När jag var tre år flyttade familjen från en lägenhet i Knivsta till ett litet hus ute på landet. Vi bodde då ca fem kilometer ifrån landsvägen, längs en smal skogsväg. Mina morföräldrar bodde redan där sedan länge, de hade byggt ett hus där så vi hade bara 300 meter grusväg mellan oss.
Det här gjorde att vi barn kunde gå eller cykla till mormor och morfar precis som vi ville. Det hände ganska ofta att de tutade när de körde förbi oss på väg hem från jobbet för att tala om för oss att de kommit hem.
För mig har det betytt väldigt mycket att ha dem så pass nära. Jag har kunnat gå eller cykla dit och hälsa på när jag velat, dit var man alltid välkommen när som helst. Om de höll på med något så fick man gärna vara med och hjälpa till eller så tog de en liten paus och satt och umgicks en stund. Och ja, ni läste rätt, jag cyklade dit ibland. Eftersom alla runt vägen visste vem jag var så var det aldrig några problem, jag ser ju litegrann så jag har ju koll på vart vägen går. Sen gissar jag att man tyckte att det var lite roligt också att jag kunde åka runt på samma villkor som alla andra.
På tal om att cykla, när jag var 6 år köpte vi en tandemcykel, ni vet en sådan där cykel man kan cykla två personer på. Den har genom åren använts minst sagt en hel del, vi cyklade runt en hel del med familjen när vi skulle hälsa på bekanta inom cykelavstånd från där vi bodde. Sen cyklade jag och min mormor så gott som varje helg ner till macken en mil bort och köpte tidning. En och annan glass slank även ner när vädret tillät. När vi flyttade ner till byn cyklade hon på sin vanliga cykeln er till oss (ca 8 km), hämtade mig och cyklade någon mil eller så, för att slutligen cykla hem samma väg. Men det var aldrig några problem.
Jag har även varit med henne ut i skogen för att plocka både bär och svamp. Vi var runt på alla möjliga ställen, både efter skogsvägar men också rakt ute i spenaten. Hon visade vart det fanns saker att plocka och sedan kunde jag dammsuga det stället.
Även jag och min morfar hade mycket för oss. Jag vet inte hur många gånger jag sprang och klippte gräsmattan hos dem. De hade två ganska stora gräsytor som jag kunde fixa, utan att göra alltför stor skada. Jag hade ju lekt på tomten ända sedan jag kunde gå, så jag kände ju till i princip varenda sten. Så det gick alldeles utmärkt. Även när det gällde att byta däck på bilen, skotta snö, fixa något på huset etc så var jag med och antingen tittade på eller hjälpte till med det jag kunde.
Under vinterhalvåret eldade de en hel del. Då var jag alltid med när veden skulle tas reda på, alltifrån att klyva till att ta in veden i boden och göra snygga och prydliga travar. Den ena klöv ved och den andra bar in den och travade upp den.
Mina morföräldrar har alltid gillat att åka bil och se sig om. De kunde spontant komma och hämta oss barn för att åka på en liten utflykt. Dessutom, om jag behövt skjuts någonstans, har de alltid erbjudit sig och gladeligen kört mig. Även fast jag kunde ta mig mellan Västerås och hemmet den tiden jag pluggade körde de mig väldigt ofta, dels för att de ville komma ut och se sig om lite men också för att underlätta så att jag hade energi till att plugga eller vara ledig med familjen. När jag hade ledarhundsutbildning en bit utanför Stockholm körde min morfar mig. Ja, det är åtskilliga mil de ställt upp vilket jag är otroligt tacksam för.
Min mormor gick bort i januari för nio år sedan. Trits att hon alltid varit pigg och frisk fick hon cancer och gick bort 71 år gammal. I juli i år gick även min morfar bort, även han i cancer och för tidigt, 78 år. Han har varit sjuk i många år och haft väldigt väldigt ont, därför har det varit helt naturligt för mig att finnas där och hjälpa till med det som behövts, alltifrån att klippa gräsmattan, fixa med saker i huset eller bara sitta och prata en stund om allt och ingenting. Varje gång tog vi mat med oss och åt med honom, vilket han tyckte mycket om. Så när jag tittar tillbaks så känns det så skönt att jag kunnat ge tillbaks åtminstånne en liten del av vad jag fått genom åren.
Det som har varit (och är) så skönt med familjen är att jag aldrig hört ”Nä, det där klarar du inte”. Utan jag har alltid kunnat vara med på något hörn, oavsett vad vi hittat på. Jag tror att det beror mycket på vilja, dels vill jag vara delaktig i vad andra gör, men också att andra vill att jag ska vara delaktig.