Nu var det dags för påsk igen då. Det fick bli en liten resa upp till familjen i Härjedalen i år.
Jag brukar åka buss hit och det brukar alltid fungera bra, men den här gången gick det inte riktigt som jag tänkt mig. När jag skulle kliva på bussen i Uppsala så dök det upp en otroligt hjälpsam chaufför som tog hand om mitt bagage. Han hade en del andra att hjälpa också, så jag tänkte att då kliver jag på bussen och letar rätt på en plats på egen hand. Vilket inte var det lättaste.
Mina ögon har väldigt svårt att anpassa sig när jag kommer från en ljusare miljö till en mörkare. Det märks t.ex när jag kommer utifrån och går in i en affär, för att ta ett exempel. Då blir det helt kolsvart i alltifrån ett par minuter upp till kanske en kvart, jag blir alltså blind en stund. Det här hände i bussen, från solsken till lite mörkare.
Jag gick på bussen och började röra mig bakåt. Emellanåt ställde jag frågan ut i luften om det fanns någon ledig plats (inte heller lätt att ställa en fråga till någon om man inte ser om de reagerar), men jag fick inget svar. Till slut höll jag på att krocka med en annan passagerare, som sa i förbifarten att det fanns få platser där. Så jag gick upp på övervåningen och gjorde samma sak men fick inget svar där heller. Efter att ha gått fram och tillbaks ca fyra gånger och slagit huvudet i lampor och annat, säger en passagerare att det fanns ganska många lediga platser. Så jag svarade ganska artigt att jag tyvärr är blind och därför inte ser var dem finns. Så till slut får jag en plats och vi kunde åka iväg.
Jag kan inte låta bli att undra var världen är på väg. Jag kan inte minnas att det varit såhär tidigare. Tidigare har det inte varit några större problem att få hjälp, det är alltid någon som sett och kunnat visa en i rätt riktning. För mig sitter det i ryggmärgen att hjälpa min omgivning om jag kan. Om någon har svårt att gå så erbjuder man platsen till den personen. Om någon inte hittar dit dem ska så hjälper man till, etc etc. Det borde synas ganska väl att jag inte ser, en vit pinne väl synligt. Vet folk inte vad den betyder idag, kan det vara så? En tråkig utveckling helt enkelt, jag trodde faktiskt att vi kommit längre. Det här är inte första gången jag råkat ut för sådana här situationer.
Men nu är jag i alla fall här och vi har hittills haft regn och ett par plusgrader. Idag är det dock soligt och fint, så får se vad som händer idag.
Nu är hösten i full gång och dagarna blir bara mörkare och mörkare. Jag kan tycka att det kan vara rätt härligt att kunna sätta sig framför en brasa och bara ta det lugnt när det är mörkt och blåsigt ute. Men tyvärr ställer ju mörkret till en hel del för mig.
Häromdagen fick jag för mig att ta en promenad efter maten. Istället för att sitta och somna till i soffan kan det vara skönt att röra lite på sig tänkte jag. Så vi klädde på oss och gick ut. Det var skönt, inget regn och ganska torrt så vi tänkte ta en tur efter en av landsvägarna här som vi brukar gå ganska ofta.
Ibland brukar jag testa mig själv och se vad jag kan tänkas se. Nu var det helt mörkt och jag hade en kraftig pannlampa. Så medan Sally utförde sitt toabesök testade jag att ställa mig på de här korta streckade linjerna som är målade vid vägkanten och stod jag med tån i slutet på en så kunde jag se två linjer framåt. Sen var det stopp. En ganska kort bit med andra ord. 😊 Lägg då till att jag endast ser ca 5 grader i princip rakt fram och det blir otroligt lurigt att lokalisera sig, speciellt efter en väg som är rak, där det inte finns några kännetecken.
När vi fortsatt en bit och gått genom byn så kommer vi till slut ut på ett stort gärde. Jag tänkte att det började bli lite dimmigt, men så tänkte jag att det är säkert mina ögon som spökar lite. Så vi promenerade vidare och när vi kommit en bit till så är det precis som att någon drar ner en gardin – det blir totalt vitt runt oss.
Vi vände tillbaks då jag tänkte att det inte är så värst säkert att gå efter en väg mitt i dimman. Inga problem att hitta hem igen, eftersom jag hade Sally i sele och hon hittar ju här vid det här laget. (Det gäller att våga lita på henne i sådana här lägen).
När vi kommit nästan ända hem så tänkte jag att det är ju så skönt, så det vore ju trist att lite dimma skulle stoppa oss och det hade ju faktiskt lättat lite. Så vi vek av och gick efter en gångväg som går härborta. Jag hann precis ta av Sally selen och då märker jag att dimman hade ju inte lättat. Det var högst tillfälligt. Så jag fick gå med en fot precis i vägkanten så att jag kände var gräskanten var. En dikeskörning blev det, jag svängde lite mer än vad vägen gjorde men jag höll mig på benen och Sally tyckte säkert att jag var jättekonstig som gjorde så. 😁
Jag försöker att inte låta omständigheter styra mig utan har jag ett mål så gör jag vad jag kan för att nå dit. Är det så att något blir farligt eller direkt olämpligt så hittar jag en annan väg. Ibland hamnar man i ett dike, men då får man försöka hamna på rätt spår igen och fortsätta. Sen är det alltid väldigt värdefullt att ha människor runt en som ibland hjälper till och ser till att man inte hamnar i diket och kommer fram dit man ska. Det är ovärderligt och spar en hel del energi, som kan läggas på andra saker istället.
Det är mycket prat om Artificiell intelligens i dagens läge. Jag var med på en föreläsning om AI och jag började då fundera över vad det kan innebära för mig.
Att ta en bild av en skylt, ett brev etc och få innehållet presenterat i text är ju en enorm hjälp. Tekniken finns redan idag, men jag gissar att den blir bättre om en tränad AI gör jobbet. Att läsa påst, läsa på paket, skyltar etc blir då mycket enklare för mig och man behöver inte be om hjälp i samma utsträckning.
Väldigt mycket kommunikation sker ju med hjälp av bilder i dag. Det är ju mycket smidigare att bara skicka en bild istället för att skriva mycket text och en bild säger ju väldigt mycket. Men tyvärr hamnar ju jag lite utanför det här. Är det en inte alltför rörig bild kan jag avläsa den utan större bekymmer men är det mycket detaljer, svaga kontraster etcå så blir det svårare. En AI kan tolka vad som finns i en bild och skriva ut en beskrivning som text och det här öppnar ju såklart stora möjligheter för min del. Vet jag bara ungefär vad bilden innehåller så kan jag allt som oftast avgöra vad den föreställer. Så jag hoppas verkligen att tekniken hittar in i datorernas och telefonernas hjälpmedelsfunktioner i framtiden. Tänk vad roligt att kunna ta del av bilder familjen skickar kors och tvärs. Eller de där roliga GIF-bilderna som far runt i alla chattkanaler man är med i. Och dessutom kunna hitta och skicka roliga bilder själv. Att desutom omgivningen inte behöver tänka på att göra något tydligare för mig är ju också en sak som underlättar.
Att kunna läsa saker och kunna kommunicera med andra på samma villkor tillhör ju absolut mitt tidigare inlägg om delaktighet.
Under min uppväxt så har folk i min omgivning gett mig precis lika förutsättningar som mina fullt seende bröder. Jag har alltid kunnat vara med på saker som vi gjort i familjen, alltifrån utflykter till saker vi gjort hemma såsom måla hus, måla staket, greja på tomten etc. Ja, jag har till och med provkört brödernas mopeder på en väl utvald och lugn plats. Under kontrollerade former så visade det sig att det funkade perfekt. 😊
När familjen var engagerad i den lokala fotbollsklubben var jag med och kollade på när bröderna spelade matcher. Visst, jag såg ju inte alltid vad som hände, men det gjorde inte så mycket. Alltid var det någon som talade om vad som hände, vilket gjorde att jag kände mig som en i gänget och inte ”den blinda”. Dessutom att kunna dela de händelserna med familjen var ju också väldigt roligt.
Sen vet jag inte hur många gånger jag varit med mina bröder i garaget när de hållit på med sina bilar, både som sällskap men också för att hjälpa till med det jag kunnat bidra med.
Delaktighet är ju sen inget något man bara får från andra, utan det gäller att bidra själv också. En liten men dock så användbar sak är att under gymnasiet bestämde jag mig för att plugga 10 veckors körkortsteori som tillvalskurs. Nu gissar jag att ni undrar vad sjutton jag ska med det till. Dels tänkte jag att det är otroligt bra kunskap att ha som gångtrafikant i trafiken. Men det är också ett bra sätt att kunna vara delaktig i diskussioner med andra. Det här har visat sig vara ett alldeles utmärkt val.
Men hur gör man då i röriga sammanhang, där det händer mycket och är mycket folk? En inte alltför lätt nöt att knäcka, jag kan ju inte direkt börja veva med käppen och hoppas på att någon ska reagera. 😂 Nej, här ligger det ju tyvärr mycket på dem man är med, att hjälpa mig med att vara delaktig. Tyvärr har det hänt alltför ofta att man varit på tillställningar, konferenser etc och rätt som det är så har alla försvunnit åt olika håll. Kvar står jag och undrar vart alla tagit vägen. Den känslan är inte kul, att inte vara delaktig eller efterfrågad. Till slut undviker man helt enkelt dessa situationer, det tar för mycket energi helt enkelt.
Jag hoppas att jag kan öka medvetenheten med det här inlägget. Syftet är att hjälpa er att hjälpa mig. Sen finns det ju andra funktionsnedsättningar där man också har svårt att kunna vara delaktig och jag hoppas även att det här kan vara till nytta även för er. Syftet med den här bloggen är ju att dela med mig av min vardag och hur jag upplever världen så därför hoppas jag att det jag lägger upp även kan vara till nytta även för andra. 😊
Vad gör man som synskadad när det uppstår en situation utöver det vanliga? Det fick jag erfara när det där hemska terrordådet på Drottninggatan skedde. Det skedde nämligen under den tiden jag jobbade i Solna, så jag hamnade i utkanten av det hela.
Det började med att jag läste det på nätet. När det började bli dags att åka hemåt ringde taxibolaget (jag åkte arbetsresor till och från jobbet) och meddelade att de inte kunde ta sig fram alls. Vi kom överens om att jag skulle ta tåget till Knivsta station och åka därifrån istället, för att underlätta lite. Sagt och gjort, en snäll kollega skjutsade ner mig till Solna station och jag gick in där och väntade på tåget. Det var ju i slutet av arbetsdagen så det var mycket folk där då.
Så långt gick allt som på räls. Helt plötsligt kom det in några poliser och ordningsvakter som sa att alla stationerna måste utrymmas och alla tåg stoppas. Folk blev såklart förvirrade och började gå ut. Mycket rörelse och buller gjorde att jag inte riktigt uppfattade vad som hände men till slut kom en polis fram och sa att vi måste utrymma och erbjöd mig hjälp ut. Jag tackade artigt nej och sa att jag kan hitta ut på egen hand, jag tänkte att han säkert behövs bättre på annat håll.
Jag lyckades i alla fall ta mig mot utgången och då kom nästa lilla dilemma: Vad sjutton ska jag göra nu? Inga tåg går, folk irrar runt som yra höns och det är totalt omöjligt att få kontakt med någon. Jag tänkte att jag behöver ta mig tillbaks till jobbet på något sätt och lyckades till slut hitta busstationen. Jag visste ungefär var den var, men det tog en bra stund innan jag hamnade rätt. Det kom en lång rad bussar och till slut hittade jag en som gick förbi mitt jobb, men alla bussarna var såklart överfulla, folk pressade sig in och det fanns inte en chans att komma emellan. Till slut fick jag tag i min kollega som tog en promenad och hämtade mig och följde med upp till jobbet igen. Telefonnätet var ju såklart tungt belastat av förklarliga skäl.
Det slutade i alla fall med en lång väntan och sen kom min bror och hämtade mig på jobbet när trafiken lugnat sig. Men det som jag kommer ihåg mest var att inte en enda människa, förutom den här stressade polisen då, såg att det fanns en person med blindkäpp som såg förvirrad ut. Jag försökte några gånger att få kontakt med någon för att fråga om vägen men det gick inte alls. Man skyndade vidare som att inget hade hänt.
För mig är det självklart att man hjälper till där det behövs och visar hänsyn till andra. Tyvärr händer det att jag missar sådant för att jag helt enkelt inte ser vad som händer, men man gör såklart det man kan. Men tyvärr verkar det tänket inte finnas idag. Det var säkert hundratals människor som passerade mig och man hade ju kunnat önska att åtminstånne någon kunde frågat var jag skulle och åtminstånne pekat mig i rätt riktning.
Jag kände mig ganska liten mitt i kaoset, med blindkäpp i högsta hugg på en station som jag knappt visste hur den såg ut, jag hade visserligen åkt tåg därifrån men inte buss. Alla sprang som sagt åt alla håll och ingen varken såg att jag fanns där eller svarade när jag försökte få kontakt med någon. I allt buller och i all rörelse som blev så blir det dessutom väldigt ansträngande att försöka orientera sig. Om någon hade stannat till och bara pekat i vilken riktning jag skulle gå hade hjälpt enormt mycket, så det är ju inga svåra saker vi pratar om. Även väldigt små saker kan underlätta väldigt mycket. Tyvärr leder det här till att man kanske inte litar på att andra människor ställer upp när det väl gäller. Vad gör jag om jag hamnar i liknande situationer igen? Det blir ju lite så att man drar sig från att fråga folk om hjälp, tyvärr.
Nu var det förvisso en speciell situation men jag ser dessa tendenser lite då och då. Ett exempel är när jag berättade om min bussresa då jag skulle åka och hälsa på familjen i Härjedalen. Men det finns å andra sidan folk som ser och vill hjälpa till och vid dessa tillfällen blir man desto gladare.
I förra veckan var jag och hälsade på familjen igen i Härjedalen. En av dagarna bjöd på väldigt fint sensommarväder så då blev det ytterligare en sväng upp på Sonfjället. Har du missat min förra vandring där så kan du läsa om den i ett tidigare inlägg.
Förra vändan gick vandringsleden på snedden uppför fjället. En väldigt trevlig vandring med mycket fina utsikter. Den här svängen gick vi mer rakt upp mot en av topparna, Lillfjället. Sträckan var betydligt kortare men brantare och stenigare.
I början var det mest skog. Rötter och stenar. Ju längre upp man kom desto brantare och stenigare. Så det gällde att hela tiden vara uppmärksam på var man satte fötterna.
Utsikten när vi kom en bit upp var riktigt trevlig.
På ett ställe hade man byggt som en lång spång som man fick gå på. På ena sidan sluttade det ordentligt nedåt och för att underlätta kunde man gå på den där. Jag lade dock märke till att det var svårare att hålla balansen på den än att gå där det var ojämnt. Märkligt.
Sista biten var faktiskt nästan enklast. Inte mycket uppstickande stenar men uppförsbacke. När vi kommit upp helt så var det extremt stenigt dock, med lösa stenar som rörde på sig när man trampade på dem.
En annan sak jag lade märke till var att för mig är det mycket enklare att gå uppför än nerför. Jag har mycket lättare för att känna av ojämnheter och parera för dem när det går uppför. Sen är det ju mer påfrestande att gå neråt för knän och annat. Här är vi på väg ner från toppen.
Det här var helt klart en upplevelserik tur och jag skulle gärna göra om den. Så nu funderar jag på vad nästa sväng blir. Fortsättning följer.
En annan utflykt vi gjorde under semestern var till Fettjeåfallet, ett av landets högsta vattenfall som ligger i Klövsjö i Härjedalen. Även den här utflykten var en upplevelse, häftigt att stå nedanför fallet och titta upp på där vattnet kommer farande.
Vägen dit var till en början enkel. En grusväg in i skogen. Allteftersom blev det stenigare och mer rötter. På vissa ställen hade man byggt stentrappor.
På slutet blev stigen smal och väldigt stenig. Den här gången hade jag hunden med mig, det funkade bra, hon gillar ju utmaningar. På slutet blev stigen dock såpass smal att vi inte kunde gå i bredd, då fick vi helt enkelt göra så att hunden fick gå i koppel och jag tog mig fram som på Sonfjället, som jag beskrev tidigare.
Väl framme vid forsen fanns grillplatser och bänkar, så vi åt lite lunch där och tittade på vattnet. Sally fick såklart bada lite, där det inte var så djupt och där vattnet var lugnt. På vägen hem stannade hon till några gånger när vi gick jämsmed ån, hon tittade på mig och sedan på vattnet, som att hon ville föreslå ett litet dopp.
Det blev en väldigt lyckad utflykt. Sally verkade nöjd med sina prestationer (och att få bada är ju aldrig fel om man är labrador.
Nu är semestern i full gång vilket är väldigt skönt.
Ett av mina utflyktsmål var en tur upp på Sonfjället tillsammans med min mamma. Det här var första gången jag gjort något liknande, visst har jag varit ute i skogen en hel del genom åren men aldrig vandrat i fjällen. Så det var en härlig upplevelse. Vi gick en led som gick snett uppför berget och terrängen var varierande, från skog till kalfjäll. Men vilken utsikt!
I början var det ganska enkelt. En skogsstig som var lite stenig och en del rötter och inte alltför mycket uppför. När vi kommit en bit blev det alltmer sten och rötter på marken men också en hel del grenar som hängde i ansiktshöjd. Med andra ord, hinder i både ansiktshöjd och på marken att hålla reda på.
På några ställen behövde vi också ta oss över några bäckar, vilket var väldigt spännande. Att kliva på stenar som sticker upp kan ju vara en utmaning för en person som är fullt seende, här ska jag klara av det med hjälp av instruktioner från någon annan. Och sedan ta ett skutt till andra sidan bäcken och hoppas på att jag siktat rätt, det är spännande det. En gång höll jag på att missa och ofrivilligt tagit mig ett litet dopp, men det redde ut sig till slut.
En av bäckarna var dessutom så pass bred att vi var tvungna att ta av oss om fötterna och vada över. Det var riktigt kallt, men ändå ganska skönt att svalka av sig lite. Det var dessutom ganska mycket mygg så man ville gärna komma iväg snabbt därifrån.
Vi tog oss i alla fall över alla bäckarna och dessutom över ett antal spångar som ledde oss över andra blöta ställen. Ju längre vi kom desto stenigare blev det och här fick man verkligen hålla tungar rätt i mun och känna efter var man satt fötterna. Det kunde vara stora stenar, stenar man kunde få in foten under eller stenar som rörde på sig. De sistnämnda tyckte jag var svårast att förutse.
I sådan här natur så blir det ganska påtagligt av att jag behöver ha kontraster för att kunna avgöra var jag ska gå. Att gå längs en väg är inga bekymmer alls, men att gå längs en stig är inte helt enkelt. Färgerna ligger nära varandra och allt flyter ihop. Om det är träd på sidorna så kan dem ge mig en ledtråd var stigen går men när vi kom upp en bit och träden glesnade så blev det knepigare. Min mamma gick därför före mig och höll i min käpp, då märkte jag i den om vi svängde, ifall det gick uppåt, neråt etc.
VI bestämde oss för att jag lämnar Sally hemma den här gången. Hon hade säkert älskat det här, att få jobba i komplicerad terräng är något hon älskar. Men eftersom det dels var en lång bit (vi var ute i lite drygt fyra timmar) men också väldigt svår terräng bitvis, så tyckte vi att hon har det bäst hemma där hon får umgås med resten av familjen och ha det lugnt och skönt.
När vi kom hem märktes det att det här var en påfrestande resa. Inte nog med att jag rent fysiskt inte är van vid att kliva över stenar, hoppa över bäckar och gå i konstant uppförs- och nedförsbacke långa sträckor, så märkte jag även i huvudet. Redan på slutet av vägen ner snubblade jag lite mer än vanligt då jag helt enkelt inte kände av hur jag skulle sätta fötterna. Fullt fokus i fyra timmar, med uppehåll för lunch, märktes alltså. En normalt seende ser ju ojämnheter, om marken lutar etc, men det här måste jag känna av direkt när jag sätter ner foten. Det tar på krafterna.
Jag har även tänkt på att guida en sådan som jag inte är helt enkelt det heller. Tänk er att försöka förutse var jag kommer sätta fötterna, hinna säga till när något händer och sedan själv ta sig fram. Bara en sådan sak som att stå mittemot mig på andra sidan en bäck och förklara var jag ska sätta fötterna för att träffa stenar som sticker upp. Höger och vänster blir då väldigt komplicerat, dvs att man behöver tänka baklänges. Och dessutom förutse var jag kommer landa när jag behöver ta sista steget med ett litet hopp. Det skulle i alla fall jag tycka var en utmaning i sig.
Men trots jobbig terräng, iskallt fjällvatten och massa snubblande så var det här en riktigt trevlig tur som jag tveklöst skulle göra om. Vi har faktiskt redan bestämt oss för att ta en liknande tur på fjället, men en annan led där man kommer upp lite högre. Det kommer med största sannolikhet vara ännu brantare, stenigare och jobbigare både för kroppen och huvudet, men man får samtidigt tänka att det kommer bli en fantastiskt härlig upplevelse. Och dessutom, att komma tillbaks och veta att man klarat av det, den känslan är oslagbar!
Nu är det dags, redo för promenad.
Den enda vägen framåt var barfota.
Kallt var det, riktigt kallt. Men skönt att svalka sig lite ändå.
Knepig terräng, det gäller verkligen att sätta fötterna på rätt ställe.
Nu har vi kommit upp en bit, fantastisk utsikt!
Det gäller att pricka stenarna, annars blir det blött.
Här gällde det att koncentrera sig, mycket sten och vissa rörde dessutom på sig när man trampade på dem.
Så skönt med en långhelg. Den har spenderats hos familjen i Härjedalen.
Den här gången åkte jag buss dit. Väldigt smidigt. Det kluriga är att komma på rätt buss, särskillt eftersom det stannar många bussar där. Jag råkade veta att min buss var vit så det var den enda ledtråden jag hade.
Det dök upp en buss till slut och folk började packa in sina väskor. För att vara säker på att hamna på rätt buss brukar jag alltid gå fram och fråga chauffören men nu fanns det ingen där. Det stod ett gäng människor och väntade som började lasta in sitt bagage så jag tänkte att jag skulle hugga tag i någon och fråga. Men det var omöjligt att få kontakt med någon och ingen verkade se att det stod en blind person med vit pinne där. När alla var klara fick jag tag i en, det var chauffören som tur var och då löste det sig.
Vi bytte förare längs vägen och då hörde jag att han sa till den nya chauffören att det fanns en synskadad person med och att jag hade en väska med mig. Väldigt bra och uppmärksamt.
När vi kom fram var det dags att kliva av och jag blev mött på busstationen. Att hitta sin väska bland alla andras var ju inte helt lätt. Men någon hade varit snäll snäll och ställt ut den åt mig, men inte talat om det för mig. Bra tänkt men inte hela vägen.
Nu är det tur att jag rest ganska mycket genom åren så jag vet ju att det allt som oftast löser sig. Men det är desto tråkigare att märka att man inte kan lita på att man kan fråga någon om hjälp. Hade jag själv sett någon se lite vilse ut, eller fått fråga om vilken buss som står framför mig, eller vilken väg jag ska ta, så självklart hade jag ställt upp. Det är ju en liten sak, som gör en sådan enorm skillnad för den som behöver.
Nu kommer jag säkert att sätta min värdighet på spel, men vad gör det egentligen? Lite måste man ju bjuda på ibland också. 😁
Under min tid som tekniker för ett hjälpmedelsföretag så ingick en hel del resande. Det var inte alls ovanligt att man fick övernatta på hotell och det hade jag gjort väldigt många gånger vid det här laget. En av de sista resorna jag gjorde var upp till Sollefteå. Resan dit gick alldeles utmärkt och när jag kom till hotellet blev jag visad till mitt rum av väldigt hjälpsam hotellpersonal. Man hade dessutom sett till att jag fick ett rum nära receptionen, så att det skulle bli enkelt för mig att ta mig fram. Mycket bra!
När jag ätit middag gick jag upp på rummet för att ta det lugnt innan läggdags. Passade på att slå ett samtal hem också och eftersom det började bli mörkt tänkte jag att jag skulle tända lite lampor. Men ingen lampa alls gick att tända. Jag tänker inte mer på det och när det i princip är helt kolsvart säger jag i förbifarten till min mamma som jag pratar med att jag ska gå ner till receptionen och tala om att det troligen gått en säkring. Hon frågar då ifall jag satt nyckeln i hållaren innanför dörren och nej, det hade jag ju inte gjort. Efter att ha letat mig fram i mörkret hittar jag den (hade sett den tidigare dessutom) och när jag satte den där så funkade allt perfekt.
Jag är så glad att jag inte hann prata med personalen, jag hade i och för sig kanske gjort deras dag då. 😁Dessutom hann jag slå i nårna i både bord, stol och säng ungefär 600 gånger när jag tog mig fram i rummet. Tr omig, man behöver inte vara så vansinnigt snabb för att det ska göra ont av en sådan sak. 😁
