Etikett: Promenad

  • Sommar, sol och semester

    Nu är sommaren snart över för den här gången. För mig har det minst sagt blivit en konstig semester, med min morfars bortgång. Men det har ändå varit härligt att få några dagars välbehövlig ledighet.

    Det blev ett par veckor uppe i Härjedalen, där jag mest umgicks med familjen och tog det lugnt. Det var jätteskönt, med lite miljöombyte. Några härliga promenader blev det i naturen, vilket Sally tyckte om. Lugnt och skönt och fin natur.

    Sally sitter i vägkanten. I bakgrunden ser man några fjäll.
    Några hjortron som finns i dikeskanten efter vägen som vi promenerade på.

    Några simturer för Sally blev det också. Dels i Ljusnan men också på några badställen här runt där jag bor. VI hittade nämligen två stycken bra ställen. Vid ett tillfälle hoppade hon i vattnet och tog en simtur. Sen sprang hon upp på stranden och petade på mig, som att hon skulle hämta mig. Jag hade inga badbyxor då, så jag klev i en bit och då blev hon som en liten valp. Sprang runt i vattnet och busade, simmade runt, for upp på stranden som en raket och tillbaks i vattnet igen. Så det var väldigt uppskattat att bada med henne.

    Dock var botten ganska stenig längs ena sidan. Det fick jag minsann erfara, jag gick runt och busade med Sally och vips satt jag där. Byxor och tröja genomsurt.

    En bild på Ljusnan.

    Nu är vi dock tillbaks i vardagen igen, vilket på ett sätt är skönt. Rutiner är ju skönt att ha. Nu är det planering i huvudet för Sallys pension som gäller.

  • Tiden går verkligen fort

    Tiden går fort, nu har jag haft Sally i lite mer än sju år. Helt otroligt. Hon fyllde tio år i början av april så hon närmar sig sin pension med stormsteg. I våras märkte vi att hon började halta på ena frambenet och efter några veterinärbesök och besök hos en hund-fysioterapeut upptäckte vi att hon har lite problem med ena frambenet och att hon är lite stel i ryggen. Så nu får hon en spruta varje månad för lederna och ett kosttillskott och jag tycker faktiskt att det gör skillnad. Det jag märker är att hon är gladare och rör sig på ett smidigare sätt.

    Hon får även massage varje kväll. Det uppskattas verkligen. Sen har vi lagt om våra promenader litegrann, så att vi går mer i skogen. Jag har ett motionsspår bakom huset som är precis lagom. Spåret är flisat vilket gör att det är mjukt och skönt att gå på. Man kan göra en avstickare och gå en traktorväg som går ännu längre upp i skogen om man vill gå lite längre och den promenaden är väldigt intressant, tycker Sally. Där går mycket olika djur så det finns massor av nyheter att nosa upp.

    Men nu är det i alla fall bestämmt att Sally kommer gå i pension i höst. Hon är så pass frisk att hon då kommer att få en riktigt bra pension. Det märks också att hon rör sig bra mycket smidigare utan selen, så det tror jag blir jättebra. Visst blir det tråkigt, men samtidigt känns det bra att hon får en bra och välförtjänt ledig tid.

    Vi gick en promenad i skogen och Sally sitter vid en jättetjock trädstam och tittar på mig, som tar bilden. En solig och fin sommardag.

    Det kommer verkligen bli en omställning nu när Sally pensioneras. Mest troligt kommer det att bli ett litet glapp tills nästa hund dyker upp och lite olyckligt kommer glappet i den tiden på året som brukar stöka till det som mest för mig. Nämligen när dagarna blir mörkare och snön till slut kommer. Nu har det ju blivit så att man byggt upp sin vardag runt den här smidigheten, att alltid ha ett par extraögon som hjälper till. Det fungerar ju att ta sig fram hyggligt under optimala förhållanden, men så fort det blir lite skymning eller att snön suddar ut alla referenser så blir det betydligt krångligare. Tänk bara så enkla saker som att ta sig till och från jobbet, eller affären, att ta en spontan promenad, ja ni förstår. Allt sådant kommer att ta betydligt mer energi att genomföra på egen hand.

    Det ska ju såklart bli väldigt spännande att få lära känna en ny liten fyrbent medhjälpare. Det kommer ju bli en period med inkörning och massor av träning men det minns jag var väldigt roligt när Sally kom. Men det kommer bli väldigt tråkigt att inte jobba med henne längre, vi har ju lärt oss läsa av varandra väldigt bra vid det här laget. Man märker på henne att hon alltid vill göra sitt bästa och helst lite till. Ju krångligare en uppgift är desto roligare är den att lösa och hon blir då väldigt ivrig, på gränsen till för ivrig. Det har verkligen inte avtagit med åren, hon är fortfarande lika på, oavsett om det är ett arbetspass i sele eller att få nosa omkring ledig i skogen. Så här är det jag som måste bromsa henne för att spara på hennes leder.

    Men som jag sagt hela tiden, det viktigaste är att hon får en bra pension med så lite smärta som möjligt och eftersom hon rör sig bättre ledig så känns det bra att hon får bli ledig nu när hon fortfarande har hälsan.

  • Sommar, sol och semester

    Jag är äntligen mitt uppe i min semester. Det är så himla skönt att få vara ledig. Som jag skrivit om i mitt förra inlägg så gick min morfar bort efter en lång tids elak sjukdom. Sen har det varit mycket på jobbet som krävt mycket energi. Så nu försöker jag ladda om så gott det går till hösten.

    Ett besök i Härjedalen hos familjen har jag hunnit med. Skönt att komma iväg lite och få lite andra intryck. Ingen större utflykt den här gången, antingen var det jättevarmt eller ösregn. Så det får bli till hösten istället. Däremot åkte vi iväg till ett ställe där man födde upp myskoxar. Där fick vi först lite information om djuren och sen gick man in i hägnet på en liten altan-liknande byggnad. Där kunde man stå och titta på dem. Faktiskt väldigt intressant att se dem på så pass nära håll.

    Annars har det bara blivit att vila och ta det lugnt, jag är dock inte så jättebra på det då jag blev rastlös efter bara ett par dagar när jag kom hem från Härjedalen. Men att göra saker man tycker är kul är ju avkoppling det med. Så förmodligen hittar jag på något projekt att pyssla med.

    I höst ser det dock ut som att det kommer bli en ny liten vandring. Så det kommer jag nog skriva om sen när den blir av.

    Fint landskap med berg i bakgrunden.

    En promenad i den fina naturen. En lugn skogsväg, så där kunde Sally få springa i flexikoppel. Nog för att hon gillar att släpa runt på husse i sele, men att få lufsa omkring nästan helt lös och få nosa omkring är riktigt spännande.

  • Ett tag sen senast

    Nu var det ett tag sen igen jag skrev här på bloggen, bortsett från mitt senaste inlägg då. Lite saker har hänt på sista tiden, bland annat har Sally varit sjukskriven en tid då hon tagit bort några knölar. Än en gång konstaterade jag då vilken enorm hjälp hon är, hon kunde inte jobba på lite mer än en månad på grund av detta och det var såklart precis när vi fick massa snö före jul. Jag tog faktiskt en bild på hur det såg ut, snacka om att allt var vitt.

    Såhär såg det ut.

    I början fick hon bara ta små korta rpomenader. Så jag tänkte första kvällen att jag tar en liten sväng utanför tomten bara. Snön fullkomligen vräkte ner, så vi gick bara precis utanför huset. Hon gjorde det hon skulle och sen skulle vi ta oss in i värmen igen. Problemet var att eftersom hela världen var vit, det var kolsvart ute och snön vräkte ner så såg jag inte var jag var och i vilken riktning jag gick. Efter ca 10 vändor fram och tillbaks (kändes det som) krockade jag med grindstolpen och då förstod jag var jag var.

    Sen gick tiden och det gällde att navigera sig fram mellan snövallarna så gott det gick. Ni vet, i vissa bilar finns ju teknik som gör att bilen håller sig i rätt fil. När den inte riktigt hittar linjerna så letar den efter dem och kör lite fram och tillbaks över vägen, precis så kände jag mig när jag studsade fram mellan snövallarna. Oftast gick det bra, men ibland försvann jag ner i dikena. Gissa om det var skönt när hon kunde börja arbeta igen!

    Sally repade sig dock bra efter det här, men för någon månad sedan råkade hon trampa snett på en äng och gjorde illa benet. Hon har dock repat sig bra även från det här men det har inneburit lite mer sjukgymnastik. Som tur är har jag haft vänner/kollegor som hjälpt till lite extra under den tiden, vilket är guld värt!

    På tal om Sally så fyllde hon 10 år för några dagar sedan. Tänk vad tiden går gott, det var ju nyss som hon kom ju. I maj var det sju år sen jag fick henne och därmed min första ledarhund. Vilken resa!

    Ute på tidig morgonpromenad. Lugnt och stilla.

    Sen har jag även varit uppe i Härjedalen hos familjen några svängar och bland annat åkt skoter, varit på lite utflykter och grillat och ätit kålbulle och har allmänt haft det bra där. Om ni inte läst mitt förra inlägg så kan ni se där hur en bussresa kan fungera om man är synskadad.

    Så nu ser vi fram emot våren, även om snön kan vara trevlig. Skönt att det blir lite varmare och framför allt ljusare.

  • Höstmörkret

    Nu är hösten i full gång och dagarna blir bara mörkare och mörkare. Jag kan tycka att det kan vara rätt härligt att kunna sätta sig framför en brasa och bara ta det lugnt när det är mörkt och blåsigt ute. Men tyvärr ställer ju mörkret till en hel del för mig.

    Häromdagen fick jag för mig att ta en promenad efter maten. Istället för att sitta och somna till i soffan kan det vara skönt att röra lite på sig tänkte jag. Så vi klädde på oss och gick ut. Det var skönt, inget regn och ganska torrt så vi tänkte ta en tur efter en av landsvägarna här som vi brukar gå ganska ofta.

    Ibland brukar jag testa mig själv och se vad jag kan tänkas se. Nu var det helt mörkt och jag hade en kraftig pannlampa. Så medan Sally utförde sitt toabesök testade jag att ställa mig på de här korta streckade linjerna som är målade vid vägkanten och stod jag med tån i slutet på en så kunde jag se två linjer framåt. Sen var det stopp. En ganska kort bit med andra ord. 😊 Lägg då till att jag endast ser ca 5 grader i princip rakt fram och det blir otroligt lurigt att lokalisera sig, speciellt efter en väg som är rak, där det inte finns några kännetecken.

    När vi fortsatt en bit och gått genom byn så kommer vi till slut ut på ett stort gärde. Jag tänkte att det började bli lite dimmigt, men så tänkte jag att det är säkert mina ögon som spökar lite. Så vi promenerade vidare och när vi kommit en bit till så är det precis som att någon drar ner en gardin – det blir totalt vitt runt oss.

    Vi vände tillbaks då jag tänkte att det inte är så värst säkert att gå efter en väg mitt i dimman. Inga problem att hitta hem igen, eftersom jag hade Sally i sele och hon hittar ju här vid det här laget. (Det gäller att våga lita på henne i sådana här lägen).

    När vi kommit nästan ända hem så tänkte jag att det är ju så skönt, så det vore ju trist att lite dimma skulle stoppa oss och det hade ju faktiskt lättat lite. Så vi vek av och gick efter en gångväg som går härborta. Jag hann precis ta av Sally selen och då märker jag att dimman hade ju inte lättat. Det var högst tillfälligt. Så jag fick gå med en fot precis i vägkanten så att jag kände var gräskanten var. En dikeskörning blev det, jag svängde lite mer än vad vägen gjorde men jag höll mig på benen och Sally tyckte säkert att jag var jättekonstig som gjorde så. 😁

    Jag försöker att inte låta omständigheter styra mig utan har jag ett mål så gör jag vad jag kan för att nå dit. Är det så att något blir farligt eller direkt olämpligt så hittar jag en annan väg. Ibland hamnar man i ett dike, men då får man försöka hamna på rätt spår igen och fortsätta. Sen är det alltid väldigt värdefullt att ha människor runt en som ibland hjälper till och ser till att man inte hamnar i diket och kommer fram dit man ska. Det är ovärderligt och spar en hel del energi, som kan läggas på andra saker istället.

  • Tur nummer två till Sonfjället

    I förra veckan var jag och hälsade på familjen igen i Härjedalen. En av dagarna bjöd på väldigt fint sensommarväder så då blev det ytterligare en sväng upp på Sonfjället. Har du missat min förra vandring där så kan du läsa om den i ett tidigare inlägg.

    Förra vändan gick vandringsleden på snedden uppför fjället. En väldigt trevlig vandring med mycket fina utsikter. Den här svängen gick vi mer rakt upp mot en av topparna, Lillfjället. Sträckan var betydligt kortare men brantare och stenigare.

    I början var det mest skog. Rötter och stenar. Ju längre upp man kom desto brantare och stenigare. Så det gällde att hela tiden vara uppmärksam på var man satte fötterna.

    Utsikten när vi kom en bit upp var riktigt trevlig.

    På ett ställe hade man byggt som en lång spång som man fick gå på. På ena sidan sluttade det ordentligt nedåt och för att underlätta kunde man gå på den där. Jag lade dock märke till att det var svårare att hålla balansen på den än att gå där det var ojämnt. Märkligt.

    Sista biten var faktiskt nästan enklast. Inte mycket uppstickande stenar men uppförsbacke. När vi kommit upp helt så var det extremt stenigt dock, med lösa stenar som rörde på sig när man trampade på dem.

    En annan sak jag lade märke till var att för mig är det mycket enklare att gå uppför än nerför. Jag har mycket lättare för att känna av ojämnheter och parera för dem när det går uppför. Sen är det ju mer påfrestande att gå neråt för knän och annat. Här är vi på väg ner från toppen.

    Det här var helt klart en upplevelserik tur och jag skulle gärna göra om den. Så nu funderar jag på vad nästa sväng blir. Fortsättning följer.

  • Ytterligare en semesterutflykt

    En annan utflykt vi gjorde under semestern var till Fettjeåfallet, ett av landets högsta vattenfall som ligger i Klövsjö i Härjedalen. Även den här utflykten var en upplevelse, häftigt att stå nedanför fallet och titta upp på där vattnet kommer farande.

    Vägen dit var till en början enkel. En grusväg in i skogen. Allteftersom blev det stenigare och mer rötter. På vissa ställen hade man byggt stentrappor.

    På slutet blev stigen smal och väldigt stenig. Den här gången hade jag hunden med mig, det funkade bra, hon gillar ju utmaningar. På slutet blev stigen dock såpass smal att vi inte kunde gå i bredd, då fick vi helt enkelt göra så att hunden fick gå i koppel och jag tog mig fram som på Sonfjället, som jag beskrev tidigare.

    Väl framme vid forsen fanns grillplatser och bänkar, så vi åt lite lunch där och tittade på vattnet. Sally fick såklart bada lite, där det inte var så djupt och där vattnet var lugnt. På vägen hem stannade hon till några gånger när vi gick jämsmed ån, hon tittade på mig och sedan på vattnet, som att hon ville föreslå ett litet dopp.

    Det blev en väldigt lyckad utflykt. Sally verkade nöjd med sina prestationer (och att få bada är ju aldrig fel om man är labrador.

  • Glad påsk i efterskott!

    Hoppas att ni haft en glad påsk med allt vad det innebär. Här firades påsken tillsammans med familjen i Härjedalen. Mycket bus och skoj med syskonbarnen och en del utflykter.

    En av dagarna fick vi för oss att ta en promenad i det fina vädret. VI gick då en skogspromenad ändes några stigar och över en myr. En jättehärlig promenad, mellan varven kom solen fram och det värmde ordentligt.

    När vi kom ut på myren så blev i princip hela världen vit. Jag hade inte hunden med mig den här gången, hon fick lite semester den helgen, så därför fick jag klara mig på egen hand. Jag fick helt enkelt låta någon gå före mig, så kunde jag ta sikte på den personen. Visst gick det åt mer energi med både att ta sig fram och med allt ljus, men det var det värt!

    För mig går det ganska bra att gå i ojämn terräng, som i skogar och på inte alltför jämna stigar. När jag var liten bodde vi på landet och vår tomt var en skogstomt, eftersom mina bröder sprang runt och byggde kojor och lekte på tomten så föll det sig naturligt att jag hängde på dem. Jag kan inte minnas att jag gjorde illa mig mer än andra barn utan lärde mig snarare att ta mig fram och känna av ojämnheter i marken. Möjligen att jag tog det lite extra försiktigt. Visst, ibland blir det lite tokigt men för det mesta går det bra.

    I sommar väntar nästa äventyr, då är planen att vi ska ta oss upp för Sornfjället. Det ska bli spännande att se hur det går, så det kommer säkert ett inlägg om det framöver.

  • Dagens utflykt

    Idag har Sally och jag varit på en liten utflykt. Det var nämligen dags att åka ner till veterinären för att ta bort stygnen. Allt gick jättebra, det ser jättefint ut alltihop. Men vägen dit blev en aning händelserik.

    Bussterminalen där vi kliver av känns inte riktigt genomtänkt. Dels finns inget övergångsställe om man ska ta sig ifrån perrongerna. Sen gäller det att pricka rätt, går man för långt åt höger så riskerar man att hamna mitt ute på in- och utfarten och sedan, efter en bit, i en rondell. Där var vi nära att hamna idag. Solen sken för fullt och det blänkte i vägen så jag såg knappt någonting alls. Ren tur att jag upptäckte det i tid och kunde gå tillbaka och göra om och göra rätt.

    Sen gällde det att ta sig över vägen, en rätt tungt trafikerad väg den tiden. Det gick väl ganska bra men åter igen, det blänkte så mycket att jag knappt såg var jag skulle stanna.

    Sen flöt allt på bra tills nästa övergång. Då provade vi på lite terrängkörning, då missade jag helt infarten och sneddade över en gräsmatta. Sally måste tyckt att jag blivit helgalen. Dessutom stod en bil och släppte över oss över vägen, tur att jag hade pinnen med, annars hade han nog trott att jag var komplett galen. 😁

    När allt var klart visade det sig att hon kunde jobba på vägen tillbaks. Vilken skillnad! Jag uppskattar att vi dels tog sträckan på minde än halva tiden, plus att hon guidade mig precis rätt. Allt gick tryggt och säkert tillbaka.

    Nu är det här en sträcka som jag inte är helt hundra säker på ännu, hade det varit en välkänd väg så hade det inte varit några större bekymmer. Alla sinnen gick verkligen på helspänn och det ledde till en del huvudvärk efteråt. Så att kunna lämna bort kontrollen till någon annan underlättar verkligen så mycket för mig.

  • En ledig hund

    Nu har Sally haft lite ledighet i lite mer än en vecka. Som jag skrivit tidigare så har hon fått en knöl på nosen borttagen och hon har därför inte kunnat arbeta som hon ska. Hon går med en krage på sig, som jag ogärna vill ta bort. Jag vill inte riskera att råka röra såret med vare sig kragen eller ledarhundsselen.

    Allt har gått jättebra, såret har läkt jättefint och hon tycker att det är hyfsat okej att ha kragen på sig. Den är lite jobbig ibland bara, man kan ju inte nosa runt som vanligt och den slår i både väggar, dörrposter och husses ben när vi promenerar.

    Lite oturligt nog kom det en massa snö just den här veckan. Jag tycker egentligen om när det är vitt och fint ute och en promenad i snön är aldrig fel. Men när världen är helt vit blir det en del problem. Inga kontraster att hålla sig till och som för några dagar sen, plogbilarna hade inte hunnit ut då det snöat en hel del. Så det var dels vitt men också ”osynliga” snöhögar att passera. Eller passera… Snubbla sig igenom rättare sagt. 🙂

    Det jag får göra är att hålla mig till vägar jag kan väldigt bra. Det går liksom på autopilot, jag vet var jag befinner mig, var det brukar vara extra halt osv. Dessutom får jag hålla mig till lite kortare promenader då jag både anstränger ögon och hjärna för att hålla koll på allt runtomkring. Sen blir ju bilarna väldigt ljudlösa i nysnö, så det gäller även att hålla koll på dem.

    Sen märker jag att Sally saknar att jobba. Hon kommer och petar på mig oftare och visar att hon vill hitta på saker. Så vi har då gjort saker som går bra med kragen, så att hon ändå får använda huvudet.

    Det är bara att konstatera att man har blivit väldigt bortskämd. Att kunna lämna bort kontrollen åt någon annan har gett många vinster. Dels att kunna ta sig fram oavsett väder, men också om det är ljust eller mörkt. Jag har säkert nämnt det här förut men jag blir lika fascinerad varje gång jag inser vad en hund faktiskt hjäler till med. Så nu om en vecka kommer hon att bli av med stygnen och efter det borde hon kunna jobba som hon ska igen, vilket blir bra för oss båda.