Blind vardag

Etikett: Skola

  • Var började mitt teknikintresse egentligen?

    Mitt teknikintresse har funnits med så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har använt datorer som hjälpmedel i skolan ända sedan förskolan och hittat intresset den vägen och mycket har ju hänt på den fronten.

    Min första dator var en specialanpassad dator för synskadade. I dagens mått så skulle man väl närmast kunna kalla det för ett digitalt anteckningsblock. Den bestod av ett tangentbord som man matade in punktskrift med, några funktionsknappar och en punktskriftsdisplay där texten dök upp i form av punktskrift. Man såg 32 tecken åt gången och fick då bläddra sig fram genom texten med hjälp av funktionsknapparna. Det fanns även en skärm där man även såg texten i vanliga bokstäver (en sån här gammaldags skärm utan bakgrundsbelysning). Jag minns inte kapaciteten riktigt men tror att man kunde ha 25 dokument som max i den och den hade enbart ordbehandlare, kalkylator och möjlighet att koppla upp mot en vanlig PC, då med MS-DOS. Det gick även att koppla den till en skrivare. Storleken på den var som en lite plattare skokartong och den vägde ett par kilo.

    Det dröjde inte länge innan jag började använda ”riktiga” datorer. Jag började då använda MS-DOS, då det ansågs vara det enda systemet som fungerade med hjälpmedelsprogramvara på den tiden. För er som inte var med på den tiden så styrdes datorn då av kommandon. Man skrev helt enkelt in ett kommando för att göra saker och allt bestod av text. Spännande tänkte jag och satte igång att lära mig systemet och eftersom jag inte hade tillgång till Internet på den tiden så lärde jag mig allt genom att läsa mig fram till saker i diverse hjälpfiler och annat jag kom över. Och testade förstås. 🙂 Såhär kunde systemet se ut:

    Skärmdump av MS-DOS version 6.22. Bilden visar utdrag från kommandot C:\>dir
    Skärmdump från MS-DOS verwsion 6.22.

    Sen har det rullat på, det dök upp hjälpmedel till Windows och de här specialdatorerna behövdes inte längre på samma sätt. Jag gick då över till Windows 98, som var modernt på den tiden och istället för den här specialdatorn så använde jag en punktdisplay, liknande den jag har idag där man bara läser och inte skriver. Jag satte givetvis igång att utforska det systemet och nu var det lättare, då jag helt plötsligt fick tillgång till Internet och kunde söka fram information den vägen.

    Så därför var mitt gymnasieval ganska enkelt, antingen fordon eller IT och det blev som ni säkert redan listat ut IT.

    Det som varit drivande ända sedan starten var ”Hur kan jag använda tekniken för att underlätta vardagen?” Eftersom jag kan ha vissa svårigheter med att använda papper och penna (skriva kan jag, men att läsa det jag själv skriver blir en utmaning), så därför har det blivit så att datorn är mitt papper och penna. Under skoltiden hade jag alla läroböcker både i pappersform och på dator och alla skrivuppgifter och prov gjordes också digitalt. Proven fick jag på diskett precis innan det skulle göras och i slutet av högstadiet så satte vi upp ett trådlöst nätverk så att jag kunde få proven via e-post. Detta långt innan skolan fick trådlöst nät till alla.

    Det är intressant att se tillbaks på de här 27 åren jag använt datorer och se vad som faktiskt hänt. Från att ha haft en stor och tung grej som man bara kunde läsa och skriva på, till att kunna använda datorn både som arbetsredskap, till att läsa nyheter, kommunicera med människor och en massa annat. Numera finns ju även allt detta i mobilen också vilket gör det ännu mer lättillgängligt. På ett sätt önskar jag att dessa saker fanns redan från början men det är å andra sidan väldigt roligt att ha varit med om utvecklingen på den här tiden.

  • Att ta sig fram i mörkret

    När jag skulle börja högstadiet funderade vi en del på hur vi kunde informera om mig och min synskada på ett bra sätt.

    Det fanns då en utställning på ett museum i Stockholm, där man fick gå runt i olika rum i totalt mörker. Man hade då ställt upp saker för att efterlikna olika miljöer och även spelade upp ljud från dessa miljöer. Jag vill minnas att man gjort en stadsmiljö med stolpar, cyklar etc, nån skog, ett vanligt rum och man klev även ombord på en liten båt. Jag minns särskillt båten, då den rörde sig precis som den skulle gjort i vattnet, plus att man fick vattenstänk på sig. Det kändes precis som att man satt på en båt, trots att det var inomhus på ett museum i kolsvarta mörkret.

    Sist fick man sätta sig i ett café, där det fanns möjlighet att beställa fika och sitta och prata, även det i kolsvarta mörkret.

    Vi fick tillfälle att åka dit med min klass, där alla, inklusive jag själv, fick gå igenom dessa rum. Jag hade ju såklart en viss fördel då jag är ganska van vid att ta mig fram utan att se så mycket men jag kan tänka mig att det var lite ovant för andra. När vi sedan kom tillbaks så gjorde vi ett arbete om detta, där vi dels berättade om detta för andra klasser. Vi hade också olika stationer där man bland annat fick testa att läsa punktskrift, ta sig fram med ögonbindel och käpp i skolan och annat som man kanske inte kommer i kontakt med på det sättet om man inte har en synskadad runt sig.

    Jag tror (och hoppas) att det kunnat vara till nytta för mina klasskompisar både under skoltiden men även efteråt. Jag upplevde det aldrig som att jag var utanför i skolan på grund av min synskada. Visst kunde det bli svårt att hänga med ibland av naturliga skäl, men jag hade alltid saker att göra ändå. Vi satt en del och spelade kort minns jag till exempel.

    Sen fick jag ju såklart en massa frågor också. Jag är av den åsikten att det finns inga dumma frågor, bättre att man ställer en fråga och får ett bra svar, så ökar förståelsen både hos den som frågar men även hos mig. Så därför brukar jag alltid säga åt människor att fråga på, så svarar jag så gott jag kan!

  • Mina tankar om utanförskap

    I ärlighetens namn så har jag inte tänkt på det här med utanförskap innan ämnet dök upp under en diskussion. Jag har väl aldrig varit utanför? Sen började jag tänka efter hur saker sett ut under åren.

    När jag tänker tillbaks på min skolgång så minns jag att vi lekte en massa på rasterna på skolgården. Sen, när jag blev äldre och kom upp i tredje eller kanske fjärde klass, blev det lite knepigare när mina klasskompisar började intressera sig för bollsporter av alla dess slag. (Jag är ganska urusel på det kan man säga). Det här ledde till att jag drogs till de mer lugna personerna i klassen och jag trivdes väldigt bra med det. När jag sedan kom upp i ”moped-åldern” blev nästa steg. Där kunde jag absolut inte hänga med på samma sätt. Det här var mitt under perioden när man använde diverse chattprogram för att kommunicera med människor vilket ledde till att jag höll kontakten med människor den vägen. Visst är det bra att möjligheten fanns (och finns idag också), men det ersätter absolut inte att umgås i verkligheten.

    En annan sak som slagit mig är att människor ibland kan ha en förutfattad mening om vad jag, som synskadad, kan klara av. Men framförallt vad jag inte kan klara av. Det har hänt att jag inte ens blivit tillfrågad om saker för att man på förhand tänker att ”Det går väl ändå inte, så det är ingen idé ens att ställa frågan”. När saker senare kommit fram så är det saker som jag skulle kalrat av galant, men som jag inte fått chansen att göra på grund av detta. En fråga kan man alltid ställa, jag har ju trots allt 32 års erfarenhet av att vara synskadad. Givetvis kan jag inte klara av allt, men jag kan ändå vara med och vara delaktig och vara sällskap om inte annat.

    Sen har jag givetvis släkt, familj och arbetskollegor som är motsatsen, som hellre ställer frågan och som då gör mig mer delaktig i vad som händer. Det uppskattas verkligen!