Blind vardag

Blogg

  • Var är busstationen?

    Jag har alltid velat kunna ta mig fram på egen hand så mycket som möjligt. Jag tycker att det blir mer smidigt att kunna själv bestämma när jag vill åka. Men ibland stöter man på problem och det blir inte riktigt som man tänkt sig.

    Under min gymnasietid så höll man på att bygga om hela Uppsala resecentrum. Allt skulle göras om, både tågstationen och busstationen. Har för mig att jag hann gå ungefär en termin innan bygget satte igång på allvar. Jag minns särskilt en gång när jag var på väg hem. Jag gick då den väg jag mycket väl kände till och när jag kom ner till busstationen så möttes jag av ett byggnadsstaket och en stor grusplan. Smått förvirrad så försökte jag då få grepp om vad som fanns framför mig så jag ringde min mor och frågade då om hon vet var busstationen tagit vägen. Hur skulle hon kunna veta det?

    Efter en stunds letande fick jag tag i en snäll person som visade mgi till rätt hållplats. Man hade då flyttat hållplatsen tills vidare till en annan gata, för att kunna flytta om hållplatserna på stationen.

    En svårighet för mig är när sådana här saker händer, eftersom jag inte kan läsa skyltar på samma sätt som en normalt seende person kan göra. Eftersom mitt synfält dessutom är väldigt smalt så får jag heller ingen överblick över hur det ser ut. Då fanns ju inte appar där man kunde snabbt få information om sådana här saker. Men jag har alltid i bakhuvudet att ”Ta det lugnt och allt löser sig”.

  • Dags att väcka bloggen igen

    Ja, då var det dags för att väcka bloggen igen. Det var ju en bra stund sedan jag uppdaterade något här nu.

    Det har väl egentligen inte hänt så jättemycket sedan sist, jag jobbar fortfarande hemifrån och det blir inga större utflykter på grund av pandemin.

    Tänkte passa på att bjuda på en bild från helgens långpromenad, vi tog en liten sväng på ca en mil i lördags morse innan det hade blivit riktigt varmt. Så här ligger Sally i trädgården och väntar på mig, som gör klart för promenad.

    Så håll utkik efter fler händelser, historier och funderingar från mitt huvud. Har ni något ni vill att jag skriver om? Eller har någon händelse som ni vill att jag skriver om? Hör av er i så fall!

  • God Jul!

    Jaha, då var vi helt plötsligt framme vid jul igen, helt otroligt vad fort det har gått fram hit! För min del så är jag fortfarande kvar i hösten, mycket kanske för att det ser ut som höst när man tittar ut med regn, gröna åkrar och så. Så det kanske inte är så konstigt. 🙂

    Med det här korta inlägget vill jag passa på att önska alla där ute en Riktigt God Jul! Passa på att äta riktigt mycket god julmat och ha det allmänt bra den här helgen.

  • Saker ändrar sig väldigt snabbt ibland

    Som jag tidigare nämnt så har jag rest en hel del i mitt tidigare jobb. Vi hade kunder över hela landet och det blev därför en hel del resande, mest på egen hand. Vid ett tillfälle gick det inte riktigt som jag tänkt mig.

    Jag skulle åka upp till Sundsvall och hålla i en utbildning i några dagar. På vägen skulle jag stanna till i Gävle och göra lite annat jobbrelaterat pyssel, passade ju riktigt bra då tåget ändå passerar Gävle. Redan där började saker strula. Min ryggsäck gick sönder, så istället för att ha den på ryggen fick jag släpa på den i ett av handtagen. Väldigt opraktiskt då den var full med saker.

    Jag hade redan innan resan fått tips om ett litet hotell utanför Sundsvall där jag kunde övernatta de nätter jag skulle jobba där. Jag minns att när jag ringde och bokade så reagerade jag på något som inte stämde, men jag tänkte att jag inbillar mig väl säkert. De bad mig att höra av mig lite innan jag skulle checka in så att de kunde ha folk på plats då, men det var ju inget konstigt då jag bott på ett litet hotell innan som hade liknande rutiner och det hotellet var riktigt bra.

    När jag sätter mig på tåget efter att ha avklarat allt jag skulle i Gävle så rinde jag hotellet. Inget svar. Jag väntar i ca en halvtimme och ringer igen, inget svar. Jag fortsätter att ringa med jämna mellanrum och när det är 10 minuter kvar innan tåget är framme så inser jag att de inte kommer svara, vilket leder till att jag inte har någonstans att övernatta de här dagarna.

    Jag inser att jag måste lösa det här väldigt snabbt, så jag ringer ett annat hotell efter att ha kollat Google och snabbläst reecensionerna på hotellet. (Det var dessutom en stor hotellkedja så då kändes det tryggt). Som tur var så hade de ett rum åt mig.

    Jag hade beställt assistans från tåget till taxi när jag kom fram till stationen. Det här var ju första gången jag vari Sundsvall så jag hade ingen aning om hur stationen såg ut. När jag berättade var jag skulle så erbjöd sig personalen att skjutsa mig dit, han menade att det här var det sista han skulle göra för dagen och kunde då lika gärna köra mig till hotellet, istället för att jag skulle betala en taxi dit. Verkligen snällt!

    När jag kom fram till hotellet visade det sig att alla enkelrum som fanns låg en bit ner i korridorerna. Så för att det skulle bli så enkelt för mig att ta mig runt på hotellet så erbjöd hotellpersonalen mig ett dubbelrum för enkelrumspris, rummet låg nämligen breedvid hissarna och de tyckte då att det skulle vara enklare för mig att ta mig fram då. Riktigt bra!

    Sen rullade allting på jättebra. Som en liten parentes kan jag nämna att när jag gick ner och åt och skulle gå tillbaks så råkade jag missa lite och klampade in bakom recemptionsdisken. Det stod dessutom en personal där bakom som glatt sa ”Jaha, så du tänkte börja jobba här du med?” Men lite måste man bjuda på också. 🙂

    När jag väl kommit hem passade jag på att kolla upp det första stället jag tänkt övernatta på. Det visade sig att de fått många väldigt dåliga betyg från personer som tidigare varit där, så det var tur att det blev som det blev. Men jag lärde mig en hel del på det, exempelvis att det mesta går att lösa.

  • Mina tankar om utanförskap

    I ärlighetens namn så har jag inte tänkt på det här med utanförskap innan ämnet dök upp under en diskussion. Jag har väl aldrig varit utanför? Sen började jag tänka efter hur saker sett ut under åren.

    När jag tänker tillbaks på min skolgång så minns jag att vi lekte en massa på rasterna på skolgården. Sen, när jag blev äldre och kom upp i tredje eller kanske fjärde klass, blev det lite knepigare när mina klasskompisar började intressera sig för bollsporter av alla dess slag. (Jag är ganska urusel på det kan man säga). Det här ledde till att jag drogs till de mer lugna personerna i klassen och jag trivdes väldigt bra med det. När jag sedan kom upp i ”moped-åldern” blev nästa steg. Där kunde jag absolut inte hänga med på samma sätt. Det här var mitt under perioden när man använde diverse chattprogram för att kommunicera med människor vilket ledde till att jag höll kontakten med människor den vägen. Visst är det bra att möjligheten fanns (och finns idag också), men det ersätter absolut inte att umgås i verkligheten.

    En annan sak som slagit mig är att människor ibland kan ha en förutfattad mening om vad jag, som synskadad, kan klara av. Men framförallt vad jag inte kan klara av. Det har hänt att jag inte ens blivit tillfrågad om saker för att man på förhand tänker att ”Det går väl ändå inte, så det är ingen idé ens att ställa frågan”. När saker senare kommit fram så är det saker som jag skulle kalrat av galant, men som jag inte fått chansen att göra på grund av detta. En fråga kan man alltid ställa, jag har ju trots allt 32 års erfarenhet av att vara synskadad. Givetvis kan jag inte klara av allt, men jag kan ändå vara med och vara delaktig och vara sällskap om inte annat.

    Sen har jag givetvis släkt, familj och arbetskollegor som är motsatsen, som hellre ställer frågan och som då gör mig mer delaktig i vad som händer. Det uppskattas verkligen!

  • Bilkörning

    Jag har tidigare nämnt att jag har ett stort motorintresse. Därför blev jag tipsad om att det fanns en förening som fixade så att synskadade personer fick prova på att köra bil på en bana tillsammans med en instruktör och självklart var jag tvungen att testa på detta.

    Det hela gick ut på att vi fick köra bil på ett motorområde under kontrollrade former, så att allt skulle vara säkert och riktigt. Föreningen hade då köpt in uttjänta bilar av olika märken och kvalitet som vi körde med. Vi meckade en dag och körde resten av dagarna då motorhelgerna oftast var över långhelgerna. Min tanke med dessa helgaktiviteter var att jag skulle lära mig allt som jag bara kunde lära mig, från att laga bilar till att köra och hantera bilen. Därför blev det många varv på banan, för att försöka lära mig allt jag ville lära mig, såsom att köra automatväxlade bilar till att lära mig att behärska dragläget i en manuell bil. Vid ett tillfälle fick jag även tillfället att flytta på en bil med släp och då fick jag även prova på att backa med släp, med guidning då såklart. Så jag tog det helt enkelt som en körskola. Vi körde även på vintrarna när det var snö och is, vilket var väldigt lärorikt.

    Upplägget på dessa helger var att jag körde tillsammans med en person som satt bredvid och talade om hur jag skulle köra. Den personen var då givetvis seende och hade körkort. Så för min del så gällde det att lita blint på den personen och det gick faktiskt riktigt bra.

    Nu var det ett bra tag sedan jag var på dessa helger, om jag inte minns fel så slutade jag gå på dem när jag började plugga i Västerås och det var för snart 13 år sedan. Det blev helt enkelt för mycket med studier och fullmatade helger. Sen har jag aldrig riktigt trivts med det här ”lägerupplägget” där man sover många i samma rum och att det blir så intensivt under den tiden. Jag vill gärna kunna stänga om mig och ta det lugnt på kvällen. Sen har jag aldrig riktigt känt mig hemma inom synskadekretsen som jag nämnt tidigare.

    Sen dök det dessutom upp en bil här som jag hållit på med, vilket gjort att jag fått utlopp för mitt motorintressen ändå, men den bilen vågar jag inte ens flytta på en millimeter, då jag är för rädd om den och min omgivning. 🙂

  • Semester

    Nu är det äntligen semester, jag är nu inne på min tredje vecka av totalt fyra. Så skönt att bara ta det lugnt och njuta av sommaren. Hittills har jag bara hållit mig hemma med bara några små utflykter.

    En sak jag gjort var att skrapa och måla ett altanräcke. Min strategi när det gäller sådant är att jobba efter ett system, så man vet var man varit hela tiden. Skrapa är inga problem då man känner ganska snabbt där man inte varit, där färgen är lös och där det är ojämnt. Att måla blir desto lurigare, vitt mot vitt syns ju inte så jättebra. Därför får jag ha ett system i huvudet hela tiden och jobba efter det, t.ex att arbeta mig sakta uppifrån och ner, från vänster till höger och vara särskillt noggrann i skarvar, vinklar och vrår. Det blir ju inte 100% perfekt, men jag är ändå nöjd med mitt resultat, på slutet när jag hittat min lösning så var det inte alls mycket jag missat fick jag höra. Och jag lyckades faktiskt att hålla mig ifrån att kladda ner mig själv och annat med färg, vilket jag är förvånad över.

    Tyvärr har det inte blivit mycket badande i år, vädret har helt enkelt inte varit så pass varmt. Jag gillar att bada, särskillt att ta en simtur. Jag lärde mig att simma relativt tidigt och det har jag haft stor nytta av, även en säkerhet om jag av någon anledning skulle råka hamna i vattnet av misstag. Det som däremot kan ställa till det en hel del är att det blir väldigt mycket reflektioner i vattnet och därmed väldigt mycket röriga detaljer och jag får då väldigt svårt att urskilja saker, exempelvis andra människor. Så risken att råka simma in i folk är väldigt stor. Men det är ju något jag vet om och därför kan ta det lite försiktigt och istället använda öronen och höra efter var folk är. Dock får jag ju inte simma ut för långt, då det kan bli lite komplicerat att hitta tillbaks till rätt strand. Men tar man det bara lugnt och tänker efter före så brukar det gå bra och som sagt, jag gillar att bada och jag drar mig inte för det – även fast det kan vara lite svårt ibland.

    Så nu hoppas jag på några soliga och varma dagar de sista semesterdagarna, så att man kan bada, sitta ute i trädgården och kunna bara vara ute så mycket som möjligt.

  • Skynda långsamt!

    Nu var det ett tag sen sist jag skrev så därför tänkte jag bjuda på en berättelse ur verkligheten igen.

    Att skynda sig och samtidigt överskatta sin förmåga kan ibland vara lite riskabelt. Det fick jag erfara vid ett tillfälle då jag skulle skynda mig hem till mina föräldrar. Det här var innan jag fick min hund, så på den tiden tog jag mig fram på egen hand.

    Vid just det här tillfället var det nästan helt mörkt och jag var lite sen hem från jobbet, har för mig att det var på senhösten, så det hann bli rätt mörkt ute den här tiden. Jag tänkte då att jag skulel skynda mig till dem, då mina bröder redan var där och maten var klar. Det är gångavstånd dit och jag har gått den vägen många gånger så jag tänkte att jag borde kunna småspringa den vägen. Det första som hände var att jag mötte en bil och på något sätt fick jag in en snökäpp mellan mig och min käpp. Med andra ord har jag trasslat in mig i en snökäpp mitt framför bilisten, som måste fått sig ett gott skratt.

    När jag väl trasslat ut mig därifrån småspringer jag vidare. När jag kommer in på gården så ska man svänga upp för en trapp och går man då för långt finns en stenmur. Nu råkar det vara så att jag hade för bråttom så jag går för långt och istället för att träffa trappen träffar jag stenmuren, med båda knäna. Efter en stund, som kändes som en timme, var det dags att försöka ta sig in, vilket tog sin lilla tid för det gjorde ont.

    När jag kommer in får jag frågan vad jag gjort. I mitt huvud blir det samma reaktion som när man halkar på en isfläck, ni vet, när man snabbt som sjutton reser sig och säger att ingenting hänt men i själva verket har man så ont så man blir tokig. Så hände även här. Det jag inte räknat med var att mitt ansiktsuttryck sa något annat. Plus att jag skrapat upp båda knäna och det rann blod om dem. Så det rådde inga tvivel.

    Dagen efter får jag dessutom veta att jag flyttat några stenar i muren, så det var en ordeentlig smäll.

    Så slutsatsen blir att inget mörkerseende tillsammans med hög fart inte är en bra kombination.

  • Att hänga med i ett högt studetempo

    När det gäller att studera på högskola/universitet så är tempot betydligt högre än grundskola och gymnasie insåg jag väldigt snabbt. Dels är klasserna oftast större och mer saker ska gås igenom på kortare tid. Det gör att det blir svårare att hänga med i tempot, speciellt om man inte kan ta till sig informationen man får på papper, som visas på Powerpoint-presentationer, skrivs på tavlan etc.

    Som så många gånger förr har jag tänkt att det här blir en utmaning som så många andra, det måste gå att kunna lösa detta också. Och det gick alldeles utmärkt.

    Mycket av vår kurslitteratur var webbaserad, vilket innebar att man loggade in på en webbsida där kursböckerna fanns. Vi gjorde även proven där genom ett formulär som man fyllde i och skickade in. Vi hade även en studentportal där materialet lades ut av kursledarna. Vid något tillfälle var vi tvungna att använda en ”vanlig” bok, men då hade jag turen att kunna köpa den som PDF-fil och läsa den på datorn.

    Som synskadad student kan man få lite extra hjälp med att ta anteckningar. Det går till så att man utser en i klassen som är lite extra ögon, som exempelvis kan anteckna det som skrivs på tavlan, visas på presentationerna eller på annat sätt visuellt visas. Vi utsåg en person som gjorde detta, samtidigt som jag själv antecknade det jag kunde uppfatta. När föreläsningen var klar skickade han över sina anteckningar till mig och när jag jämförde hans och mina anteckningar upptäckte jag att vi kompletterade vandra jättebra. Det jag hade missat hade han fått med och tvärtom. En alldeles utmärkt lösning för båda helt enkelt.

    Efter en tid när man börjat lära känna kursledarna lite bättre så började de även förklara lite mer om vad som fanns på presentationerna och tavlan, så även jag kunde hänga med lite bättre. Det visade sig också vara bra för de andra kursdeltagarna att få lite mer ”extrainformation”. Jag kunde även få presentationerna skickade till mig i efterhand, så att jag kunde gå igenom dem i lugn och ro själv, vilket hjälpte mig jättemycket. Ibland kunde jag även få dem i förväg.

    I efterhand så tycker jag att dessa nästan fyra år rullade på väldigt bra, långt över vad jag först trodde. Med lite envishet och uppfinningsrikedom så löser sig mycket, samtidigt med lite uthållighet.

  • Idag firar vi tre år

    Idag är det på dagen tre år sedan Sally flyttade in här. Det har varit tre intressanta år och jag kan inte låta bli att fundera över vad som hänt på dessa år.

    Jag minns att en av de första dagarna jag hade henne skulle vi ut på kvällspromenaden. Det hade då blivit mörkt och jag fick för mig att ta en längre promenad, bara för att jag kunde. Då insåg jag på riktigt att det här kommer bli riktigt bra. Jag kan ta mig fram varsomhelst, närsomhelst.

    Sedan har allt rullat på, vi jobbar på väg till och från jobbet, men det blir också en del andra äventyr och hon tyker fortfarande att det är lika roligt att få släpa runt på sin husse, oavsett om vi ska handla något, gå till jobbet eller bara ta en promenad. Om det inte regnar eller är slaskväder såklart.

    Sen har vi såklart råkat ut för lite utmaningar längs vägen. Några veckor efter att hon kommit gjorde hon illa sin ena tass, vilket gjorde att hon fick skutta på tre ben ett tag. Men det gick snabbt över men arbetslusten fanns ändå, trots att hon fick vila under tiden tassen läkte.

    Nu hoppas vi på många fler år och hon får fira med ett vansinnigt gott ben.