Blind vardag

Etikett: Buss

  • Att hitta rätt är inte lätt ibland

    Nu var det dags för påsk igen då. Det fick bli en liten resa upp till familjen i Härjedalen i år.

    Jag brukar åka buss hit och det brukar alltid fungera bra, men den här gången gick det inte riktigt som jag tänkt mig. När jag skulle kliva på bussen i Uppsala så dök det upp en otroligt hjälpsam chaufför som tog hand om mitt bagage. Han hade en del andra att hjälpa också, så jag tänkte att då kliver jag på bussen och letar rätt på en plats på egen hand. Vilket inte var det lättaste.

    Mina ögon har väldigt svårt att anpassa sig när jag kommer från en ljusare miljö till en mörkare. Det märks t.ex när jag kommer utifrån och går in i en affär, för att ta ett exempel. Då blir det helt kolsvart i alltifrån ett par minuter upp till kanske en kvart, jag blir alltså blind en stund. Det här hände i bussen, från solsken till lite mörkare.

    Jag gick på bussen och började röra mig bakåt. Emellanåt ställde jag frågan ut i luften om det fanns någon ledig plats (inte heller lätt att ställa en fråga till någon om man inte ser om de reagerar), men jag fick inget svar. Till slut höll jag på att krocka med en annan passagerare, som sa i förbifarten att det fanns få platser där. Så jag gick upp på övervåningen och gjorde samma sak men fick inget svar där heller. Efter att ha gått fram och tillbaks ca fyra gånger och slagit huvudet i lampor och annat, säger en passagerare att det fanns ganska många lediga platser. Så jag svarade ganska artigt att jag tyvärr är blind och därför inte ser var dem finns. Så till slut får jag en plats och vi kunde åka iväg.

    Jag kan inte låta bli att undra var världen är på väg. Jag kan inte minnas att det varit såhär tidigare. Tidigare har det inte varit några större problem att få hjälp, det är alltid någon som sett och kunnat visa en i rätt riktning. För mig sitter det i ryggmärgen att hjälpa min omgivning om jag kan. Om någon har svårt att gå så erbjuder man platsen till den personen. Om någon inte hittar dit dem ska så hjälper man till, etc etc. Det borde synas ganska väl att jag inte ser, en vit pinne väl synligt. Vet folk inte vad den betyder idag, kan det vara så? En tråkig utveckling helt enkelt, jag trodde faktiskt att vi kommit längre. Det här är inte första gången jag råkat ut för sådana här situationer.

    Men nu är jag i alla fall här och vi har hittills haft regn och ett par plusgrader. Idag är det dock soligt och fint, så får se vad som händer idag.

  • 7 april 2017

    Vad gör man som synskadad när det uppstår en situation utöver det vanliga? Det fick jag erfara när det där hemska terrordådet på Drottninggatan skedde. Det skedde nämligen under den tiden jag jobbade i Solna, så jag hamnade i utkanten av det hela.

    Det började med att jag läste det på nätet. När det började bli dags att åka hemåt ringde taxibolaget (jag åkte arbetsresor till och från jobbet) och meddelade att de inte kunde ta sig fram alls. Vi kom överens om att jag skulle ta tåget till Knivsta station och åka därifrån istället, för att underlätta lite. Sagt och gjort, en snäll kollega skjutsade ner mig till Solna station och jag gick in där och väntade på tåget. Det var ju i slutet av arbetsdagen så det var mycket folk där då.

    Så långt gick allt som på räls. Helt plötsligt kom det in några poliser och ordningsvakter som sa att alla stationerna måste utrymmas och alla tåg stoppas. Folk blev såklart förvirrade och började gå ut. Mycket rörelse och buller gjorde att jag inte riktigt uppfattade vad som hände men till slut kom en polis fram och sa att vi måste utrymma och erbjöd mig hjälp ut. Jag tackade artigt nej och sa att jag kan hitta ut på egen hand, jag tänkte att han säkert behövs bättre på annat håll.

    Jag lyckades i alla fall ta mig mot utgången och då kom nästa lilla dilemma: Vad sjutton ska jag göra nu? Inga tåg går, folk irrar runt som yra höns och det är totalt omöjligt att få kontakt med någon. Jag tänkte att jag behöver ta mig tillbaks till jobbet på något sätt och lyckades till slut hitta busstationen. Jag visste ungefär var den var, men det tog en bra stund innan jag hamnade rätt. Det kom en lång rad bussar och till slut hittade jag en som gick förbi mitt jobb, men alla bussarna var såklart överfulla, folk pressade sig in och det fanns inte en chans att komma emellan. Till slut fick jag tag i min kollega som tog en promenad och hämtade mig och följde med upp till jobbet igen. Telefonnätet var ju såklart tungt belastat av förklarliga skäl.

    Det slutade i alla fall med en lång väntan och sen kom min bror och hämtade mig på jobbet när trafiken lugnat sig. Men det som jag kommer ihåg mest var att inte en enda människa, förutom den här stressade polisen då, såg att det fanns en person med blindkäpp som såg förvirrad ut. Jag försökte några gånger att få kontakt med någon för att fråga om vägen men det gick inte alls. Man skyndade vidare som att inget hade hänt.

    För mig är det självklart att man hjälper till där det behövs och visar hänsyn till andra. Tyvärr händer det att jag missar sådant för att jag helt enkelt inte ser vad som händer, men man gör såklart det man kan. Men tyvärr verkar det tänket inte finnas idag. Det var säkert hundratals människor som passerade mig och man hade ju kunnat önska att åtminstånne någon kunde frågat var jag skulle och åtminstånne pekat mig i rätt riktning.

    Jag kände mig ganska liten mitt i kaoset, med blindkäpp i högsta hugg på en station som jag knappt visste hur den såg ut, jag hade visserligen åkt tåg därifrån men inte buss. Alla sprang som sagt åt alla håll och ingen varken såg att jag fanns där eller svarade när jag försökte få kontakt med någon. I allt buller och i all rörelse som blev så blir det dessutom väldigt ansträngande att försöka orientera sig. Om någon hade stannat till och bara pekat i vilken riktning jag skulle gå hade hjälpt enormt mycket, så det är ju inga svåra saker vi pratar om. Även väldigt små saker kan underlätta väldigt mycket. Tyvärr leder det här till att man kanske inte litar på att andra människor ställer upp när det väl gäller. Vad gör jag om jag hamnar i liknande situationer igen? Det blir ju lite så att man drar sig från att fråga folk om hjälp, tyvärr.

    Nu var det förvisso en speciell situation men jag ser dessa tendenser lite då och då. Ett exempel är när jag berättade om min bussresa då jag skulle åka och hälsa på familjen i Härjedalen. Men det finns å andra sidan folk som ser och vill hjälpa till och vid dessa tillfällen blir man desto gladare.

  • Skönt med långhelg

    Så skönt med en långhelg. Den har spenderats hos familjen i Härjedalen.

    Den här gången åkte jag buss dit. Väldigt smidigt. Det kluriga är att komma på rätt buss, särskillt eftersom det stannar många bussar där. Jag råkade veta att min buss var vit så det var den enda ledtråden jag hade.

    Det dök upp en buss till slut och folk började packa in sina väskor. För att vara säker på att hamna på rätt buss brukar jag alltid gå fram och fråga chauffören men nu fanns det ingen där. Det stod ett gäng människor och väntade som började lasta in sitt bagage så jag tänkte att jag skulle hugga tag i någon och fråga. Men det var omöjligt att få kontakt med någon och ingen verkade se att det stod en blind person med vit pinne där. När alla var klara fick jag tag i en, det var chauffören som tur var och då löste det sig.

    Vi bytte förare längs vägen och då hörde jag att han sa till den nya chauffören att det fanns en synskadad person med och att jag hade en väska med mig. Väldigt bra och uppmärksamt.

    När vi kom fram var det dags att kliva av och jag blev mött på busstationen. Att hitta sin väska bland alla andras var ju inte helt lätt. Men någon hade varit snäll snäll och ställt ut den åt mig, men inte talat om det för mig. Bra tänkt men inte hela vägen.

    Nu är det tur att jag rest ganska mycket genom åren så jag vet ju att det allt som oftast löser sig. Men det är desto tråkigare att märka att man inte kan lita på att man kan fråga någon om hjälp. Hade jag själv sett någon se lite vilse ut, eller fått fråga om vilken buss som står framför mig, eller vilken väg jag ska ta, så självklart hade jag ställt upp. Det är ju en liten sak, som gör en sådan enorm skillnad för den som behöver.

  • Dagens utflykt

    Idag har Sally och jag varit på en liten utflykt. Det var nämligen dags att åka ner till veterinären för att ta bort stygnen. Allt gick jättebra, det ser jättefint ut alltihop. Men vägen dit blev en aning händelserik.

    Bussterminalen där vi kliver av känns inte riktigt genomtänkt. Dels finns inget övergångsställe om man ska ta sig ifrån perrongerna. Sen gäller det att pricka rätt, går man för långt åt höger så riskerar man att hamna mitt ute på in- och utfarten och sedan, efter en bit, i en rondell. Där var vi nära att hamna idag. Solen sken för fullt och det blänkte i vägen så jag såg knappt någonting alls. Ren tur att jag upptäckte det i tid och kunde gå tillbaka och göra om och göra rätt.

    Sen gällde det att ta sig över vägen, en rätt tungt trafikerad väg den tiden. Det gick väl ganska bra men åter igen, det blänkte så mycket att jag knappt såg var jag skulle stanna.

    Sen flöt allt på bra tills nästa övergång. Då provade vi på lite terrängkörning, då missade jag helt infarten och sneddade över en gräsmatta. Sally måste tyckt att jag blivit helgalen. Dessutom stod en bil och släppte över oss över vägen, tur att jag hade pinnen med, annars hade han nog trott att jag var komplett galen. 😁

    När allt var klart visade det sig att hon kunde jobba på vägen tillbaks. Vilken skillnad! Jag uppskattar att vi dels tog sträckan på minde än halva tiden, plus att hon guidade mig precis rätt. Allt gick tryggt och säkert tillbaka.

    Nu är det här en sträcka som jag inte är helt hundra säker på ännu, hade det varit en välkänd väg så hade det inte varit några större bekymmer. Alla sinnen gick verkligen på helspänn och det ledde till en del huvudvärk efteråt. Så att kunna lämna bort kontrollen till någon annan underlättar verkligen så mycket för mig.

  • Bussutrop – en liten sak som hjälper otroligt mycket

    I ett tidigare inlägg har jag berättat om mina upplevelser av samhällsfunktionen Arbetsresor. Tyvärr visade det sig att den tjänsten fungerade allt annat än bra. Förseningar, diskussioner med vissa förare om att de fick för dåligt betalt och att jag blev mer eller mindra nklagad för det, bilar som helt enkelt inte dök upp av föregående anledning. Ja, kort och gott, en enorm stress över ifall man kommer till jobbet men även hem ifrån jobbet. När jag sedan bytte jobb till ett i närheten bestämde jag mig, jag ska klara mig så gott jag kan med kommunala färdmedel. Då vet jag vad jag har och det har känts säkrare. Nu när det gått snart fem år kan jag konstatera att det lett till massa bra saker. Bland annat behöver jag aldrig planera ifall jag ska jobba över, åka hem tidigare etc (förut har man varit tvungen att ringa taxibolaget en bra stund innan för att ändra tiderna), stressnivån blir mindre då jag vet att jag kommer fram till arbetet i tid och jag kommer dessutom hem i tid. Man kan oftast lita på att bussen kommer.

    En sak som blivit väldigt viktig för mig är de utrop som finns i bussarna som talar om vilken hållplats som kommer. Jag bor efter en landsväg där det går ganska snabbt och det finns ytterst få hållpunkter som jag kan ta sikte på. Dessutom är hållplatserna ganska täta och nu när det är snö och mörkt så går det inte alls att se var jag är.

    Därför är jag mer eller mindre beroende av dessa utrop. Idag till exempel var det en ren tillfällighet att jag upptäckte att jag var framme vid rätt ställe. Utropet var avstängt och jag ser av en slump när bussen saktar in att det är upplyst till höger om bussen. (Det enda stället efter vägen som har gatlysen är just min hållplats). Då blev det helt plötsligt bråttom att samla ihop väskor, hundens sele, reflexvästar och hund och smita av bussen.

    Problemet en sådan här gång, ifall jag skulle missa min hållplats, är att hållplatsen efter min ligger i en skymd kurva. Jag behöver då korsa en 80-väg å ett ganska dåligt ställe, vilket inte är helt optimalt. Fortsätter jag ytterligare en hållplats så finns där en rondell precis före, som jag kan märka ganska tydligt. Där finns en bra gångväg som går nästan hela vägen hem till mig så där funkar det fint att gå av. Men å andra sidan blir det betydligt längre att gå.

    Nu har det här systemet varit helt avstängt på min buss i snart tre veckor, vilket har lett till att jag fått chansa när det är dags att trycka på knappen. In till jobbet går ju bra då det är sluthållplatsen jag hoppar av på. Men hem blir värre. Visst kan man fråga närmsta passagerare, men det vill jag ju inte heller göra, eftersom man inte vill störa dem i onödan.

    Om man kan lita på att sådana här system fungerar i bussarna så skulle det underlätta något enormt för mig. Men jag kan absolut förstå att det lätt kan bli störande för andra att hela tiden höra den tjata hela tiden, men man behöver ju inte ha någon jättehög volym på det. Utan bara så att man precis hör, det räcker gott. Eller varför inte gå steget längre? Att låta detta bli en funktion i kollektivtrafikbolagets app? Så kan man bara ha ett headset på sig och få informationen direkt i luren, mycket smidigt. Man stör ingen och kan samtidigt lyssna på en bra podd, musik eller vad man vill. Om det inte finns några tekniska begränsningar vill säga. Den idén bjuder jag på. 🙂