Etikett: Sally

  • Vi jobbar på

    Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.

    Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.

    Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.

    Mino på morgonpromenad.

    Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.

    Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.

  • Nedräkningen har börjat

    Nu är det inte långt kvar, på lördag nästa vecka kommer min nya ledarhund Mino. Det ska bli riktigt spännande att se vad han är för en individ.

    Det jag vet är att han är en två-årig gul labrador, glad och nyfiken på det mesta. Matglad antar jag, eftersom han är labrador. Jag har dock inte träffat honom ännu, så det kommer bli väldigt spännande.

    Sen börjar jobbet att träna in alla vägar vi ska gå och lära oss hur vi kommunicerar. Jag behöver dels lära mig hans signaler och tecken och han behöver lära mig mina. Man brukar säga att det tar upp till ett år innan allt sitter perfekt.

    En kul grej som hände när Sally var ny var en av de första dagarna. Det var mörkt och vi skulle ta kvällspromenaden. Jag tog henne då i sele och gick ut på vägen. Efter en liten bit märker jag att hon gör en 90-graderssväng och ökar farten. Det visar sig då att hon tyckte att vi skulle hälsa på hos grannen, som var ute på tomten. Kul, tyckte Sally.

    Det här har ju såklart inneburit en stor omställning för mig i vardagen. Från att ha kunnat ta sig fram oavsett väder och ljusförhållanden, till att behöva planera promenader och resor för att inte hamna i för mycket mörker. Jag jobbar nu mycket hemifrån och de dagar jag väl är på jobbet åker jag så att jag inte behöver gå i mörkret. Bara lite skymning räcker för att jag inte ska se något alls. Sen har jag försökt hålla mina lunchpromenader, det blir ju så segt att sitta still i åtta timmar. Men dessa blir då kortare, då det behöver finnas energi kvar till resten av arbetsdagen också. Det blir en rätt klurig balansgång, håller jag mig inne en hel dag blir jag rastlös och matt, promenerar jag för länge ensam blir jag trött i huvudet och får svårt med koncentrationen.

    Sen blir det ju såklart ensamt. Det vet säkert ni som har hund, när hunden inte längre är där så blir det tomt. För mig blir det främst påtagligt under dagran jag jobbar hemifrån. När jag går ut i köket och gör i ordning lunchen så är det ingen som sitter och kollar nyfiket på mig. Eller de varma soliga dagarna när jag jobbar ute på altanen så är det ingen som glatt kommer efter och lägger sig och njuter på den mjuka sköna mattan i solskenet. Det blir en känsla av att man blir isolerad.

    Något som jag håller hårt på är att jag inte vill bli begränsad. Därför gör jag ändå de här sakerna, jag vill inte missa en solig dag ute. Eller de dagar jag inte hunnit med lunchpromenaden så har jag ändå gått ut i mörker. Det tar MYCKET mer energi, men jag känner samtidigt att jag behöver det.

    Det ska bli både roligt och spännande med en ny liten kompis. Sen är det skönt att ha lite erfarenhet med sig, nu vet jag mer vad det innebär och jag kan ta med mig en hel del från tidigare erfarenheter. Nu är Mino en helt ny individ såklart, så det får man ju ha med i beräkningarna. Så jag kommer fortsätta med konceptet att det ska vara roligt på arbetspassen och så ska vi bli ett riktigt riktigt bra ekipage tillsammans.

  • Fem år sedan första inlägget på bloggen

    Nu är det exakt fem år sen jag la ut första inlägget på bloggen. Helt otroligt vad tiden går. Jag har funderat på det här med blogg ett längre tag, då jag hade en del tankar och idéer som jag ville dela. Till slut blev det i alla fall av.

    Mitt syfte med bloggen är att dela med mig av tankar och funderingar jag har kring min vardag, men också situationer jag hamnar i både på jobbet och i vardagen. Det på ett lättsamt och kul sätt. Jag har alltid gärna svarat på frågor om någon frågat mig om min synnedsättning, så vad kunde då varit bättre än en blogg.

    Tyvärr har det inte kommit ut så mycket inlägg under perioder, av en eller annan anledning. Men jag siktar på att få ut mer saker inom kort.

    Det har ju blivit en del inlägg genom åren. Allt ifrån strulande taxiresor, resor jag gjort med jobbet, saker som hänt i familjen etc. Och självklart en hel del om Sally. Det kommer säkerligen en hel del om nya hunden också, som kommer dyka upp inom kort.

    Jag hoppas därför att ni har nytta av min blogg och att den ger er något. Och självklart, om ni undrar något eller vill att jag tar upp något här så går det fint att höra av sig till mig. Inga frågor är dumma frågor, tycker i alla fall jag. 😊

    Sen får jag även passa på att tacka för alla som läst bloggen och kommit med glada tillrop genom åren! Hoppas som sagt att jag kunnat dela med mig av något till er alla.

  • Nu går Sally i pension

    Tiden går fort när man har roligt sägs det. Nu har Sally gått i pension, efter lite mer än sju år. Eftersom hon börjat få lite ledproblem och dessa inte märktes när hon gick utan sele så tog vi beslutet att hon får pensioneras nu medan hon har hälsan. Det är ju trots allt det jag kan ge henne som betalning för allt gott hon gjort.

    Det första jag slogs av är vad tomt det blev. Jag går hela tiden och tittar efter henne. Går jag till köket för att hämta något kommer jag på mig själv att titta om någon sitter på tröskeln och också vill ha något. Går jag ut så förväntar jag mig en glad vovve komma springandes för att få följa med på ett äventyr. Det är också jättekonstigt att själv sätta sig och äta, utan att ge en hund mat. Jag har även kommit på mig själv med att prata med henne när jag är ute och går, för att sen inse att jag inte har henne med.

    Att ta sig fram på egen hand är också en stor skillnad. Det går åt så otroligt mycket mer energi att navigera på egen hand, det blir mycket att hålla i huvudet samtidigt och man anstränger sinnena till det yttersta.

    Efter jobbet idag tänkte jag ta en liten promenad för att få lite luft. Jag tänkte då ta en väg som jag känner väl till, en sträcka på ca 4 kilometer. När jag gått hälften ungefär insåg jag att jag började bli trött i huvudet. Jag går verkligen på helspänn, det är så mycket som måste sorteras i huvudet hela tiden. Dels måste jag hålla koll på vart jag är, dels hålla koll på om något kommer i vägen, hålla koll på bilar och andra hinder. Det finns även platser som är ganska öppna och då är det viktigt att hamna rätt från början, minsta lilla avvikelse åt något håll gör att jag hamnar helt fel. Så när jag kommit till hälften ungefär märkte jag att hjärnan blev trött och det började bli gröt framför ögonen på mig. Det kom även en störtskur, så när jag kom hem var jag både trött och genomblöt. Men jag vaknade i alla fall till, så något positivt hade det med sig i alla fall.

    Skymning och mörker är också en stor utmaning. Då är det bara att glömma allt vad syn heter och förlita sig på pinnen och lokalsinnet. Det är dessutom ännu mer energikrävande.

    Så att ha någon med sig, människa eller hund, gör en så otroligt stor skillnad.

    Det gäller att ta det onda med det goda, efter att ha suttit still och jobbat en stund behöver jag röra på mig och en promenad är utmärkt för att få igång hjärnan igen. Då gäller att välja en bra sträcka, som är lugn och hyfsat bra. Jag vill heller inte låta saker begränsa mig, så med lite envishet brukar det oftast lösa sig.

    Nu väntar jag på nästa hund som kommer om några veckor. Det ska bli spännande, men självklart saknar jag lilla Sally. Men jag vet att hon har det riktigt bra där hon är nu och det är som sagt den betalningen jag kan ge henne – en bra pension.

  • Sommar, sol och semester

    Nu är sommaren snart över för den här gången. För mig har det minst sagt blivit en konstig semester, med min morfars bortgång. Men det har ändå varit härligt att få några dagars välbehövlig ledighet.

    Det blev ett par veckor uppe i Härjedalen, där jag mest umgicks med familjen och tog det lugnt. Det var jätteskönt, med lite miljöombyte. Några härliga promenader blev det i naturen, vilket Sally tyckte om. Lugnt och skönt och fin natur.

    Sally sitter i vägkanten. I bakgrunden ser man några fjäll.
    Några hjortron som finns i dikeskanten efter vägen som vi promenerade på.

    Några simturer för Sally blev det också. Dels i Ljusnan men också på några badställen här runt där jag bor. VI hittade nämligen två stycken bra ställen. Vid ett tillfälle hoppade hon i vattnet och tog en simtur. Sen sprang hon upp på stranden och petade på mig, som att hon skulle hämta mig. Jag hade inga badbyxor då, så jag klev i en bit och då blev hon som en liten valp. Sprang runt i vattnet och busade, simmade runt, for upp på stranden som en raket och tillbaks i vattnet igen. Så det var väldigt uppskattat att bada med henne.

    Dock var botten ganska stenig längs ena sidan. Det fick jag minsann erfara, jag gick runt och busade med Sally och vips satt jag där. Byxor och tröja genomsurt.

    En bild på Ljusnan.

    Nu är vi dock tillbaks i vardagen igen, vilket på ett sätt är skönt. Rutiner är ju skönt att ha. Nu är det planering i huvudet för Sallys pension som gäller.

  • Lite förvånande

    Det är inte ofta jag stött på problem att ta med mig Sally när jag behövt uträtta ärenden. Allt som oftast har jag mötts av glada tillrop eller så har man inte sagt något alls. Förhoppningsvis förstår de flesta att Sally är ett hjälpmedel, någon som ser till att underlätta och hjälpa mig.

    När jag fyllde år tidigare i våras tänkte jag att vi skulle gå ut och käka på en restaurang i Knivsta. Min plan var att ta det på vägen hem, för att spara lite tid. För att vara lite förutseende så ringde vi ner till restaurangen och frågade om det var tillåtet att ta med en ledarhund, men svaret blev ett blankt nej. Det var inte ens diskuterbart. Då blev det en annan restaurang och vi löste det på annat sätt.

    Vid ett annat tillfälle skulle vi svänga förbi en stor hamburgerkedja för att käka något snabbt. Tanken var då att gå in och beställa och sedan sätta oss ute. Men även här blev det stopp, det kom fram en personal och sa att man inte fick ha hundar på restaurangen. Jag förklarade att det här är en ledarhund, alltså en tjänstehund, och att de är undantagna. Men det ville han inte lyssna på. Så vi gick därifrån och valde ett annat ställe. Vid det här tillfället reagerade även folk runtomkring och tyckte att det var tråkigt att vi inte var välkomna. Vid ett senare tillfälle gjorde jag en snabb sökning på nätet och såg att ledarhundar var välkomna på samtliga av kedjans restauranger.

    Sen har jag även varit med om motsatsen också. Vi skulle vid ett annat tillfälle äta hos en annan hamburgerkedja och jag frågade då personalen i kassan om det gick bra att ta in Sally. Jag sa då att jag kommer sätta mig lite avsides och att Sally kommer ligga bredvid mig och vila, fram tills vi ska lämna. Svaret blev då ”Absolut, vi kan ju inte hindra folks leverne så det går jättebra”. Då har man verkligen förstått vad hunden är till för, så en guldstjärna till dem.

    Ibland har man även varit nyfiken och kommit fram och frågat hur det funkar med ledarhund och vid vissa tillfällen har man till och med frågat om man får bjuda Sally  på något. Jag är väldigt noga med vad Sally äter, då jag vill hålla henne i bra form så svaret brukar då bli att man gärna får bjuda på vatten eller på sin höjd en morot. Kul när människor är nyfikna och försöker förstå, istället för att bara säga nej och inte vill förstå.

    Jag brukar försöka sätta mig så avsides det går när jag har med mig Sally. Gärna nära något hörn. Dels av hänsyn till allergiker eller personer som kanske är hundrädda, men också för att Sally inte ska bli störd. För hennes del gäller det att kunna få chansen att lägga sig och få lite vila inför när vi ska ta oss därifrån. Men jag blir ändå lite förvånad, jag trodde vi kommit längre och att folk visste vad en ledarhund, eller en annan tjänstehund är. Att föraren har med sig hunden av någon anledning, att föraren behöver hjälp i någon form.

  • Tiden går verkligen fort

    Tiden går fort, nu har jag haft Sally i lite mer än sju år. Helt otroligt. Hon fyllde tio år i början av april så hon närmar sig sin pension med stormsteg. I våras märkte vi att hon började halta på ena frambenet och efter några veterinärbesök och besök hos en hund-fysioterapeut upptäckte vi att hon har lite problem med ena frambenet och att hon är lite stel i ryggen. Så nu får hon en spruta varje månad för lederna och ett kosttillskott och jag tycker faktiskt att det gör skillnad. Det jag märker är att hon är gladare och rör sig på ett smidigare sätt.

    Hon får även massage varje kväll. Det uppskattas verkligen. Sen har vi lagt om våra promenader litegrann, så att vi går mer i skogen. Jag har ett motionsspår bakom huset som är precis lagom. Spåret är flisat vilket gör att det är mjukt och skönt att gå på. Man kan göra en avstickare och gå en traktorväg som går ännu längre upp i skogen om man vill gå lite längre och den promenaden är väldigt intressant, tycker Sally. Där går mycket olika djur så det finns massor av nyheter att nosa upp.

    Men nu är det i alla fall bestämmt att Sally kommer gå i pension i höst. Hon är så pass frisk att hon då kommer att få en riktigt bra pension. Det märks också att hon rör sig bra mycket smidigare utan selen, så det tror jag blir jättebra. Visst blir det tråkigt, men samtidigt känns det bra att hon får en bra och välförtjänt ledig tid.

    Vi gick en promenad i skogen och Sally sitter vid en jättetjock trädstam och tittar på mig, som tar bilden. En solig och fin sommardag.

    Det kommer verkligen bli en omställning nu när Sally pensioneras. Mest troligt kommer det att bli ett litet glapp tills nästa hund dyker upp och lite olyckligt kommer glappet i den tiden på året som brukar stöka till det som mest för mig. Nämligen när dagarna blir mörkare och snön till slut kommer. Nu har det ju blivit så att man byggt upp sin vardag runt den här smidigheten, att alltid ha ett par extraögon som hjälper till. Det fungerar ju att ta sig fram hyggligt under optimala förhållanden, men så fort det blir lite skymning eller att snön suddar ut alla referenser så blir det betydligt krångligare. Tänk bara så enkla saker som att ta sig till och från jobbet, eller affären, att ta en spontan promenad, ja ni förstår. Allt sådant kommer att ta betydligt mer energi att genomföra på egen hand.

    Det ska ju såklart bli väldigt spännande att få lära känna en ny liten fyrbent medhjälpare. Det kommer ju bli en period med inkörning och massor av träning men det minns jag var väldigt roligt när Sally kom. Men det kommer bli väldigt tråkigt att inte jobba med henne längre, vi har ju lärt oss läsa av varandra väldigt bra vid det här laget. Man märker på henne att hon alltid vill göra sitt bästa och helst lite till. Ju krångligare en uppgift är desto roligare är den att lösa och hon blir då väldigt ivrig, på gränsen till för ivrig. Det har verkligen inte avtagit med åren, hon är fortfarande lika på, oavsett om det är ett arbetspass i sele eller att få nosa omkring ledig i skogen. Så här är det jag som måste bromsa henne för att spara på hennes leder.

    Men som jag sagt hela tiden, det viktigaste är att hon får en bra pension med så lite smärta som möjligt och eftersom hon rör sig bättre ledig så känns det bra att hon får bli ledig nu när hon fortfarande har hälsan.

  • Sommar, sol och semester

    Jag är äntligen mitt uppe i min semester. Det är så himla skönt att få vara ledig. Som jag skrivit om i mitt förra inlägg så gick min morfar bort efter en lång tids elak sjukdom. Sen har det varit mycket på jobbet som krävt mycket energi. Så nu försöker jag ladda om så gott det går till hösten.

    Ett besök i Härjedalen hos familjen har jag hunnit med. Skönt att komma iväg lite och få lite andra intryck. Ingen större utflykt den här gången, antingen var det jättevarmt eller ösregn. Så det får bli till hösten istället. Däremot åkte vi iväg till ett ställe där man födde upp myskoxar. Där fick vi först lite information om djuren och sen gick man in i hägnet på en liten altan-liknande byggnad. Där kunde man stå och titta på dem. Faktiskt väldigt intressant att se dem på så pass nära håll.

    Annars har det bara blivit att vila och ta det lugnt, jag är dock inte så jättebra på det då jag blev rastlös efter bara ett par dagar när jag kom hem från Härjedalen. Men att göra saker man tycker är kul är ju avkoppling det med. Så förmodligen hittar jag på något projekt att pyssla med.

    I höst ser det dock ut som att det kommer bli en ny liten vandring. Så det kommer jag nog skriva om sen när den blir av.

    Fint landskap med berg i bakgrunden.

    En promenad i den fina naturen. En lugn skogsväg, så där kunde Sally få springa i flexikoppel. Nog för att hon gillar att släpa runt på husse i sele, men att få lufsa omkring nästan helt lös och få nosa omkring är riktigt spännande.

  • Ett tag sen senast

    Nu var det ett tag sen igen jag skrev här på bloggen, bortsett från mitt senaste inlägg då. Lite saker har hänt på sista tiden, bland annat har Sally varit sjukskriven en tid då hon tagit bort några knölar. Än en gång konstaterade jag då vilken enorm hjälp hon är, hon kunde inte jobba på lite mer än en månad på grund av detta och det var såklart precis när vi fick massa snö före jul. Jag tog faktiskt en bild på hur det såg ut, snacka om att allt var vitt.

    Såhär såg det ut.

    I början fick hon bara ta små korta rpomenader. Så jag tänkte första kvällen att jag tar en liten sväng utanför tomten bara. Snön fullkomligen vräkte ner, så vi gick bara precis utanför huset. Hon gjorde det hon skulle och sen skulle vi ta oss in i värmen igen. Problemet var att eftersom hela världen var vit, det var kolsvart ute och snön vräkte ner så såg jag inte var jag var och i vilken riktning jag gick. Efter ca 10 vändor fram och tillbaks (kändes det som) krockade jag med grindstolpen och då förstod jag var jag var.

    Sen gick tiden och det gällde att navigera sig fram mellan snövallarna så gott det gick. Ni vet, i vissa bilar finns ju teknik som gör att bilen håller sig i rätt fil. När den inte riktigt hittar linjerna så letar den efter dem och kör lite fram och tillbaks över vägen, precis så kände jag mig när jag studsade fram mellan snövallarna. Oftast gick det bra, men ibland försvann jag ner i dikena. Gissa om det var skönt när hon kunde börja arbeta igen!

    Sally repade sig dock bra efter det här, men för någon månad sedan råkade hon trampa snett på en äng och gjorde illa benet. Hon har dock repat sig bra även från det här men det har inneburit lite mer sjukgymnastik. Som tur är har jag haft vänner/kollegor som hjälpt till lite extra under den tiden, vilket är guld värt!

    På tal om Sally så fyllde hon 10 år för några dagar sedan. Tänk vad tiden går gott, det var ju nyss som hon kom ju. I maj var det sju år sen jag fick henne och därmed min första ledarhund. Vilken resa!

    Ute på tidig morgonpromenad. Lugnt och stilla.

    Sen har jag även varit uppe i Härjedalen hos familjen några svängar och bland annat åkt skoter, varit på lite utflykter och grillat och ätit kålbulle och har allmänt haft det bra där. Om ni inte läst mitt förra inlägg så kan ni se där hur en bussresa kan fungera om man är synskadad.

    Så nu ser vi fram emot våren, även om snön kan vara trevlig. Skönt att det blir lite varmare och framför allt ljusare.

  • Höstmörkret

    Nu är hösten i full gång och dagarna blir bara mörkare och mörkare. Jag kan tycka att det kan vara rätt härligt att kunna sätta sig framför en brasa och bara ta det lugnt när det är mörkt och blåsigt ute. Men tyvärr ställer ju mörkret till en hel del för mig.

    Häromdagen fick jag för mig att ta en promenad efter maten. Istället för att sitta och somna till i soffan kan det vara skönt att röra lite på sig tänkte jag. Så vi klädde på oss och gick ut. Det var skönt, inget regn och ganska torrt så vi tänkte ta en tur efter en av landsvägarna här som vi brukar gå ganska ofta.

    Ibland brukar jag testa mig själv och se vad jag kan tänkas se. Nu var det helt mörkt och jag hade en kraftig pannlampa. Så medan Sally utförde sitt toabesök testade jag att ställa mig på de här korta streckade linjerna som är målade vid vägkanten och stod jag med tån i slutet på en så kunde jag se två linjer framåt. Sen var det stopp. En ganska kort bit med andra ord. 😊 Lägg då till att jag endast ser ca 5 grader i princip rakt fram och det blir otroligt lurigt att lokalisera sig, speciellt efter en väg som är rak, där det inte finns några kännetecken.

    När vi fortsatt en bit och gått genom byn så kommer vi till slut ut på ett stort gärde. Jag tänkte att det började bli lite dimmigt, men så tänkte jag att det är säkert mina ögon som spökar lite. Så vi promenerade vidare och när vi kommit en bit till så är det precis som att någon drar ner en gardin – det blir totalt vitt runt oss.

    Vi vände tillbaks då jag tänkte att det inte är så värst säkert att gå efter en väg mitt i dimman. Inga problem att hitta hem igen, eftersom jag hade Sally i sele och hon hittar ju här vid det här laget. (Det gäller att våga lita på henne i sådana här lägen).

    När vi kommit nästan ända hem så tänkte jag att det är ju så skönt, så det vore ju trist att lite dimma skulle stoppa oss och det hade ju faktiskt lättat lite. Så vi vek av och gick efter en gångväg som går härborta. Jag hann precis ta av Sally selen och då märker jag att dimman hade ju inte lättat. Det var högst tillfälligt. Så jag fick gå med en fot precis i vägkanten så att jag kände var gräskanten var. En dikeskörning blev det, jag svängde lite mer än vad vägen gjorde men jag höll mig på benen och Sally tyckte säkert att jag var jättekonstig som gjorde så. 😁

    Jag försöker att inte låta omständigheter styra mig utan har jag ett mål så gör jag vad jag kan för att nå dit. Är det så att något blir farligt eller direkt olämpligt så hittar jag en annan väg. Ibland hamnar man i ett dike, men då får man försöka hamna på rätt spår igen och fortsätta. Sen är det alltid väldigt värdefullt att ha människor runt en som ibland hjälper till och ser till att man inte hamnar i diket och kommer fram dit man ska. Det är ovärderligt och spar en hel del energi, som kan läggas på andra saker istället.