Någgot som ibland kan ställa till det för mig är när man råkar ut för vägarbeten eller på annat sätt inte kan ta sig fram den normala vägen. Eftersom jag inte kan överblicka hur det ser ut så blir det lite svårt att hitta runt detta. Därför är det så skönt att kunna få den hjälpen ibland.
Härom veckan var vi på väg till jobbet. Vi brukar då ta en väg ner för en trapp vid en av tågperrongerna, för att det brukar vara en lite lugnare väg. Jag ber därför Sally att leta rätt på trappan när vi börjar närma oss. Den här gången gick hon glatt fram till räcket och visade mig det, men vänder sedan och går åt ett annat håll, förbi trappan. Jag tänker att hon ska få visa vad hon tänker göra. Sen stannar hon till och visar mig en dörr. Jag ber henne då att leta upp trappen igen vilket hon glatt gör, men går tillbaks igen till samma dörr. Det kommer då en förbipasserande människa och säger i förbifarten att rappan är avstängd och att jag då står vid hissen. Sally har alltså räknat ut att ”Nej, vi kan inte ta trappan nu så därför tar vi hissen istället.
Till saken hör att vi aldrig tagit den hissen tidigare. Så därför blir jag extra imponerad över vilken problemlösningsförmåga och engagemang hon har.
För ett tag sen hade vi en invigning av våra nya lokaler på jobbet. En jättetrevlig tillställning med massa roliga små moment, såsom tipsrunda och lite andra tävlingar.
En stor utmaning för mig är mycket folk på liten yta. Man brukar ju säga att 80% av alla intryck hjärnan får in är synintryck, när då synen är försämrad eller borta helt så måste dessa intryck in någon annanstans, i mitt fall via hörseln. Om det då är mycket ljud och många som rör sig så blir det rena kaoset i mitt huvud och hjärnan jobbar för fullt med att sortera alla intrycken. Var befinner jag mig? Hur ser det ut runt mig? Vilka är i närheten? Var är mina kollegor/mitt sällskap? Var ska jag förflytta mig och finns det eventuella hinder i vägen? Ja, det är många frågor som hjärnan ska besvara, för det mesta genom hörseln.
Eftersom mitt synfält är att jämställa med ett knappnålshuvud (ungefär fem grader av fullt synfält) så blir det lätt rörigt. Om jag exempelvis ska följa efter någon så år det bara den personen jag följer efter som jag ser. Resten faller bort och jag kan inte uppfatta ifall det kommer personer eller saker på sidan om mig. Eftersom hjärnan går på högvarv och allt mitt fokus ligger i att följa efter så är det lätt att tappa fokuset helt och tappa personen i sikte. Hjärnan börjar då att försöka sortera ut alla syn och ljudintryck för att hitta personen igen och besvara alla frågor jag nämnde ovan.
Ett exempel är att under inflyttningen så hade vi en tipspromenad på våningsplanet. Mycket folk rörde sig på en ganska liten yta. Det gäller då för mig att dels hålla koll på var mitt lag är och dels hänga med när vi går genom korridorer, kontorslandskap och sånt. Jag kan då inte heller låta avståndet öka för mycket, dels för att jag inte ser mer än ett par meter framför mig i bästa fall och dels för att det kan komma in människor emellan och då är det lätt att tappa bort den jag ska följa med.
En annan sak är att man lätt kan uppfattas som frånvarande och inåtvänd. Nästan lite nonchalant. Jag missar lätt när personer pratar med mig och kanske inte hör riktigt vad som sägs. Det beror helt enkelt på att det blir svårt att sortera ut det som sägs ur ett annat brus. Sen kan det också vara svårt att veta om personen i fråga pratar med mig eller med någon annan, just för att allt blir så rörigt i huvudet.
Som ni kanske märker så är det väldigt mycket i mitt huvud som jag måste hålla reda på. Är det dessutom mörkt i lokalerna så blir det ännu värre, då mitt mörkerseende är i princip obefintligt. Däremot är det viktigt för mig att inte undvika sådana här saker. Jag gillar ju att prata med andra människor och vara en del i gemenskapen. Så för mig gäller det att försöka hitta strategier att komma runt dessa ”små” utmaningar. Hur dessa strategier ser ut vet jag inte, men jag vet att ju mer jag tränar på det desto bättre blir jag och då kommer jag att hitta en bra väg runt utmaningarna.
Det blev visst vinter igen, för några veckor sedan så trodde man nästan att sommaren var på väg. Men några bakslag får man ju räkna med.
Jag har absolut inget emot vinter och snö, en kall och solig vinterdag kan vara väldigt härlig och snön lyser ju upp mycket. Men däremot blötsnö och slask är ju inte så kul direkt.
Nu i morse, när jag var ute med hunden, var det ett par minusgrader och soligt. Jätteskönt verkligen! Det påminde mig om våra fjällresor som vi gjorde när jag var liten.
Bild från morgonpromenaden.
När jag var 12 år så åkte jag upp till Åre med min farmor och farfar och fick lära mig åka slalom. Det fanns en skidskola som lärde bland annat synskadade poersoner att åka slalom och de hade en veckas kurs där som var samtidigt som min farmor och farfar var där. Så jag bodde med dem och var på skidskola dagtid. Jättekul tyckte jag. Efter det så har vi även varit upp med övriga familjen och åkt skidor några år och jag har även åkt med skolan på några dagsutflykter, bland annat till Kungsberget och Romme.
Nu kanske ni undrar hur sjutton jag vågar åka slalom när jag knappt ser något alls. Faktum är att det går riktigt bra. Jag åker före en seende person, som säger hur jag ska åka. Jag hade då en väst på mig där det stod Synskadad och den bakom hade en väst där det stod Ledsagare, för att tala om för övriga åkare att man ska försöka undvika att åka in emellan. Där det är smalt och trångt har vi löst det så att jag åker efter den som guidar mig, då jag kan ta sikte på den gula västen.
Att åka lift går också fint, man får be liftpersonalen om lite hjälp att fånga in pinnen bara. Även då åker jag sist, så att jag ser var den som guidar mig hoppar av.
Det handlar väldigt mycket om att kunna våga lita på instruktioner. Jag måste ju hela tiden lita på att den som åker bakom har koll. Särskilt när man åker ovanför trädgränsen. Det är förvisso väldigt häftigt, då man ser väldigt långt och det är en fin miljö, men å andra sidan försvinner alla referenser och perspektivet gör att jag tycker att det ser ut som att jag är på väg utför ett enormt stup. Men det är en härlig upplevelse som jag ändå inte velat missa.
Nu har jag inte åkt slalom på över 10 år, frågan är om jag skulle våga. Man blir ju försiktigare/klokare med åren sägs det.
Mitt teknikintresse har funnits med så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har använt datorer som hjälpmedel i skolan ända sedan förskolan och hittat intresset den vägen och mycket har ju hänt på den fronten.
Min första dator var en specialanpassad dator för synskadade. I dagens mått så skulle man väl närmast kunna kalla det för ett digitalt anteckningsblock. Den bestod av ett tangentbord som man matade in punktskrift med, några funktionsknappar och en punktskriftsdisplay där texten dök upp i form av punktskrift. Man såg 32 tecken åt gången och fick då bläddra sig fram genom texten med hjälp av funktionsknapparna. Det fanns även en skärm där man även såg texten i vanliga bokstäver (en sån här gammaldags skärm utan bakgrundsbelysning). Jag minns inte kapaciteten riktigt men tror att man kunde ha 25 dokument som max i den och den hade enbart ordbehandlare, kalkylator och möjlighet att koppla upp mot en vanlig PC, då med MS-DOS. Det gick även att koppla den till en skrivare. Storleken på den var som en lite plattare skokartong och den vägde ett par kilo.
Det dröjde inte länge innan jag började använda ”riktiga” datorer. Jag började då använda MS-DOS, då det ansågs vara det enda systemet som fungerade med hjälpmedelsprogramvara på den tiden. För er som inte var med på den tiden så styrdes datorn då av kommandon. Man skrev helt enkelt in ett kommando för att göra saker och allt bestod av text. Spännande tänkte jag och satte igång att lära mig systemet och eftersom jag inte hade tillgång till Internet på den tiden så lärde jag mig allt genom att läsa mig fram till saker i diverse hjälpfiler och annat jag kom över. Och testade förstås. Såhär kunde systemet se ut:
Skärmdump från MS-DOS verwsion 6.22.
Sen har det rullat på, det dök upp hjälpmedel till Windows och de här specialdatorerna behövdes inte längre på samma sätt. Jag gick då över till Windows 98, som var modernt på den tiden och istället för den här specialdatorn så använde jag en punktdisplay, liknande den jag har idag där man bara läser och inte skriver. Jag satte givetvis igång att utforska det systemet och nu var det lättare, då jag helt plötsligt fick tillgång till Internet och kunde söka fram information den vägen.
Så därför var mitt gymnasieval ganska enkelt, antingen fordon eller IT och det blev som ni säkert redan listat ut IT.
Det som varit drivande ända sedan starten var ”Hur kan jag använda tekniken för att underlätta vardagen?” Eftersom jag kan ha vissa svårigheter med att använda papper och penna (skriva kan jag, men att läsa det jag själv skriver blir en utmaning), så därför har det blivit så att datorn är mitt papper och penna. Under skoltiden hade jag alla läroböcker både i pappersform och på dator och alla skrivuppgifter och prov gjordes också digitalt. Proven fick jag på diskett precis innan det skulle göras och i slutet av högstadiet så satte vi upp ett trådlöst nätverk så att jag kunde få proven via e-post. Detta långt innan skolan fick trådlöst nät till alla.
Det är intressant att se tillbaks på de här 27 åren jag använt datorer och se vad som faktiskt hänt. Från att ha haft en stor och tung grej som man bara kunde läsa och skriva på, till att kunna använda datorn både som arbetsredskap, till att läsa nyheter, kommunicera med människor och en massa annat. Numera finns ju även allt detta i mobilen också vilket gör det ännu mer lättillgängligt. På ett sätt önskar jag att dessa saker fanns redan från början men det är å andra sidan väldigt roligt att ha varit med om utvecklingen på den här tiden.
Såhär kunde systemet se ut:
