Idag var första riktiga arbetsdagen för Mino. Vi har hälsat på två gånger tidigare, men då bara korta stunder. Nu var vi på jobbet nästan en hel arbetsdag så nu är han trött.
Att ta sig till och från jobbet gick bra. Han var riktigt duktig och klarade sig så gott som hela vägen på egen hand. Han blir dock lite osäker ibland, men det är fullt förståeligt på grund av att han är så ung och sen är vägen rätt rörig med många saker att passera, cyklister, gångtrafikanter etc.
Väl på jobbet fanns det många spännande personer att prata med. En del kunde man till och med busa lite med. Men det var skönt att se att han även kunde slappna av och lägga sig och vila.
Nu blir det att jobba hemifrån två dagar, sen på torsdag bir nästa resa. Så nu passar han på sig att vila sig i form för nästa äventyr.
Nu är det exakt fem år sen jag la ut första inlägget på bloggen. Helt otroligt vad tiden går. Jag har funderat på det här med blogg ett längre tag, då jag hade en del tankar och idéer som jag ville dela. Till slut blev det i alla fall av.
Mitt syfte med bloggen är att dela med mig av tankar och funderingar jag har kring min vardag, men också situationer jag hamnar i både på jobbet och i vardagen. Det på ett lättsamt och kul sätt. Jag har alltid gärna svarat på frågor om någon frågat mig om min synnedsättning, så vad kunde då varit bättre än en blogg.
Tyvärr har det inte kommit ut så mycket inlägg under perioder, av en eller annan anledning. Men jag siktar på att få ut mer saker inom kort.
Jag hoppas därför att ni har nytta av min blogg och att den ger er något. Och självklart, om ni undrar något eller vill att jag tar upp något här så går det fint att höra av sig till mig. Inga frågor är dumma frågor, tycker i alla fall jag. 😊
Sen får jag även passa på att tacka för alla som läst bloggen och kommit med glada tillrop genom åren! Hoppas som sagt att jag kunnat dela med mig av något till er alla.
Nu är sommaren snart över för den här gången. För mig har det minst sagt blivit en konstig semester, med min morfars bortgång. Men det har ändå varit härligt att få några dagars välbehövlig ledighet.
Det blev ett par veckor uppe i Härjedalen, där jag mest umgicks med familjen och tog det lugnt. Det var jätteskönt, med lite miljöombyte. Några härliga promenader blev det i naturen, vilket Sally tyckte om. Lugnt och skönt och fin natur.
Några simturer för Sally blev det också. Dels i Ljusnan men också på några badställen här runt där jag bor. VI hittade nämligen två stycken bra ställen. Vid ett tillfälle hoppade hon i vattnet och tog en simtur. Sen sprang hon upp på stranden och petade på mig, som att hon skulle hämta mig. Jag hade inga badbyxor då, så jag klev i en bit och då blev hon som en liten valp. Sprang runt i vattnet och busade, simmade runt, for upp på stranden som en raket och tillbaks i vattnet igen. Så det var väldigt uppskattat att bada med henne.
Dock var botten ganska stenig längs ena sidan. Det fick jag minsann erfara, jag gick runt och busade med Sally och vips satt jag där. Byxor och tröja genomsurt.
Nu är vi dock tillbaks i vardagen igen, vilket på ett sätt är skönt. Rutiner är ju skönt att ha. Nu är det planering i huvudet för Sallys pension som gäller.
När jag var tre år flyttade familjen från en lägenhet i Knivsta till ett litet hus ute på landet. Vi bodde då ca fem kilometer ifrån landsvägen, längs en smal skogsväg. Mina morföräldrar bodde redan där sedan länge, de hade byggt ett hus där så vi hade bara 300 meter grusväg mellan oss.
Det här gjorde att vi barn kunde gå eller cykla till mormor och morfar precis som vi ville. Det hände ganska ofta att de tutade när de körde förbi oss på väg hem från jobbet för att tala om för oss att de kommit hem.
För mig har det betytt väldigt mycket att ha dem så pass nära. Jag har kunnat gå eller cykla dit och hälsa på när jag velat, dit var man alltid välkommen när som helst. Om de höll på med något så fick man gärna vara med och hjälpa till eller så tog de en liten paus och satt och umgicks en stund. Och ja, ni läste rätt, jag cyklade dit ibland. Eftersom alla runt vägen visste vem jag var så var det aldrig några problem, jag ser ju litegrann så jag har ju koll på vart vägen går. Sen gissar jag att man tyckte att det var lite roligt också att jag kunde åka runt på samma villkor som alla andra.
På tal om att cykla, när jag var 6 år köpte vi en tandemcykel, ni vet en sådan där cykel man kan cykla två personer på. Den har genom åren använts minst sagt en hel del, vi cyklade runt en hel del med familjen när vi skulle hälsa på bekanta inom cykelavstånd från där vi bodde. Sen cyklade jag och min mormor så gott som varje helg ner till macken en mil bort och köpte tidning. En och annan glass slank även ner när vädret tillät. När vi flyttade ner till byn cyklade hon på sin vanliga cykeln er till oss (ca 8 km), hämtade mig och cyklade någon mil eller så, för att slutligen cykla hem samma väg. Men det var aldrig några problem.
Jag har även varit med henne ut i skogen för att plocka både bär och svamp. Vi var runt på alla möjliga ställen, både efter skogsvägar men också rakt ute i spenaten. Hon visade vart det fanns saker att plocka och sedan kunde jag dammsuga det stället.
Även jag och min morfar hade mycket för oss. Jag vet inte hur många gånger jag sprang och klippte gräsmattan hos dem. De hade två ganska stora gräsytor som jag kunde fixa, utan att göra alltför stor skada. Jag hade ju lekt på tomten ända sedan jag kunde gå, så jag kände ju till i princip varenda sten. Så det gick alldeles utmärkt. Även när det gällde att byta däck på bilen, skotta snö, fixa något på huset etc så var jag med och antingen tittade på eller hjälpte till med det jag kunde.
Under vinterhalvåret eldade de en hel del. Då var jag alltid med när veden skulle tas reda på, alltifrån att klyva till att ta in veden i boden och göra snygga och prydliga travar. Den ena klöv ved och den andra bar in den och travade upp den.
Mina morföräldrar har alltid gillat att åka bil och se sig om. De kunde spontant komma och hämta oss barn för att åka på en liten utflykt. Dessutom, om jag behövt skjuts någonstans, har de alltid erbjudit sig och gladeligen kört mig. Även fast jag kunde ta mig mellan Västerås och hemmet den tiden jag pluggade körde de mig väldigt ofta, dels för att de ville komma ut och se sig om lite men också för att underlätta så att jag hade energi till att plugga eller vara ledig med familjen. När jag hade ledarhundsutbildning en bit utanför Stockholm körde min morfar mig. Ja, det är åtskilliga mil de ställt upp vilket jag är otroligt tacksam för.
Min mormor gick bort i januari för nio år sedan. Trits att hon alltid varit pigg och frisk fick hon cancer och gick bort 71 år gammal. I juli i år gick även min morfar bort, även han i cancer och för tidigt, 78 år. Han har varit sjuk i många år och haft väldigt väldigt ont, därför har det varit helt naturligt för mig att finnas där och hjälpa till med det som behövts, alltifrån att klippa gräsmattan, fixa med saker i huset eller bara sitta och prata en stund om allt och ingenting. Varje gång tog vi mat med oss och åt med honom, vilket han tyckte mycket om. Så när jag tittar tillbaks så känns det så skönt att jag kunnat ge tillbaks åtminstånne en liten del av vad jag fått genom åren.
Det som har varit (och är) så skönt med familjen är att jag aldrig hört ”Nä, det där klarar du inte”. Utan jag har alltid kunnat vara med på något hörn, oavsett vad vi hittat på. Jag tror att det beror mycket på vilja, dels vill jag vara delaktig i vad andra gör, men också att andra vill att jag ska vara delaktig.
Jag har hört någonstans att ca 80% av alla intryck man får, får man genom synen. När dessa 80% försvinner så måste alla andra sinnen försöka kompensera för det som fallit bort, vilket kan bli både intressant, frustrerande, förvirrande, roligt kort sagt både bra och dåliga saker.
Att få en påminnelse om saker via synen är något som jag nästan helt saknar. Ett konkret exempel kan vara att du ska lämna hemmet och åka till jobbet. Du kommer ut i hallen och ser nycklarna ligga på bordet och då kommer du på att Just ja, nycklarna behöver jag ha med. I mitt fall får jag ju inte den påminnelsen utan jag måste hålla det i huvudet. Så i det läget försöker jag skapa rutiner för att komma ihåg saker, jag vet var jag har mina nycklar, telefon, hundens saker etc.
En annan sak, som man påminns av via synintryck är när det är dags att städa. Man ser ju att det börjar bli smutsigt på golvet, dammigt på saker etc. När man inte ser sådant behöver man hitta sin egen väg, i mitt fall blir det att regelbundet gå igenom lägenheten och försöka skapa sig rutin för även det här. Vet man med sig att det varit regnigt och smutsigt ute så får man städa lite oftare t.ex.
En annan sak, som mina kollegor brukar ha väldigt roligt åt, är att jag väldigt ofta brukar glömma min blindkäpp lite här och var på jobbet. Oftast tar jag med den ut när jag får ett besök vid vår besöksdisk eller ska göra något i verkstaden. Det är alltid smidigt att ha den med, för att visa andra att jag inte ser. Det blir dessutom smidigare att ha med den då ifall jag behöver följa med personen ut till dennes arbetsplats. Men när jobbet är klart brukar den oftast bli stående antingen vid besöksdisken, i verkstan, eller i fikarummet. Min hjärna är då någon helt annanstans. Men det kan jag gott bjuda på.
Så jag kan säkert upplevas som både vimsig och glömsk, men mycket av det är att jag inte får de här synintrycken som påminner mig om saker. Och vad händer då ifall vi lägger till lite stress på det här? Jo, det blir ännu värre!
Det blir alltså ganska mycket att hålla i huvudet när man knappt kan ta in dessa intryck. Så det ställs ju helt andra krav på mig. Men när jag stannar upp och tänker efter så är jag faktiskt förvånad över att jag inte glömt mer saker. Jag tänker på alla resor med jobbet som jag varit ute på, jag tänker då på den här slutliga kollen man gör innan man lämnar hotellrummet, för att se så att alla strumpor, tröjor, laddare etc följer med hem.
Nu var det dags för påsk igen då. Det fick bli en liten resa upp till familjen i Härjedalen i år.
Jag brukar åka buss hit och det brukar alltid fungera bra, men den här gången gick det inte riktigt som jag tänkt mig. När jag skulle kliva på bussen i Uppsala så dök det upp en otroligt hjälpsam chaufför som tog hand om mitt bagage. Han hade en del andra att hjälpa också, så jag tänkte att då kliver jag på bussen och letar rätt på en plats på egen hand. Vilket inte var det lättaste.
Mina ögon har väldigt svårt att anpassa sig när jag kommer från en ljusare miljö till en mörkare. Det märks t.ex när jag kommer utifrån och går in i en affär, för att ta ett exempel. Då blir det helt kolsvart i alltifrån ett par minuter upp till kanske en kvart, jag blir alltså blind en stund. Det här hände i bussen, från solsken till lite mörkare.
Jag gick på bussen och började röra mig bakåt. Emellanåt ställde jag frågan ut i luften om det fanns någon ledig plats (inte heller lätt att ställa en fråga till någon om man inte ser om de reagerar), men jag fick inget svar. Till slut höll jag på att krocka med en annan passagerare, som sa i förbifarten att det fanns få platser där. Så jag gick upp på övervåningen och gjorde samma sak men fick inget svar där heller. Efter att ha gått fram och tillbaks ca fyra gånger och slagit huvudet i lampor och annat, säger en passagerare att det fanns ganska många lediga platser. Så jag svarade ganska artigt att jag tyvärr är blind och därför inte ser var dem finns. Så till slut får jag en plats och vi kunde åka iväg.
Jag kan inte låta bli att undra var världen är på väg. Jag kan inte minnas att det varit såhär tidigare. Tidigare har det inte varit några större problem att få hjälp, det är alltid någon som sett och kunnat visa en i rätt riktning. För mig sitter det i ryggmärgen att hjälpa min omgivning om jag kan. Om någon har svårt att gå så erbjuder man platsen till den personen. Om någon inte hittar dit dem ska så hjälper man till, etc etc. Det borde synas ganska väl att jag inte ser, en vit pinne väl synligt. Vet folk inte vad den betyder idag, kan det vara så? En tråkig utveckling helt enkelt, jag trodde faktiskt att vi kommit längre. Det här är inte första gången jag råkat ut för sådana här situationer.
Men nu är jag i alla fall här och vi har hittills haft regn och ett par plusgrader. Idag är det dock soligt och fint, så får se vad som händer idag.
Under min uppväxt så har folk i min omgivning gett mig precis lika förutsättningar som mina fullt seende bröder. Jag har alltid kunnat vara med på saker som vi gjort i familjen, alltifrån utflykter till saker vi gjort hemma såsom måla hus, måla staket, greja på tomten etc. Ja, jag har till och med provkört brödernas mopeder på en väl utvald och lugn plats. Under kontrollerade former så visade det sig att det funkade perfekt. 😊
När familjen var engagerad i den lokala fotbollsklubben var jag med och kollade på när bröderna spelade matcher. Visst, jag såg ju inte alltid vad som hände, men det gjorde inte så mycket. Alltid var det någon som talade om vad som hände, vilket gjorde att jag kände mig som en i gänget och inte ”den blinda”. Dessutom att kunna dela de händelserna med familjen var ju också väldigt roligt.
Sen vet jag inte hur många gånger jag varit med mina bröder i garaget när de hållit på med sina bilar, både som sällskap men också för att hjälpa till med det jag kunnat bidra med.
Delaktighet är ju sen inget något man bara får från andra, utan det gäller att bidra själv också. En liten men dock så användbar sak är att under gymnasiet bestämde jag mig för att plugga 10 veckors körkortsteori som tillvalskurs. Nu gissar jag att ni undrar vad sjutton jag ska med det till. Dels tänkte jag att det är otroligt bra kunskap att ha som gångtrafikant i trafiken. Men det är också ett bra sätt att kunna vara delaktig i diskussioner med andra. Det här har visat sig vara ett alldeles utmärkt val.
Men hur gör man då i röriga sammanhang, där det händer mycket och är mycket folk? En inte alltför lätt nöt att knäcka, jag kan ju inte direkt börja veva med käppen och hoppas på att någon ska reagera. 😂 Nej, här ligger det ju tyvärr mycket på dem man är med, att hjälpa mig med att vara delaktig. Tyvärr har det hänt alltför ofta att man varit på tillställningar, konferenser etc och rätt som det är så har alla försvunnit åt olika håll. Kvar står jag och undrar vart alla tagit vägen. Den känslan är inte kul, att inte vara delaktig eller efterfrågad. Till slut undviker man helt enkelt dessa situationer, det tar för mycket energi helt enkelt.
Jag hoppas att jag kan öka medvetenheten med det här inlägget. Syftet är att hjälpa er att hjälpa mig. Sen finns det ju andra funktionsnedsättningar där man också har svårt att kunna vara delaktig och jag hoppas även att det här kan vara till nytta även för er. Syftet med den här bloggen är ju att dela med mig av min vardag och hur jag upplever världen så därför hoppas jag att det jag lägger upp även kan vara till nytta även för andra. 😊
Vad gör man som synskadad när det uppstår en situation utöver det vanliga? Det fick jag erfara när det där hemska terrordådet på Drottninggatan skedde. Det skedde nämligen under den tiden jag jobbade i Solna, så jag hamnade i utkanten av det hela.
Det började med att jag läste det på nätet. När det började bli dags att åka hemåt ringde taxibolaget (jag åkte arbetsresor till och från jobbet) och meddelade att de inte kunde ta sig fram alls. Vi kom överens om att jag skulle ta tåget till Knivsta station och åka därifrån istället, för att underlätta lite. Sagt och gjort, en snäll kollega skjutsade ner mig till Solna station och jag gick in där och väntade på tåget. Det var ju i slutet av arbetsdagen så det var mycket folk där då.
Så långt gick allt som på räls. Helt plötsligt kom det in några poliser och ordningsvakter som sa att alla stationerna måste utrymmas och alla tåg stoppas. Folk blev såklart förvirrade och började gå ut. Mycket rörelse och buller gjorde att jag inte riktigt uppfattade vad som hände men till slut kom en polis fram och sa att vi måste utrymma och erbjöd mig hjälp ut. Jag tackade artigt nej och sa att jag kan hitta ut på egen hand, jag tänkte att han säkert behövs bättre på annat håll.
Jag lyckades i alla fall ta mig mot utgången och då kom nästa lilla dilemma: Vad sjutton ska jag göra nu? Inga tåg går, folk irrar runt som yra höns och det är totalt omöjligt att få kontakt med någon. Jag tänkte att jag behöver ta mig tillbaks till jobbet på något sätt och lyckades till slut hitta busstationen. Jag visste ungefär var den var, men det tog en bra stund innan jag hamnade rätt. Det kom en lång rad bussar och till slut hittade jag en som gick förbi mitt jobb, men alla bussarna var såklart överfulla, folk pressade sig in och det fanns inte en chans att komma emellan. Till slut fick jag tag i min kollega som tog en promenad och hämtade mig och följde med upp till jobbet igen. Telefonnätet var ju såklart tungt belastat av förklarliga skäl.
Det slutade i alla fall med en lång väntan och sen kom min bror och hämtade mig på jobbet när trafiken lugnat sig. Men det som jag kommer ihåg mest var att inte en enda människa, förutom den här stressade polisen då, såg att det fanns en person med blindkäpp som såg förvirrad ut. Jag försökte några gånger att få kontakt med någon för att fråga om vägen men det gick inte alls. Man skyndade vidare som att inget hade hänt.
För mig är det självklart att man hjälper till där det behövs och visar hänsyn till andra. Tyvärr händer det att jag missar sådant för att jag helt enkelt inte ser vad som händer, men man gör såklart det man kan. Men tyvärr verkar det tänket inte finnas idag. Det var säkert hundratals människor som passerade mig och man hade ju kunnat önska att åtminstånne någon kunde frågat var jag skulle och åtminstånne pekat mig i rätt riktning.
Jag kände mig ganska liten mitt i kaoset, med blindkäpp i högsta hugg på en station som jag knappt visste hur den såg ut, jag hade visserligen åkt tåg därifrån men inte buss. Alla sprang som sagt åt alla håll och ingen varken såg att jag fanns där eller svarade när jag försökte få kontakt med någon. I allt buller och i all rörelse som blev så blir det dessutom väldigt ansträngande att försöka orientera sig. Om någon hade stannat till och bara pekat i vilken riktning jag skulle gå hade hjälpt enormt mycket, så det är ju inga svåra saker vi pratar om. Även väldigt små saker kan underlätta väldigt mycket. Tyvärr leder det här till att man kanske inte litar på att andra människor ställer upp när det väl gäller. Vad gör jag om jag hamnar i liknande situationer igen? Det blir ju lite så att man drar sig från att fråga folk om hjälp, tyvärr.
Nu var det förvisso en speciell situation men jag ser dessa tendenser lite då och då. Ett exempel är när jag berättade om min bussresa då jag skulle åka och hälsa på familjen i Härjedalen. Men det finns å andra sidan folk som ser och vill hjälpa till och vid dessa tillfällen blir man desto gladare.
I förra veckan var jag och hälsade på familjen igen i Härjedalen. En av dagarna bjöd på väldigt fint sensommarväder så då blev det ytterligare en sväng upp på Sonfjället. Har du missat min förra vandring där så kan du läsa om den i ett tidigare inlägg.
Förra vändan gick vandringsleden på snedden uppför fjället. En väldigt trevlig vandring med mycket fina utsikter. Den här svängen gick vi mer rakt upp mot en av topparna, Lillfjället. Sträckan var betydligt kortare men brantare och stenigare.
I början var det mest skog. Rötter och stenar. Ju längre upp man kom desto brantare och stenigare. Så det gällde att hela tiden vara uppmärksam på var man satte fötterna.
Utsikten när vi kom en bit upp var riktigt trevlig.
På ett ställe hade man byggt som en lång spång som man fick gå på. På ena sidan sluttade det ordentligt nedåt och för att underlätta kunde man gå på den där. Jag lade dock märke till att det var svårare att hålla balansen på den än att gå där det var ojämnt. Märkligt.
Sista biten var faktiskt nästan enklast. Inte mycket uppstickande stenar men uppförsbacke. När vi kommit upp helt så var det extremt stenigt dock, med lösa stenar som rörde på sig när man trampade på dem.
En annan sak jag lade märke till var att för mig är det mycket enklare att gå uppför än nerför. Jag har mycket lättare för att känna av ojämnheter och parera för dem när det går uppför. Sen är det ju mer påfrestande att gå neråt för knän och annat. Här är vi på väg ner från toppen.
Det här var helt klart en upplevelserik tur och jag skulle gärna göra om den. Så nu funderar jag på vad nästa sväng blir. Fortsättning följer.
Så skönt med en långhelg. Den har spenderats hos familjen i Härjedalen.
Den här gången åkte jag buss dit. Väldigt smidigt. Det kluriga är att komma på rätt buss, särskillt eftersom det stannar många bussar där. Jag råkade veta att min buss var vit så det var den enda ledtråden jag hade.
Det dök upp en buss till slut och folk började packa in sina väskor. För att vara säker på att hamna på rätt buss brukar jag alltid gå fram och fråga chauffören men nu fanns det ingen där. Det stod ett gäng människor och väntade som började lasta in sitt bagage så jag tänkte att jag skulle hugga tag i någon och fråga. Men det var omöjligt att få kontakt med någon och ingen verkade se att det stod en blind person med vit pinne där. När alla var klara fick jag tag i en, det var chauffören som tur var och då löste det sig.
Vi bytte förare längs vägen och då hörde jag att han sa till den nya chauffören att det fanns en synskadad person med och att jag hade en väska med mig. Väldigt bra och uppmärksamt.
När vi kom fram var det dags att kliva av och jag blev mött på busstationen. Att hitta sin väska bland alla andras var ju inte helt lätt. Men någon hade varit snäll snäll och ställt ut den åt mig, men inte talat om det för mig. Bra tänkt men inte hela vägen.
Nu är det tur att jag rest ganska mycket genom åren så jag vet ju att det allt som oftast löser sig. Men det är desto tråkigare att märka att man inte kan lita på att man kan fråga någon om hjälp. Hade jag själv sett någon se lite vilse ut, eller fått fråga om vilken buss som står framför mig, eller vilken väg jag ska ta, så självklart hade jag ställt upp. Det är ju en liten sak, som gör en sådan enorm skillnad för den som behöver.
