Blind vardag

Etikett: Skidor

  • Det blev visst vinter igen

    Det blev visst vinter igen, för några veckor sedan så trodde man nästan att sommaren var på väg. Men några bakslag får man ju räkna med.

    Jag har absolut inget emot vinter och snö, en kall och solig vinterdag kan vara väldigt härlig och snön lyser ju upp mycket. Men däremot blötsnö och slask är ju inte så kul direkt.

    Nu i morse, när jag var ute med hunden, var det ett par minusgrader och soligt. Jätteskönt verkligen! Det påminde mig om våra fjällresor som vi gjorde när jag var liten.

    Bild från morgonpromenaden.

    När jag var 12 år så åkte jag upp till Åre med min farmor och farfar och fick lära mig åka slalom. Det fanns en skidskola som lärde bland annat synskadade poersoner att åka slalom och de hade en veckas kurs där som var samtidigt som min farmor och farfar var där. Så jag bodde med dem och var på skidskola dagtid. Jättekul tyckte jag. Efter det så har vi även varit upp med övriga familjen och åkt skidor några år och jag har även åkt med skolan på några dagsutflykter, bland annat till Kungsberget och Romme.

    Nu kanske ni undrar hur sjutton jag vågar åka slalom när jag knappt ser något alls. Faktum är att det går riktigt bra. Jag åker före en seende person, som säger hur jag ska åka. Jag hade då en väst på mig där det stod Synskadad och den bakom hade en väst där det stod Ledsagare, för att tala om för övriga åkare att man ska försöka undvika att åka in emellan. Där det är smalt och trångt har vi löst det så att jag åker efter den som guidar mig, då jag kan ta sikte på den gula västen.

    Att åka lift går också fint, man får be liftpersonalen om lite hjälp att fånga in pinnen bara. Även då åker jag sist, så att jag ser var den som guidar mig hoppar av.

    Det handlar väldigt mycket om att kunna våga lita på instruktioner. Jag måste ju hela tiden lita på att den som åker bakom har koll. Särskilt när man åker ovanför trädgränsen. Det är förvisso väldigt häftigt, då man ser väldigt långt och det är en fin miljö, men å andra sidan försvinner alla referenser och perspektivet gör att jag tycker att det ser ut som att jag är på väg utför ett enormt stup. Men det är en härlig upplevelse som jag ändå inte velat missa.

    Nu har jag inte åkt slalom på över 10 år, frågan är om jag skulle våga. Man blir ju försiktigare/klokare med åren sägs det.

  • Se upp i backarna – iallafall när jag åker slalom

    Vad kan passa bättre såhär i sportlovstider än lite skidåkning? Tyvärr ser det mer ut som vår utomhus här idag, så vintern kändes rätt avlägsen idag. Men jag tänkte ändå dela med mig av detta.

    När jag var i 10-årsåldern fick vi reda på att det fanns en skidskola som lärde ut slalom till synskadade personer. Det lät intressant så jag anmälde mig dit. Det var en veckas skidåkning i Åre där man fick en skidlärare som visade hur man skulle göra. Jag tyckte att det var väldigt kul men samtidigt lite läskigt.

    Det fungerar så att man har en person som åker bakom och talar om hur man ska åka. Vi har även gjort så att när det är mycket folk brukar man åka framför mig och jag följer efter. Jag har även en väst på mig där det står ”Synskadad”, för att göra det tydligt för andra åkare att jag faktiskt inte ser. (Sjukt opraktiskt att ha blindpinnen med mig).

    Det här blev en vecka som jag än idag minns. Det gjorde också att jag kunde åka med familjen på skidsemestrar och kunde då åka med dem i backarna. Nu tar jag ju såklart inte de brantaste backarna jag hittar, man måste ju ta det lite lugnt i alla fall.

    Eftersom jag ser litegrann var jag åker så brukar det gå bra så länge jag håller mig under trädgränsen. Annars blir det helt vitt för mig och jag har ingen aning om hur jag åker, då gäller det att lita till 100% på den som instruerar mig. Men samtidigt kan jag inte låta bli, det är ju trots allt väldigt fin utsikt där uppifrån.

    När det kommer till att åka lift så åker alltid någon med mig om det går och talar om när jag ska hoppa av och åt vilket håll. Om det bara finns en plats så åker någon före och ställer sig där jag ska kliva av och säger åt mig hur jag ska åka. Fungerar även det bra.

    Vi har åkt på några skidsemestrar med familjen tidigare, då till Sälen. Det blev mycket skidåkning och vi åkte från när liftarna öppnade tills det blev mörkt i stort sett. Några gånger åkte vi iväg en bit i området och såg oss omkring, vilket var mysigt.

    En utmaning när det gäller slalomåkning är att jag inte ser ifall det blivit snöhögar i backen, exempelvis när det börjat bli löst i backarna. Vid ett tillfälle (jag vet inte om min instruktör inte såg eller bara ville skoja med mig) märkte jag att det blev väldigt ojämnt. Det kändes som att jag åkte över massa kullar i snön. Jag tänkte att nu gäller det att försöka pricka kullarna rakt över och vara mjuk i knäna och hålla i sig. När jag kom ner fick jag veta att jag åkt i någon slags puckelpist för barn. Familjen hade jätteroligt och även liftpersonalen blev lite imponerade över min lilla färd. Och det var väldigt kul, jag åkte där fler gånger efter det.

    När vi varit upp och åkt skidor har jag fått en hel del respons från liftpersonalen och andra som jobbar på skidanläggningarna. De har tyckt att det är väldigt roligt att jag faktiskt vågar åka, trots att jag knappt ser framför skidspetsarna. Men som jag skrev tidigare, det gäller att våga lita på den som åker bakom och ger instruktioner.

    Nu var det ett tag sen jag åkte skidor, men förhoppningsvis kommer jag göra det i framtiden. För det är en härlig känsla.