Blind vardag

Blogg

  • Allt kan inte gå som på räls alltid

    Jag har i ett tidigare inlägg berättat om att jag av misstag höll på att hamna i ett förråd när jag skulle göra ett kundbesök på mitt förra arbete. Vägen tillbaks var även den minst lika händelserik.

    När det blev dags att ta sig hem tänkte jag att om jag hittat hit så borde jag ju även hitta hem. Så jag började promenera den sträckan från där min kund jobbade ner till stationen och allt går utmärkt. När jag nästan är framme så märker jag att det är en byggarbetsplats alldeles i början av stationen. Och innan jag hinner reagera så kommer en person med gul väst och frågar var jag ska. Jag svarar något förvånat att jag är på väg till stationen. Då säger han: ”Jo, du är visserligen på väg till stationen, men du är just nu på väg ut på tågspåret”. Då hade jag lyckats pricka mitt i en liten öppning i ett byggnadsstängsel, som öppnats så att man hade kunnat släppa in personal där.

    Jag fick lite hjälp ut därifrån och då frågar han om jag hittar och jag svarar att det ska nog inte vara några problem. Jag går över på andra sidan vägen, för att inte göra samma miss igen och det första jag gör är att braka in i ett staket. Så bra gick det. Han kom då efter och såg till att jag kom rätt till slut.

  • Glad påsk!

    Då var det äntligen påsk igen. Skönt att få ett par dagars extra ledighet. Så därför passar jag på att önska alla en riktigt Glad Påsk och hoppas att ni får mycket god mat och många goda påskägg.

  • Vilse i pannkakan

    På temat att gå vilse och inte hitta hem så tänkte jag bjuda på en till liten historia, även den från Västerås. Jag skulle följa en kompis ner till stationen. Det här var på senhösten, så det mörknade ganska tidigt. När vi gick från högskolan så var det fortfarande ljust, så jag tänker att det borde inte vara så farligt mörkt när jag väl går hem igen.

    Där hade jag dock fel. Det blev näst intill kolsvart. Men envis som man är så går jag ändå. När jag gått en bit börjar jag fundera över vad nästs steg ska bli. Jag upptäcker en backe som alls inte funnits där tidigare. Sen möter jag en förbipasserande som hejar glatt på mig och till sist märker jag att jag är inne på en grusväg. Då inser jag på riktigt att något är ordentligt fel.

    Vad gör man då? Jo, jag ringer min mamma och säger något i stil med ”Hej! Jag har gått vilse. Vet du var jag är?” Följt av en något bristfällig förklaring hur jag gått. För det första, vad ska hon göra som sitter 10 mil bort? För det andra, mina förklaringar i mörker är något detaljfattiga.

    Till slut la vi på och jag började gå tillbaks, för att hitta något som helst landmärke att navigera efter. Som tur var så är mitt lokalsinne ganska bra så jag kunde ta mig tillbaks och sedan hitta rätt. Jag hade svängt av en korsning fel och jag tror att jag hamnat i någons trädgård, därav den glada förbipasserande som hälsade på mig.

    Det här var långt innan GPS-navigeringen blivit riktigt bra i mobilerna. Nuförtiden brukar jag använda Google Maps för att hitta fram eller bara för att kolla var jag är. Jag brukar även kolla kartor och se hur det ser ut där jag ska vara om jag ska någonstans. Det har även hänt att jag ringt upp någon som med hjälp av kartan förklarat i telefon hur jag ska gå. Så tekniken hjälper till en hel del.

  • Att se världen genom ett knappnålsöga är inte alltid så enkelt

    Att se världen genom ett knapphålshuvud är inte alltid så enkelt, särskilt när man är på en ny plats och ska ta till sig hur det ser ut där så snabbt som möjligt.

    Idag var vi i en av våra nya lokaler för att ställa i ordning saker där. När jag kom dit tänkte jag att ta det lugnt nu och registrera allt i lugn och ro, för att sedan börja göra det jag ska. Det går alldeles utmärkt. Efter en stund går mina kollegor ut för att hämta grejer och jag är då ensam kvar. Då knackar det på fönstret och de ropar att de blivit utlåsta. Så jag springer då till dörren för att släppa in dem, men var sjutton var det utgången låg nu då? Till slut, efter att ha irrat runt som en fluga som fastnat inomhus en sommardag, som försöker ta sig ut, hittar jag en dörr. När jag öppnar den visade det sig att den var blockerad av en byggnadsställning. Efter att ha irrat runt ytterligare en bra stund hörde jag ett knackande ljud, jag försökte då lokalisera det och efter en stund hittade jag rätt.

    Dels blir jag frustrterad över att inte hitta rätt. Hur svårt ska det vara att hitta en dörr? Men sen ser jag ändå det roliga i det hela, här springer jag runt som en tok och försöker hitta en dörr. Jag var i alla fall i rätt ända av huset.

    När mina kollegor väl blev insläppta av mig så flöt allt på väldigt bra. Det är ju alltid lite rörigt vid en flytt men det går ganska bra så länge jag försöker skapa mig en ordning bland lådor och annat.

  • En berättelse från mina tidiga år

    Vi är tre bröder i min familj och jag är den äldsta. Vi är väldigt nära varandra i ålder, närmare bestämt fyra år mellan mig och min yngsta bror.

    När vi var ute och gick brukade jag hålla i min mammas eller pappas bakficka, för att på så sätt hänga med. Jag kan då varit ca 4 – 5 år. Vid ett tillfälle råkade jag ut för en väldigt märklig situation, både för mig själv men framför allt för en intet ont anande förbipasserande.

    Vi hälsade på min farmor och farfar, som hade husvagtn på en camping i Östhammar på den tiden. Vi skulle då ut och gå och vi börjar gå iväg. Av ågon anledning så missar jag att mina förlädrar går iväg, så jag stannar till en stund. Sedan ser jag en person med blåa byxor, som min pappa hade. Så jag tog tag i bakfickan som jag alltid gjorde. Efter bara några meter så kommer mina föräldrar springande och förklarar att jag sugit tag i fel person. Vad förvånad han lär ha blivit när en litet villt främmande barn dyker upp och bara följer efter.

  • Se upp i backarna – iallafall när jag åker slalom

    Vad kan passa bättre såhär i sportlovstider än lite skidåkning? Tyvärr ser det mer ut som vår utomhus här idag, så vintern kändes rätt avlägsen idag. Men jag tänkte ändå dela med mig av detta.

    När jag var i 10-årsåldern fick vi reda på att det fanns en skidskola som lärde ut slalom till synskadade personer. Det lät intressant så jag anmälde mig dit. Det var en veckas skidåkning i Åre där man fick en skidlärare som visade hur man skulle göra. Jag tyckte att det var väldigt kul men samtidigt lite läskigt.

    Det fungerar så att man har en person som åker bakom och talar om hur man ska åka. Vi har även gjort så att när det är mycket folk brukar man åka framför mig och jag följer efter. Jag har även en väst på mig där det står ”Synskadad”, för att göra det tydligt för andra åkare att jag faktiskt inte ser. (Sjukt opraktiskt att ha blindpinnen med mig).

    Det här blev en vecka som jag än idag minns. Det gjorde också att jag kunde åka med familjen på skidsemestrar och kunde då åka med dem i backarna. Nu tar jag ju såklart inte de brantaste backarna jag hittar, man måste ju ta det lite lugnt i alla fall.

    Eftersom jag ser litegrann var jag åker så brukar det gå bra så länge jag håller mig under trädgränsen. Annars blir det helt vitt för mig och jag har ingen aning om hur jag åker, då gäller det att lita till 100% på den som instruerar mig. Men samtidigt kan jag inte låta bli, det är ju trots allt väldigt fin utsikt där uppifrån.

    När det kommer till att åka lift så åker alltid någon med mig om det går och talar om när jag ska hoppa av och åt vilket håll. Om det bara finns en plats så åker någon före och ställer sig där jag ska kliva av och säger åt mig hur jag ska åka. Fungerar även det bra.

    Vi har åkt på några skidsemestrar med familjen tidigare, då till Sälen. Det blev mycket skidåkning och vi åkte från när liftarna öppnade tills det blev mörkt i stort sett. Några gånger åkte vi iväg en bit i området och såg oss omkring, vilket var mysigt.

    En utmaning när det gäller slalomåkning är att jag inte ser ifall det blivit snöhögar i backen, exempelvis när det börjat bli löst i backarna. Vid ett tillfälle (jag vet inte om min instruktör inte såg eller bara ville skoja med mig) märkte jag att det blev väldigt ojämnt. Det kändes som att jag åkte över massa kullar i snön. Jag tänkte att nu gäller det att försöka pricka kullarna rakt över och vara mjuk i knäna och hålla i sig. När jag kom ner fick jag veta att jag åkt i någon slags puckelpist för barn. Familjen hade jätteroligt och även liftpersonalen blev lite imponerade över min lilla färd. Och det var väldigt kul, jag åkte där fler gånger efter det.

    När vi varit upp och åkt skidor har jag fått en hel del respons från liftpersonalen och andra som jobbar på skidanläggningarna. De har tyckt att det är väldigt roligt att jag faktiskt vågar åka, trots att jag knappt ser framför skidspetsarna. Men som jag skrev tidigare, det gäller att våga lita på den som åker bakom och ger instruktioner.

    Nu var det ett tag sen jag åkte skidor, men förhoppningsvis kommer jag göra det i framtiden. För det är en härlig känsla.

  • Att hitta hem är inte alltid så enkelt

    Under tiden jag bodde i Västerås så bodde jag i en studentlägenhet precis utanför högskolan. Väldigt smidigt att bara ha en parkering mellan min dörr och skolan.

    En dag, ganska i början av min högskoletid, hade vi pluggat ganska länge. Jag var trött och hungrig och tänkte gå hem och börja göra i ordning lite mat. Jag kliver ut och går till mitt hus. Det är då en som går före mig som öppnar dörren och jag kliver in bakom honom. Så när jag sätter nyckeln i låset och försöker komma in så märker jag att nyckeln inte tycks passa. Så jag står där och krånglar lite och börjar sakta inse att något är väldigt fel. Så helt plötsligt slår det mig att jag har gått in ifel port.

    Snabbt som ögat smiter jag ut och inser mitt misstag. Jag har gått in en port för tidigt! Pinsamt värre, som tur var såg det mörkt ut i lägenheten. Undrar just vad den som bodde där tänkt ifall personen i fråga var hemma. 🙂 Eller om jag ringt hyresvärden och påstått att låset var trasigt. Då hade det blivit lite mer pinsamt. 🙂

    Med det önskar jag trevlig helg!

  • En inblick i ett arbetspass

    Jag tänkte dela med mig av en liten inblick i hur det kan se ut när Sally arbetar. Vi fick för oss att ta en promenad i helgen när det blev lite sol och fint. Promenadsträckan är i området där jag bor, ändes en landsväg så sträckan är väldigt enkel för Sally.

    • 1
    • 2
    • 3
    • 4
    • 5
    • 6
    • 7
    • 8
    • 9
    1. Här går vi ändes landsvägen. Sally är tränad att hålla sig efter vänsterkanten så gott det går. Skulle något hinder finnas så går hon runt det och återvänder till kanten. Hon kan också följa linjer i marken, till exempel de som skiljer cykelbana från gångbana, men då måste jag visa henne att hon ska följa linjen och inte vägkanten.
    2. Nu har vi kommit fram till en vägkorsning där vi ska korsa vägen och svänga höger. Sally stannar och visar att vi ska svänga genom att vända sig åt det hållet vi ska gå åt, i det här fallet höger.
    3. En liten paus i trädgården hemma. Hon ligger med selen på sig och inväntar att jag ska hämta henne och ge henne en ny uppgift.
    4. Nu har vi kommit fram till trappen hemma. Här visar Sally att det kommer en trapp genom att ställa framtassarna på det nedersta trappsteget, i det här fallet plattorna.
    5. Nu har jag talat om att jag uppfattat trappen och vi är nu på väg upp.
    6. Slutligen visar Sally var handtaget till dörren är genom att lägga nosen där.
    7. Att köra i skogen är heller inga problem, nu väntar Sally på nästa kommando.
    8. Här kör vi efter en stig i skogen, ett av Sallys favoritställen att gå på. Mycket att hålla reda på men det gillar Sally.
    9. Äntligen lite rast, selen är avtagen och då får man gå och nosa fritt. Och såklart passar man på att skvätta ner husse lite också.

  • Morgonpromenad

    Nu har vi precis klarat av morgonpromenaden. Det brukar vara skönt att ta en liten promenad på morgonen, det tycker både jag och Sally. Just idag var det spöregn och bara några få plusgrader så när Sally gjort vad hon skulle så stannar hon och visar med hela sitt kroppsspråk att nu går vi hem husse. 🙂

    Förra helgen var det dock desto bättre. Då var det en härlig vinterdag, tyvärr då utan snö. Men såhär såg det ut:

    Bilderna är tagna förra helgen under min och Sallys morgonpromenad.

  • Ibland kommer små överraskningar plötsligt

    Ibland kan överraskningar komma plötsligt. När jag ska ut och jobba hos användarna på plats brukar jag alltid först sticka in huvudet och fråga lite försiktigt om de har tid. Det brukar alltid lyckas, men vid ett tillfälle blev det inte riktigt som jag tänkt.

    Jag letade rätt på stället jag skulle till och gick dit. När jag kom fram till rätt rum skulle jag sticka in huvudet och kolla läget, men då tar det stopp. Det visade sig då att det var ett fönster bredvid dörren, vilket jag inte uppfattade. Så där stod jag med pannan i fönstret och det måste sett väldigt roligt ut. Som tur var så gick varken jag eller fönstret sönder men jag blev något förvånad när det helt plötsligt tog stopp. Det måste verkligen sett riktigt roligt ut. 🙂

    Det här hände alldeles i början, när jag var relativt ny i lokalerna. Nu har jag lärt mig att det kan finnas fönster helt plötsligt så det hände bara en gång.

    Med den lilla historien önskar jag och Sally trevlig helg.

    Mumsigt med ett gott ben.
    Efter en veckas jobb så är det alltid härligt att få koppla av med ett gott ben. Trevlig helg säger Sally!