Blind vardag

Etikett: Historia

  • Vilse i pannkakan

    På temat att gå vilse och inte hitta hem så tänkte jag bjuda på en till liten historia, även den från Västerås. Jag skulle följa en kompis ner till stationen. Det här var på senhösten, så det mörknade ganska tidigt. När vi gick från högskolan så var det fortfarande ljust, så jag tänker att det borde inte vara så farligt mörkt när jag väl går hem igen.

    Där hade jag dock fel. Det blev näst intill kolsvart. Men envis som man är så går jag ändå. När jag gått en bit börjar jag fundera över vad nästs steg ska bli. Jag upptäcker en backe som alls inte funnits där tidigare. Sen möter jag en förbipasserande som hejar glatt på mig och till sist märker jag att jag är inne på en grusväg. Då inser jag på riktigt att något är ordentligt fel.

    Vad gör man då? Jo, jag ringer min mamma och säger något i stil med ”Hej! Jag har gått vilse. Vet du var jag är?” Följt av en något bristfällig förklaring hur jag gått. För det första, vad ska hon göra som sitter 10 mil bort? För det andra, mina förklaringar i mörker är något detaljfattiga.

    Till slut la vi på och jag började gå tillbaks, för att hitta något som helst landmärke att navigera efter. Som tur var så är mitt lokalsinne ganska bra så jag kunde ta mig tillbaks och sedan hitta rätt. Jag hade svängt av en korsning fel och jag tror att jag hamnat i någons trädgård, därav den glada förbipasserande som hälsade på mig.

    Det här var långt innan GPS-navigeringen blivit riktigt bra i mobilerna. Nuförtiden brukar jag använda Google Maps för att hitta fram eller bara för att kolla var jag är. Jag brukar även kolla kartor och se hur det ser ut där jag ska vara om jag ska någonstans. Det har även hänt att jag ringt upp någon som med hjälp av kartan förklarat i telefon hur jag ska gå. Så tekniken hjälper till en hel del.

  • En berättelse från mina tidiga år

    Vi är tre bröder i min familj och jag är den äldsta. Vi är väldigt nära varandra i ålder, närmare bestämt fyra år mellan mig och min yngsta bror.

    När vi var ute och gick brukade jag hålla i min mammas eller pappas bakficka, för att på så sätt hänga med. Jag kan då varit ca 4 – 5 år. Vid ett tillfälle råkade jag ut för en väldigt märklig situation, både för mig själv men framför allt för en intet ont anande förbipasserande.

    Vi hälsade på min farmor och farfar, som hade husvagtn på en camping i Östhammar på den tiden. Vi skulle då ut och gå och vi börjar gå iväg. Av ågon anledning så missar jag att mina förlädrar går iväg, så jag stannar till en stund. Sedan ser jag en person med blåa byxor, som min pappa hade. Så jag tog tag i bakfickan som jag alltid gjorde. Efter bara några meter så kommer mina föräldrar springande och förklarar att jag sugit tag i fel person. Vad förvånad han lär ha blivit när en litet villt främmande barn dyker upp och bara följer efter.

  • Att hitta hem är inte alltid så enkelt

    Under tiden jag bodde i Västerås så bodde jag i en studentlägenhet precis utanför högskolan. Väldigt smidigt att bara ha en parkering mellan min dörr och skolan.

    En dag, ganska i början av min högskoletid, hade vi pluggat ganska länge. Jag var trött och hungrig och tänkte gå hem och börja göra i ordning lite mat. Jag kliver ut och går till mitt hus. Det är då en som går före mig som öppnar dörren och jag kliver in bakom honom. Så när jag sätter nyckeln i låset och försöker komma in så märker jag att nyckeln inte tycks passa. Så jag står där och krånglar lite och börjar sakta inse att något är väldigt fel. Så helt plötsligt slår det mig att jag har gått in ifel port.

    Snabbt som ögat smiter jag ut och inser mitt misstag. Jag har gått in en port för tidigt! Pinsamt värre, som tur var såg det mörkt ut i lägenheten. Undrar just vad den som bodde där tänkt ifall personen i fråga var hemma. 🙂 Eller om jag ringt hyresvärden och påstått att låset var trasigt. Då hade det blivit lite mer pinsamt. 🙂

    Med det önskar jag trevlig helg!

  • Ibland kommer små överraskningar plötsligt

    Ibland kan överraskningar komma plötsligt. När jag ska ut och jobba hos användarna på plats brukar jag alltid först sticka in huvudet och fråga lite försiktigt om de har tid. Det brukar alltid lyckas, men vid ett tillfälle blev det inte riktigt som jag tänkt.

    Jag letade rätt på stället jag skulle till och gick dit. När jag kom fram till rätt rum skulle jag sticka in huvudet och kolla läget, men då tar det stopp. Det visade sig då att det var ett fönster bredvid dörren, vilket jag inte uppfattade. Så där stod jag med pannan i fönstret och det måste sett väldigt roligt ut. Som tur var så gick varken jag eller fönstret sönder men jag blev något förvånad när det helt plötsligt tog stopp. Det måste verkligen sett riktigt roligt ut. 🙂

    Det här hände alldeles i början, när jag var relativt ny i lokalerna. Nu har jag lärt mig att det kan finnas fönster helt plötsligt så det hände bara en gång.

    Med den lilla historien önskar jag och Sally trevlig helg.

    Mumsigt med ett gott ben.
    Efter en veckas jobb så är det alltid härligt att få koppla av med ett gott ben. Trevlig helg säger Sally!