Nu är sommaren snart över för den här gången. För mig har det minst sagt blivit en konstig semester, med min morfars bortgång. Men det har ändå varit härligt att få några dagars välbehövlig ledighet.
Det blev ett par veckor uppe i Härjedalen, där jag mest umgicks med familjen och tog det lugnt. Det var jätteskönt, med lite miljöombyte. Några härliga promenader blev det i naturen, vilket Sally tyckte om. Lugnt och skönt och fin natur.
Några simturer för Sally blev det också. Dels i Ljusnan men också på några badställen här runt där jag bor. VI hittade nämligen två stycken bra ställen. Vid ett tillfälle hoppade hon i vattnet och tog en simtur. Sen sprang hon upp på stranden och petade på mig, som att hon skulle hämta mig. Jag hade inga badbyxor då, så jag klev i en bit och då blev hon som en liten valp. Sprang runt i vattnet och busade, simmade runt, for upp på stranden som en raket och tillbaks i vattnet igen. Så det var väldigt uppskattat att bada med henne.
Dock var botten ganska stenig längs ena sidan. Det fick jag minsann erfara, jag gick runt och busade med Sally och vips satt jag där. Byxor och tröja genomsurt.
Nu är vi dock tillbaks i vardagen igen, vilket på ett sätt är skönt. Rutiner är ju skönt att ha. Nu är det planering i huvudet för Sallys pension som gäller.
Jag är äntligen mitt uppe i min semester. Det är så himla skönt att få vara ledig. Som jag skrivit om i mitt förra inlägg så gick min morfar bort efter en lång tids elak sjukdom. Sen har det varit mycket på jobbet som krävt mycket energi. Så nu försöker jag ladda om så gott det går till hösten.
Ett besök i Härjedalen hos familjen har jag hunnit med. Skönt att komma iväg lite och få lite andra intryck. Ingen större utflykt den här gången, antingen var det jättevarmt eller ösregn. Så det får bli till hösten istället. Däremot åkte vi iväg till ett ställe där man födde upp myskoxar. Där fick vi först lite information om djuren och sen gick man in i hägnet på en liten altan-liknande byggnad. Där kunde man stå och titta på dem. Faktiskt väldigt intressant att se dem på så pass nära håll.
Annars har det bara blivit att vila och ta det lugnt, jag är dock inte så jättebra på det då jag blev rastlös efter bara ett par dagar när jag kom hem från Härjedalen. Men att göra saker man tycker är kul är ju avkoppling det med. Så förmodligen hittar jag på något projekt att pyssla med.
I höst ser det dock ut som att det kommer bli en ny liten vandring. Så det kommer jag nog skriva om sen när den blir av.
En promenad i den fina naturen. En lugn skogsväg, så där kunde Sally få springa i flexikoppel. Nog för att hon gillar att släpa runt på husse i sele, men att få lufsa omkring nästan helt lös och få nosa omkring är riktigt spännande.
I förra veckan var jag och hälsade på familjen igen i Härjedalen. En av dagarna bjöd på väldigt fint sensommarväder så då blev det ytterligare en sväng upp på Sonfjället. Har du missat min förra vandring där så kan du läsa om den i ett tidigare inlägg.
Förra vändan gick vandringsleden på snedden uppför fjället. En väldigt trevlig vandring med mycket fina utsikter. Den här svängen gick vi mer rakt upp mot en av topparna, Lillfjället. Sträckan var betydligt kortare men brantare och stenigare.
I början var det mest skog. Rötter och stenar. Ju längre upp man kom desto brantare och stenigare. Så det gällde att hela tiden vara uppmärksam på var man satte fötterna.
Utsikten när vi kom en bit upp var riktigt trevlig.
På ett ställe hade man byggt som en lång spång som man fick gå på. På ena sidan sluttade det ordentligt nedåt och för att underlätta kunde man gå på den där. Jag lade dock märke till att det var svårare att hålla balansen på den än att gå där det var ojämnt. Märkligt.
Sista biten var faktiskt nästan enklast. Inte mycket uppstickande stenar men uppförsbacke. När vi kommit upp helt så var det extremt stenigt dock, med lösa stenar som rörde på sig när man trampade på dem.
En annan sak jag lade märke till var att för mig är det mycket enklare att gå uppför än nerför. Jag har mycket lättare för att känna av ojämnheter och parera för dem när det går uppför. Sen är det ju mer påfrestande att gå neråt för knän och annat. Här är vi på väg ner från toppen.
Det här var helt klart en upplevelserik tur och jag skulle gärna göra om den. Så nu funderar jag på vad nästa sväng blir. Fortsättning följer.
Nu är semestern i full gång vilket är väldigt skönt.
Ett av mina utflyktsmål var en tur upp på Sonfjället tillsammans med min mamma. Det här var första gången jag gjort något liknande, visst har jag varit ute i skogen en hel del genom åren men aldrig vandrat i fjällen. Så det var en härlig upplevelse. Vi gick en led som gick snett uppför berget och terrängen var varierande, från skog till kalfjäll. Men vilken utsikt!
I början var det ganska enkelt. En skogsstig som var lite stenig och en del rötter och inte alltför mycket uppför. När vi kommit en bit blev det alltmer sten och rötter på marken men också en hel del grenar som hängde i ansiktshöjd. Med andra ord, hinder i både ansiktshöjd och på marken att hålla reda på.
På några ställen behövde vi också ta oss över några bäckar, vilket var väldigt spännande. Att kliva på stenar som sticker upp kan ju vara en utmaning för en person som är fullt seende, här ska jag klara av det med hjälp av instruktioner från någon annan. Och sedan ta ett skutt till andra sidan bäcken och hoppas på att jag siktat rätt, det är spännande det. En gång höll jag på att missa och ofrivilligt tagit mig ett litet dopp, men det redde ut sig till slut.
En av bäckarna var dessutom så pass bred att vi var tvungna att ta av oss om fötterna och vada över. Det var riktigt kallt, men ändå ganska skönt att svalka av sig lite. Det var dessutom ganska mycket mygg så man ville gärna komma iväg snabbt därifrån.
Vi tog oss i alla fall över alla bäckarna och dessutom över ett antal spångar som ledde oss över andra blöta ställen. Ju längre vi kom desto stenigare blev det och här fick man verkligen hålla tungar rätt i mun och känna efter var man satt fötterna. Det kunde vara stora stenar, stenar man kunde få in foten under eller stenar som rörde på sig. De sistnämnda tyckte jag var svårast att förutse.
I sådan här natur så blir det ganska påtagligt av att jag behöver ha kontraster för att kunna avgöra var jag ska gå. Att gå längs en väg är inga bekymmer alls, men att gå längs en stig är inte helt enkelt. Färgerna ligger nära varandra och allt flyter ihop. Om det är träd på sidorna så kan dem ge mig en ledtråd var stigen går men när vi kom upp en bit och träden glesnade så blev det knepigare. Min mamma gick därför före mig och höll i min käpp, då märkte jag i den om vi svängde, ifall det gick uppåt, neråt etc.
VI bestämde oss för att jag lämnar Sally hemma den här gången. Hon hade säkert älskat det här, att få jobba i komplicerad terräng är något hon älskar. Men eftersom det dels var en lång bit (vi var ute i lite drygt fyra timmar) men också väldigt svår terräng bitvis, så tyckte vi att hon har det bäst hemma där hon får umgås med resten av familjen och ha det lugnt och skönt.
När vi kom hem märktes det att det här var en påfrestande resa. Inte nog med att jag rent fysiskt inte är van vid att kliva över stenar, hoppa över bäckar och gå i konstant uppförs- och nedförsbacke långa sträckor, så märkte jag även i huvudet. Redan på slutet av vägen ner snubblade jag lite mer än vanligt då jag helt enkelt inte kände av hur jag skulle sätta fötterna. Fullt fokus i fyra timmar, med uppehåll för lunch, märktes alltså. En normalt seende ser ju ojämnheter, om marken lutar etc, men det här måste jag känna av direkt när jag sätter ner foten. Det tar på krafterna.
Jag har även tänkt på att guida en sådan som jag inte är helt enkelt det heller. Tänk er att försöka förutse var jag kommer sätta fötterna, hinna säga till när något händer och sedan själv ta sig fram. Bara en sådan sak som att stå mittemot mig på andra sidan en bäck och förklara var jag ska sätta fötterna för att träffa stenar som sticker upp. Höger och vänster blir då väldigt komplicerat, dvs att man behöver tänka baklänges. Och dessutom förutse var jag kommer landa när jag behöver ta sista steget med ett litet hopp. Det skulle i alla fall jag tycka var en utmaning i sig.
Men trots jobbig terräng, iskallt fjällvatten och massa snubblande så var det här en riktigt trevlig tur som jag tveklöst skulle göra om. Vi har faktiskt redan bestämt oss för att ta en liknande tur på fjället, men en annan led där man kommer upp lite högre. Det kommer med största sannolikhet vara ännu brantare, stenigare och jobbigare både för kroppen och huvudet, men man får samtidigt tänka att det kommer bli en fantastiskt härlig upplevelse. Och dessutom, att komma tillbaks och veta att man klarat av det, den känslan är oslagbar!
Nu är det dags, redo för promenad.
Den enda vägen framåt var barfota.
Kallt var det, riktigt kallt. Men skönt att svalka sig lite ändå.
Knepig terräng, det gäller verkligen att sätta fötterna på rätt ställe.
Nu har vi kommit upp en bit, fantastisk utsikt!
Det gäller att pricka stenarna, annars blir det blött.
Här gällde det att koncentrera sig, mycket sten och vissa rörde dessutom på sig när man trampade på dem.
Så skönt med en långhelg. Den har spenderats hos familjen i Härjedalen.
Den här gången åkte jag buss dit. Väldigt smidigt. Det kluriga är att komma på rätt buss, särskillt eftersom det stannar många bussar där. Jag råkade veta att min buss var vit så det var den enda ledtråden jag hade.
Det dök upp en buss till slut och folk började packa in sina väskor. För att vara säker på att hamna på rätt buss brukar jag alltid gå fram och fråga chauffören men nu fanns det ingen där. Det stod ett gäng människor och väntade som började lasta in sitt bagage så jag tänkte att jag skulle hugga tag i någon och fråga. Men det var omöjligt att få kontakt med någon och ingen verkade se att det stod en blind person med vit pinne där. När alla var klara fick jag tag i en, det var chauffören som tur var och då löste det sig.
Vi bytte förare längs vägen och då hörde jag att han sa till den nya chauffören att det fanns en synskadad person med och att jag hade en väska med mig. Väldigt bra och uppmärksamt.
När vi kom fram var det dags att kliva av och jag blev mött på busstationen. Att hitta sin väska bland alla andras var ju inte helt lätt. Men någon hade varit snäll snäll och ställt ut den åt mig, men inte talat om det för mig. Bra tänkt men inte hela vägen.
Nu är det tur att jag rest ganska mycket genom åren så jag vet ju att det allt som oftast löser sig. Men det är desto tråkigare att märka att man inte kan lita på att man kan fråga någon om hjälp. Hade jag själv sett någon se lite vilse ut, eller fått fråga om vilken buss som står framför mig, eller vilken väg jag ska ta, så självklart hade jag ställt upp. Det är ju en liten sak, som gör en sådan enorm skillnad för den som behöver.
För ett tag sen var jag och hälsade på delar av familjen som flyttat till Härjedalen. En dag när det var fint väder tänkte vi göra en utflykt och åka och titta på en fors, Hoedestupet. Det kom till under den tid som man flottade timmer på vattnet och just här var det så trångt att man var tvungen att spränga en ny del av ån. Sagt och gjort, vi åkte iväg och efter några mil på en grusväg ut i skogen kom vi fram.
Från parkeringen ner till själva forsen gick en stig full med sten och rötter. Man gick ner för en ganska brant backe och sedan efter ån bort till en liten grillplats. Jag hade såklart Sally med mig då det fungerar riktigt bra att ha henne med i sådana här miljöer. Hon är riktigt skicklig på att se till att vi går på ett bra ställe.
Vi började gå ner mot forsen men rätt som det var såg hon att det blev blött på ett ställe. Hon bestämmer sig då för att göra en rätt hastig undanmanöver, varpå jag snubblade till på en hal sten och rätt vad det var så stod jag med huvudet fastkilat mellan två trädstammar. Så där stod jag och funderade på vad sjutton som hände egentligen och det undrade nog alla. Måste sett hemskt kul ut.
När jag kommit loss så gick resten av biten bra. På ett ställe får man gå ändes ån och där blir det smalt, men det gick bra. Väl framme grillade vi korv och Sally fick nosa runt och upptäcka området medan vi grillade. Jag var nära kanten åtminstånne några gånger fick jag upplysningar om så till slut parkerade jag på ett ställe tills vi åkte hem. Tyckte att det var säkrast, så att jag inte av misstag fick ett höstdopp. 🙂
