Blind vardag

Etikett: Intressen

  • Bilkörning

    Jag har tidigare nämnt att jag har ett stort motorintresse. Därför blev jag tipsad om att det fanns en förening som fixade så att synskadade personer fick prova på att köra bil på en bana tillsammans med en instruktör och självklart var jag tvungen att testa på detta.

    Det hela gick ut på att vi fick köra bil på ett motorområde under kontrollrade former, så att allt skulle vara säkert och riktigt. Föreningen hade då köpt in uttjänta bilar av olika märken och kvalitet som vi körde med. Vi meckade en dag och körde resten av dagarna då motorhelgerna oftast var över långhelgerna. Min tanke med dessa helgaktiviteter var att jag skulle lära mig allt som jag bara kunde lära mig, från att laga bilar till att köra och hantera bilen. Därför blev det många varv på banan, för att försöka lära mig allt jag ville lära mig, såsom att köra automatväxlade bilar till att lära mig att behärska dragläget i en manuell bil. Vid ett tillfälle fick jag även tillfället att flytta på en bil med släp och då fick jag även prova på att backa med släp, med guidning då såklart. Så jag tog det helt enkelt som en körskola. Vi körde även på vintrarna när det var snö och is, vilket var väldigt lärorikt.

    Upplägget på dessa helger var att jag körde tillsammans med en person som satt bredvid och talade om hur jag skulle köra. Den personen var då givetvis seende och hade körkort. Så för min del så gällde det att lita blint på den personen och det gick faktiskt riktigt bra.

    Nu var det ett bra tag sedan jag var på dessa helger, om jag inte minns fel så slutade jag gå på dem när jag började plugga i Västerås och det var för snart 13 år sedan. Det blev helt enkelt för mycket med studier och fullmatade helger. Sen har jag aldrig riktigt trivts med det här ”lägerupplägget” där man sover många i samma rum och att det blir så intensivt under den tiden. Jag vill gärna kunna stänga om mig och ta det lugnt på kvällen. Sen har jag aldrig riktigt känt mig hemma inom synskadekretsen som jag nämnt tidigare.

    Sen dök det dessutom upp en bil här som jag hållit på med, vilket gjort att jag fått utlopp för mitt motorintressen ändå, men den bilen vågar jag inte ens flytta på en millimeter, då jag är för rädd om den och min omgivning. 🙂

  • Att hänga med i ett högt studetempo

    När det gäller att studera på högskola/universitet så är tempot betydligt högre än grundskola och gymnasie insåg jag väldigt snabbt. Dels är klasserna oftast större och mer saker ska gås igenom på kortare tid. Det gör att det blir svårare att hänga med i tempot, speciellt om man inte kan ta till sig informationen man får på papper, som visas på Powerpoint-presentationer, skrivs på tavlan etc.

    Som så många gånger förr har jag tänkt att det här blir en utmaning som så många andra, det måste gå att kunna lösa detta också. Och det gick alldeles utmärkt.

    Mycket av vår kurslitteratur var webbaserad, vilket innebar att man loggade in på en webbsida där kursböckerna fanns. Vi gjorde även proven där genom ett formulär som man fyllde i och skickade in. Vi hade även en studentportal där materialet lades ut av kursledarna. Vid något tillfälle var vi tvungna att använda en ”vanlig” bok, men då hade jag turen att kunna köpa den som PDF-fil och läsa den på datorn.

    Som synskadad student kan man få lite extra hjälp med att ta anteckningar. Det går till så att man utser en i klassen som är lite extra ögon, som exempelvis kan anteckna det som skrivs på tavlan, visas på presentationerna eller på annat sätt visuellt visas. Vi utsåg en person som gjorde detta, samtidigt som jag själv antecknade det jag kunde uppfatta. När föreläsningen var klar skickade han över sina anteckningar till mig och när jag jämförde hans och mina anteckningar upptäckte jag att vi kompletterade vandra jättebra. Det jag hade missat hade han fått med och tvärtom. En alldeles utmärkt lösning för båda helt enkelt.

    Efter en tid när man börjat lära känna kursledarna lite bättre så började de även förklara lite mer om vad som fanns på presentationerna och tavlan, så även jag kunde hänga med lite bättre. Det visade sig också vara bra för de andra kursdeltagarna att få lite mer ”extrainformation”. Jag kunde även få presentationerna skickade till mig i efterhand, så att jag kunde gå igenom dem i lugn och ro själv, vilket hjälpte mig jättemycket. Ibland kunde jag även få dem i förväg.

    I efterhand så tycker jag att dessa nästan fyra år rullade på väldigt bra, långt över vad jag först trodde. Med lite envishet och uppfinningsrikedom så löser sig mycket, samtidigt med lite uthållighet.