgon blir veckans sista dag och då kör vi som vanligt jobb i Uppsala.

  • Ytterligare en arbetsdag

    Idag har vi varit på kontoret igen. En del kollegor som velat säga hej åt Mino vilket han tycker om. Nu börjar även vägen till och från jobbet gå riktigt bra. Vissa ställen är fortfarande lite röriga men på det stora hela går det riktigt bra.

    Det händer ju dessutom massa spännande saker hela tiden. En massa konstiga ljud från byggnadsmaskiner, bilar och lastbilar som swishar förbi och människor som ser spännande ut. Härom dagen till exempel, då passerade vi en människa med en lunchpåse i handen och då var Mino såklart tvungen att kolla vad som fanns där i förbifarten.

    Väl på kontoret är det iallafall lugnt och skönt.

    I morgon jobbar vi hemma igen, så det blir en liten vilodag för Mino.

  • Vinten dök visst upp igen

    Då har vintern dykt upp igen. I morse när vi vaknade var  allt vitt igen, då hade vi fått en laddning blötsnö som nu har fryst.

    Eftersom solen kikade fram runt lunchtid så tänkte jag att vi tar en promenad i solskenet. Det tyckte Mino var så pass kul att han bara var tvungen att skutta i snövallarna när han fick vara ledig. När vi var på väg hem var han bara tvungen att plocka upp en jätterolig snöboll. Sen skuttade han runt mig med den i munnen, kastade upp den i luften och hämtade den och fortsatte skutta runt. Till slut fick jag säga åt honom att lugna ner sig lite, kändes inte tvärsäkert direkt att leka efter en väg. 😁  Sen blev det jobb i sele sista biten hem och då är det alltid ordning och reda.

    Under eftermiddagsfikat fick han dock springa ut och leka i snön på tomten. Tänk att snö är så kul när man är hund.

  • Tiden går verkligen fort

    Tiden går fort, nu har jag haft Sally i lite mer än sju år. Helt otroligt. Hon fyllde tio år i början av april så hon närmar sig sin pension med stormsteg. I våras märkte vi att hon började halta på ena frambenet och efter några veterinärbesök och besök hos en hund-fysioterapeut upptäckte vi att hon har lite problem med ena frambenet och att hon är lite stel i ryggen. Så nu får hon en spruta varje månad för lederna och ett kosttillskott och jag tycker faktiskt att det gör skillnad. Det jag märker är att hon är gladare och rör sig på ett smidigare sätt.

    Hon får även massage varje kväll. Det uppskattas verkligen. Sen har vi lagt om våra promenader litegrann, så att vi går mer i skogen. Jag har ett motionsspår bakom huset som är precis lagom. Spåret är flisat vilket gör att det är mjukt och skönt att gå på. Man kan göra en avstickare och gå en traktorväg som går ännu längre upp i skogen om man vill gå lite längre och den promenaden är väldigt intressant, tycker Sally. Där går mycket olika djur så det finns massor av nyheter att nosa upp.

    Men nu är det i alla fall bestämmt att Sally kommer gå i pension i höst. Hon är så pass frisk att hon då kommer att få en riktigt bra pension. Det märks också att hon rör sig bra mycket smidigare utan selen, så det tror jag blir jättebra. Visst blir det tråkigt, men samtidigt känns det bra att hon får en bra och välförtjänt ledig tid.

    Vi gick en promenad i skogen och Sally sitter vid en jättetjock trädstam och tittar på mig, som tar bilden. En solig och fin sommardag.

    Det kommer verkligen bli en omställning nu när Sally pensioneras. Mest troligt kommer det att bli ett litet glapp tills nästa hund dyker upp och lite olyckligt kommer glappet i den tiden på året som brukar stöka till det som mest för mig. Nämligen när dagarna blir mörkare och snön till slut kommer. Nu har det ju blivit så att man byggt upp sin vardag runt den här smidigheten, att alltid ha ett par extraögon som hjälper till. Det fungerar ju att ta sig fram hyggligt under optimala förhållanden, men så fort det blir lite skymning eller att snön suddar ut alla referenser så blir det betydligt krångligare. Tänk bara så enkla saker som att ta sig till och från jobbet, eller affären, att ta en spontan promenad, ja ni förstår. Allt sådant kommer att ta betydligt mer energi att genomföra på egen hand.

    Det ska ju såklart bli väldigt spännande att få lära känna en ny liten fyrbent medhjälpare. Det kommer ju bli en period med inkörning och massor av träning men det minns jag var väldigt roligt när Sally kom. Men det kommer bli väldigt tråkigt att inte jobba med henne längre, vi har ju lärt oss läsa av varandra väldigt bra vid det här laget. Man märker på henne att hon alltid vill göra sitt bästa och helst lite till. Ju krångligare en uppgift är desto roligare är den att lösa och hon blir då väldigt ivrig, på gränsen till för ivrig. Det har verkligen inte avtagit med åren, hon är fortfarande lika på, oavsett om det är ett arbetspass i sele eller att få nosa omkring ledig i skogen. Så här är det jag som måste bromsa henne för att spara på hennes leder.

    Men som jag sagt hela tiden, det viktigaste är att hon får en bra pension med så lite smärta som möjligt och eftersom hon rör sig bättre ledig så känns det bra att hon får bli ledig nu när hon fortfarande har hälsan.

  • Ett tag sen senast

    Nu var det ett tag sen igen jag skrev här på bloggen, bortsett från mitt senaste inlägg då. Lite saker har hänt på sista tiden, bland annat har Sally varit sjukskriven en tid då hon tagit bort några knölar. Än en gång konstaterade jag då vilken enorm hjälp hon är, hon kunde inte jobba på lite mer än en månad på grund av detta och det var såklart precis när vi fick massa snö före jul. Jag tog faktiskt en bild på hur det såg ut, snacka om att allt var vitt.

    Såhär såg det ut.

    I början fick hon bara ta små korta rpomenader. Så jag tänkte första kvällen att jag tar en liten sväng utanför tomten bara. Snön fullkomligen vräkte ner, så vi gick bara precis utanför huset. Hon gjorde det hon skulle och sen skulle vi ta oss in i värmen igen. Problemet var att eftersom hela världen var vit, det var kolsvart ute och snön vräkte ner så såg jag inte var jag var och i vilken riktning jag gick. Efter ca 10 vändor fram och tillbaks (kändes det som) krockade jag med grindstolpen och då förstod jag var jag var.

    Sen gick tiden och det gällde att navigera sig fram mellan snövallarna så gott det gick. Ni vet, i vissa bilar finns ju teknik som gör att bilen håller sig i rätt fil. När den inte riktigt hittar linjerna så letar den efter dem och kör lite fram och tillbaks över vägen, precis så kände jag mig när jag studsade fram mellan snövallarna. Oftast gick det bra, men ibland försvann jag ner i dikena. Gissa om det var skönt när hon kunde börja arbeta igen!

    Sally repade sig dock bra efter det här, men för någon månad sedan råkade hon trampa snett på en äng och gjorde illa benet. Hon har dock repat sig bra även från det här men det har inneburit lite mer sjukgymnastik. Som tur är har jag haft vänner/kollegor som hjälpt till lite extra under den tiden, vilket är guld värt!

    På tal om Sally så fyllde hon 10 år för några dagar sedan. Tänk vad tiden går gott, det var ju nyss som hon kom ju. I maj var det sju år sen jag fick henne och därmed min första ledarhund. Vilken resa!

    Ute på tidig morgonpromenad. Lugnt och stilla.

    Sen har jag även varit uppe i Härjedalen hos familjen några svängar och bland annat åkt skoter, varit på lite utflykter och grillat och ätit kålbulle och har allmänt haft det bra där. Om ni inte läst mitt förra inlägg så kan ni se där hur en bussresa kan fungera om man är synskadad.

    Så nu ser vi fram emot våren, även om snön kan vara trevlig. Skönt att det blir lite varmare och framför allt ljusare.

  • Glad påsk i efterskott!

    Hoppas att ni haft en glad påsk med allt vad det innebär. Här firades påsken tillsammans med familjen i Härjedalen. Mycket bus och skoj med syskonbarnen och en del utflykter.

    En av dagarna fick vi för oss att ta en promenad i det fina vädret. VI gick då en skogspromenad ändes några stigar och över en myr. En jättehärlig promenad, mellan varven kom solen fram och det värmde ordentligt.

    När vi kom ut på myren så blev i princip hela världen vit. Jag hade inte hunden med mig den här gången, hon fick lite semester den helgen, så därför fick jag klara mig på egen hand. Jag fick helt enkelt låta någon gå före mig, så kunde jag ta sikte på den personen. Visst gick det åt mer energi med både att ta sig fram och med allt ljus, men det var det värt!

    För mig går det ganska bra att gå i ojämn terräng, som i skogar och på inte alltför jämna stigar. När jag var liten bodde vi på landet och vår tomt var en skogstomt, eftersom mina bröder sprang runt och byggde kojor och lekte på tomten så föll det sig naturligt att jag hängde på dem. Jag kan inte minnas att jag gjorde illa mig mer än andra barn utan lärde mig snarare att ta mig fram och känna av ojämnheter i marken. Möjligen att jag tog det lite extra försiktigt. Visst, ibland blir det lite tokigt men för det mesta går det bra.

    I sommar väntar nästa äventyr, då är planen att vi ska ta oss upp för Sornfjället. Det ska bli spännande att se hur det går, så det kommer säkert ett inlägg om det framöver.

  • En ledig hund

    Nu har Sally haft lite ledighet i lite mer än en vecka. Som jag skrivit tidigare så har hon fått en knöl på nosen borttagen och hon har därför inte kunnat arbeta som hon ska. Hon går med en krage på sig, som jag ogärna vill ta bort. Jag vill inte riskera att råka röra såret med vare sig kragen eller ledarhundsselen.

    Allt har gått jättebra, såret har läkt jättefint och hon tycker att det är hyfsat okej att ha kragen på sig. Den är lite jobbig ibland bara, man kan ju inte nosa runt som vanligt och den slår i både väggar, dörrposter och husses ben när vi promenerar.

    Lite oturligt nog kom det en massa snö just den här veckan. Jag tycker egentligen om när det är vitt och fint ute och en promenad i snön är aldrig fel. Men när världen är helt vit blir det en del problem. Inga kontraster att hålla sig till och som för några dagar sen, plogbilarna hade inte hunnit ut då det snöat en hel del. Så det var dels vitt men också ”osynliga” snöhögar att passera. Eller passera… Snubbla sig igenom rättare sagt. 🙂

    Det jag får göra är att hålla mig till vägar jag kan väldigt bra. Det går liksom på autopilot, jag vet var jag befinner mig, var det brukar vara extra halt osv. Dessutom får jag hålla mig till lite kortare promenader då jag både anstränger ögon och hjärna för att hålla koll på allt runtomkring. Sen blir ju bilarna väldigt ljudlösa i nysnö, så det gäller även att hålla koll på dem.

    Sen märker jag att Sally saknar att jobba. Hon kommer och petar på mig oftare och visar att hon vill hitta på saker. Så vi har då gjort saker som går bra med kragen, så att hon ändå får använda huvudet.

    Det är bara att konstatera att man har blivit väldigt bortskämd. Att kunna lämna bort kontrollen åt någon annan har gett många vinster. Dels att kunna ta sig fram oavsett väder, men också om det är ljust eller mörkt. Jag har säkert nämnt det här förut men jag blir lika fascinerad varje gång jag inser vad en hund faktiskt hjäler till med. Så nu om en vecka kommer hon att bli av med stygnen och efter det borde hon kunna jobba som hon ska igen, vilket blir bra för oss båda.

  • Att ta sig fram när hunden är ledig

    För några dagar sen fick Sally en ”knöl” bortopererad från sin nos. Den har suttit där ett tag nu och vi bestämde oss till slut för att ta bort den. Risken var att hon skulle slå i den eller att den fastnade när man tog på eller av ledarhundsselen.

    Operationen gick bra och än så länge ser allt jättefint ut. Hon får gå med en tratt på sig för att inte råka stöta i såret eller klia på det, vilket hon är lite missnöjd över. Men det går bra ändå, den är lite i vägen bara.

    En sak jag slogs av när jag lämnat henne och gick tillbaks från veterinären själv var att vad enkelt allt har blivit när man kan lämna bort kontrollen över navigeringen till någon annan. Jag vet hur vägen från veterinären till bussen ser ut, men jag är inte helt säker på den. Det betyder att min hjärna är på helspänn hela tiden, för att leta efter landmärken, veta var jag är, se upp för bilar, bussar och andra som är ute i trafiken och så vidare. Om det hade varit snö eller mörker den dagen så hade det i princip varit omöjligt.

    Nu gick operationen väldigt bra och såret läker som det ska. Men eftersom hon går med tratten på sig kan jag inte använda ledarhundsselen som vanligt. Jag vill inte gärna ta av henne tratten, eftersom jag då riskerar att komma åt hennes sår och göra saken värre.

    Såklart leder det här till en del begränsningar. I området runt där jag bor är det inga problem, eftersom jag gått runt här en massa och känner väl till vägarna. Däremot blir det mer utmaning att ta sig fram på ställen där jag inte helt känner till omgivningen. Speciellt på ställen med mycket rörelse eller där det kan helt plötsligt stå saker i vägen, t.ex cyklar, bilar etc. Jag måste därför koncentrera mig mycket mer för att hålla koll på allt jag behöver ha koll på, vilket kan vara väldigt ansträngande. Om det dessutom är snö, så att alla kontraster försvinner, så blir det så gott som omöjligt. Även mörker ställer till det en hel del.

    Så nu hoppas jag på att Sally läker ordentligt så att vi kan ta bort hennes stygn om några veckor och att snön håller sig borta en liten stund till. Nästa uppdrag är att ta oss ner till veterinären för att kolla så allt står rätt till.