Nu är det exakt fem år sen jag la ut första inlägget på bloggen. Helt otroligt vad tiden går. Jag har funderat på det här med blogg ett längre tag, då jag hade en del tankar och idéer som jag ville dela. Till slut blev det i alla fall av.
Mitt syfte med bloggen är att dela med mig av tankar och funderingar jag har kring min vardag, men också situationer jag hamnar i både på jobbet och i vardagen. Det på ett lättsamt och kul sätt. Jag har alltid gärna svarat på frågor om någon frågat mig om min synnedsättning, så vad kunde då varit bättre än en blogg.
Tyvärr har det inte kommit ut så mycket inlägg under perioder, av en eller annan anledning. Men jag siktar på att få ut mer saker inom kort.
Jag hoppas därför att ni har nytta av min blogg och att den ger er något. Och självklart, om ni undrar något eller vill att jag tar upp något här så går det fint att höra av sig till mig. Inga frågor är dumma frågor, tycker i alla fall jag. 😊
Sen får jag även passa på att tacka för alla som läst bloggen och kommit med glada tillrop genom åren! Hoppas som sagt att jag kunnat dela med mig av något till er alla.
Tiden går fort när man har roligt sägs det. Nu har Sally gått i pension, efter lite mer än sju år. Eftersom hon börjat få lite ledproblem och dessa inte märktes när hon gick utan sele så tog vi beslutet att hon får pensioneras nu medan hon har hälsan. Det är ju trots allt det jag kan ge henne som betalning för allt gott hon gjort.
Det första jag slogs av är vad tomt det blev. Jag går hela tiden och tittar efter henne. Går jag till köket för att hämta något kommer jag på mig själv att titta om någon sitter på tröskeln och också vill ha något. Går jag ut så förväntar jag mig en glad vovve komma springandes för att få följa med på ett äventyr. Det är också jättekonstigt att själv sätta sig och äta, utan att ge en hund mat. Jag har även kommit på mig själv med att prata med henne när jag är ute och går, för att sen inse att jag inte har henne med.
Att ta sig fram på egen hand är också en stor skillnad. Det går åt så otroligt mycket mer energi att navigera på egen hand, det blir mycket att hålla i huvudet samtidigt och man anstränger sinnena till det yttersta.
Efter jobbet idag tänkte jag ta en liten promenad för att få lite luft. Jag tänkte då ta en väg som jag känner väl till, en sträcka på ca 4 kilometer. När jag gått hälften ungefär insåg jag att jag började bli trött i huvudet. Jag går verkligen på helspänn, det är så mycket som måste sorteras i huvudet hela tiden. Dels måste jag hålla koll på vart jag är, dels hålla koll på om något kommer i vägen, hålla koll på bilar och andra hinder. Det finns även platser som är ganska öppna och då är det viktigt att hamna rätt från början, minsta lilla avvikelse åt något håll gör att jag hamnar helt fel. Så när jag kommit till hälften ungefär märkte jag att hjärnan blev trött och det började bli gröt framför ögonen på mig. Det kom även en störtskur, så när jag kom hem var jag både trött och genomblöt. Men jag vaknade i alla fall till, så något positivt hade det med sig i alla fall.
Skymning och mörker är också en stor utmaning. Då är det bara att glömma allt vad syn heter och förlita sig på pinnen och lokalsinnet. Det är dessutom ännu mer energikrävande.
Så att ha någon med sig, människa eller hund, gör en så otroligt stor skillnad.
Det gäller att ta det onda med det goda, efter att ha suttit still och jobbat en stund behöver jag röra på mig och en promenad är utmärkt för att få igång hjärnan igen. Då gäller att välja en bra sträcka, som är lugn och hyfsat bra. Jag vill heller inte låta saker begränsa mig, så med lite envishet brukar det oftast lösa sig.
Nu väntar jag på nästa hund som kommer om några veckor. Det ska bli spännande, men självklart saknar jag lilla Sally. Men jag vet att hon har det riktigt bra där hon är nu och det är som sagt den betalningen jag kan ge henne – en bra pension.
För mig gäller det att hela tiden hitta lösningar på saker som dyker upp i min vardag. Ofta får man ta till enkla lösningar som allt som oftast är dem bästa.
För några år sen fick vi andra soptunnor. Det är två stycken som innehåller fyra fack vardera, ett fack för kompost, restavfall, färgat/ofärgat glas, tidningar etc. Alla är givetvis märkta, men alldeles för smått för att jag effektivt ska se det. Det jag gjorde då var att plocka upp min anteckningsapp i mobilen. Där gjorde jag två tabeller med 4 x 4 rutor, ett för varje fack. Sen skrev jag ner i varje ruta vad som ska kastas i vilket fack. Så innan jag går ut med skräpet kollar jag vad jag har, kollar i tabellen och sen vet jag vad jag ska slänga var. Smidigt och praktiskt.
Ett annat litet bekymmer som dykt upp var att veta när diskmaskinerna på jobbet var diskade eller odiskade. På varje maskin sitter en liten skylt som man byter ut där det står ”Rent” eller ”Smutsigt”. Även detta alldeles för smått för att jag ska se det. Då kom min kloka kollega på att om vi sätter en liten genomskinlig tejpbit på skylten med texten ”Smutsig” så kan jag snabbt skanna av skylten, istället för att antingen sticka näsan i någons använda kaffekopp eller sätta händerna i någons kladdiga begagnade bestick. En mycket bra lösning som hjälper otroligt mycket.
Något som kan vara ett stort mysterium är det här med strumpor och dess förmåga att alltid försvinna i tvätten. Här har vi problemet med överblicken som gör sig påmint, jag har ju svårt att uppfatta om jag dräller tvätt omkring mig, speciellt små saker som strumpor. Men här har jag på egen hand utarbetat en strategi. Jag parar ihop strumporna med varandra när de läggs i tvättkorgen. Sen när det är dags att tvätta särar jag på dem innan jag lägger in dem i maskinen. När tvätten är klar och torr parar jag ihop dem direkt, då märker jag med en gång ifall jag missar något och slipper därmed att springa fram och tillbaks till tvättstugan.
Allting har en lösning, det är bara frågan om vilken.
Nu är sommaren snart över för den här gången. För mig har det minst sagt blivit en konstig semester, med min morfars bortgång. Men det har ändå varit härligt att få några dagars välbehövlig ledighet.
Det blev ett par veckor uppe i Härjedalen, där jag mest umgicks med familjen och tog det lugnt. Det var jätteskönt, med lite miljöombyte. Några härliga promenader blev det i naturen, vilket Sally tyckte om. Lugnt och skönt och fin natur.
Några simturer för Sally blev det också. Dels i Ljusnan men också på några badställen här runt där jag bor. VI hittade nämligen två stycken bra ställen. Vid ett tillfälle hoppade hon i vattnet och tog en simtur. Sen sprang hon upp på stranden och petade på mig, som att hon skulle hämta mig. Jag hade inga badbyxor då, så jag klev i en bit och då blev hon som en liten valp. Sprang runt i vattnet och busade, simmade runt, for upp på stranden som en raket och tillbaks i vattnet igen. Så det var väldigt uppskattat att bada med henne.
Dock var botten ganska stenig längs ena sidan. Det fick jag minsann erfara, jag gick runt och busade med Sally och vips satt jag där. Byxor och tröja genomsurt.
Nu är vi dock tillbaks i vardagen igen, vilket på ett sätt är skönt. Rutiner är ju skönt att ha. Nu är det planering i huvudet för Sallys pension som gäller.
Det är inte ofta jag stött på problem att ta med mig Sally när jag behövt uträtta ärenden. Allt som oftast har jag mötts av glada tillrop eller så har man inte sagt något alls. Förhoppningsvis förstår de flesta att Sally är ett hjälpmedel, någon som ser till att underlätta och hjälpa mig.
När jag fyllde år tidigare i våras tänkte jag att vi skulle gå ut och käka på en restaurang i Knivsta. Min plan var att ta det på vägen hem, för att spara lite tid. För att vara lite förutseende så ringde vi ner till restaurangen och frågade om det var tillåtet att ta med en ledarhund, men svaret blev ett blankt nej. Det var inte ens diskuterbart. Då blev det en annan restaurang och vi löste det på annat sätt.
Vid ett annat tillfälle skulle vi svänga förbi en stor hamburgerkedja för att käka något snabbt. Tanken var då att gå in och beställa och sedan sätta oss ute. Men även här blev det stopp, det kom fram en personal och sa att man inte fick ha hundar på restaurangen. Jag förklarade att det här är en ledarhund, alltså en tjänstehund, och att de är undantagna. Men det ville han inte lyssna på. Så vi gick därifrån och valde ett annat ställe. Vid det här tillfället reagerade även folk runtomkring och tyckte att det var tråkigt att vi inte var välkomna. Vid ett senare tillfälle gjorde jag en snabb sökning på nätet och såg att ledarhundar var välkomna på samtliga av kedjans restauranger.
Sen har jag även varit med om motsatsen också. Vi skulle vid ett annat tillfälle äta hos en annan hamburgerkedja och jag frågade då personalen i kassan om det gick bra att ta in Sally. Jag sa då att jag kommer sätta mig lite avsides och att Sally kommer ligga bredvid mig och vila, fram tills vi ska lämna. Svaret blev då ”Absolut, vi kan ju inte hindra folks leverne så det går jättebra”. Då har man verkligen förstått vad hunden är till för, så en guldstjärna till dem.
Ibland har man även varit nyfiken och kommit fram och frågat hur det funkar med ledarhund och vid vissa tillfällen har man till och med frågat om man får bjuda Sally på något. Jag är väldigt noga med vad Sally äter, då jag vill hålla henne i bra form så svaret brukar då bli att man gärna får bjuda på vatten eller på sin höjd en morot. Kul när människor är nyfikna och försöker förstå, istället för att bara säga nej och inte vill förstå.
Jag brukar försöka sätta mig så avsides det går när jag har med mig Sally. Gärna nära något hörn. Dels av hänsyn till allergiker eller personer som kanske är hundrädda, men också för att Sally inte ska bli störd. För hennes del gäller det att kunna få chansen att lägga sig och få lite vila inför när vi ska ta oss därifrån. Men jag blir ändå lite förvånad, jag trodde vi kommit längre och att folk visste vad en ledarhund, eller en annan tjänstehund är. Att föraren har med sig hunden av någon anledning, att föraren behöver hjälp i någon form.
Tiden går fort, nu har jag haft Sally i lite mer än sju år. Helt otroligt. Hon fyllde tio år i början av april så hon närmar sig sin pension med stormsteg. I våras märkte vi att hon började halta på ena frambenet och efter några veterinärbesök och besök hos en hund-fysioterapeut upptäckte vi att hon har lite problem med ena frambenet och att hon är lite stel i ryggen. Så nu får hon en spruta varje månad för lederna och ett kosttillskott och jag tycker faktiskt att det gör skillnad. Det jag märker är att hon är gladare och rör sig på ett smidigare sätt.
Hon får även massage varje kväll. Det uppskattas verkligen. Sen har vi lagt om våra promenader litegrann, så att vi går mer i skogen. Jag har ett motionsspår bakom huset som är precis lagom. Spåret är flisat vilket gör att det är mjukt och skönt att gå på. Man kan göra en avstickare och gå en traktorväg som går ännu längre upp i skogen om man vill gå lite längre och den promenaden är väldigt intressant, tycker Sally. Där går mycket olika djur så det finns massor av nyheter att nosa upp.
Men nu är det i alla fall bestämmt att Sally kommer gå i pension i höst. Hon är så pass frisk att hon då kommer att få en riktigt bra pension. Det märks också att hon rör sig bra mycket smidigare utan selen, så det tror jag blir jättebra. Visst blir det tråkigt, men samtidigt känns det bra att hon får en bra och välförtjänt ledig tid.
Det kommer verkligen bli en omställning nu när Sally pensioneras. Mest troligt kommer det att bli ett litet glapp tills nästa hund dyker upp och lite olyckligt kommer glappet i den tiden på året som brukar stöka till det som mest för mig. Nämligen när dagarna blir mörkare och snön till slut kommer. Nu har det ju blivit så att man byggt upp sin vardag runt den här smidigheten, att alltid ha ett par extraögon som hjälper till. Det fungerar ju att ta sig fram hyggligt under optimala förhållanden, men så fort det blir lite skymning eller att snön suddar ut alla referenser så blir det betydligt krångligare. Tänk bara så enkla saker som att ta sig till och från jobbet, eller affären, att ta en spontan promenad, ja ni förstår. Allt sådant kommer att ta betydligt mer energi att genomföra på egen hand.
Det ska ju såklart bli väldigt spännande att få lära känna en ny liten fyrbent medhjälpare. Det kommer ju bli en period med inkörning och massor av träning men det minns jag var väldigt roligt när Sally kom. Men det kommer bli väldigt tråkigt att inte jobba med henne längre, vi har ju lärt oss läsa av varandra väldigt bra vid det här laget. Man märker på henne att hon alltid vill göra sitt bästa och helst lite till. Ju krångligare en uppgift är desto roligare är den att lösa och hon blir då väldigt ivrig, på gränsen till för ivrig. Det har verkligen inte avtagit med åren, hon är fortfarande lika på, oavsett om det är ett arbetspass i sele eller att få nosa omkring ledig i skogen. Så här är det jag som måste bromsa henne för att spara på hennes leder.
Men som jag sagt hela tiden, det viktigaste är att hon får en bra pension med så lite smärta som möjligt och eftersom hon rör sig bättre ledig så känns det bra att hon får bli ledig nu när hon fortfarande har hälsan.
Jag är äntligen mitt uppe i min semester. Det är så himla skönt att få vara ledig. Som jag skrivit om i mitt förra inlägg så gick min morfar bort efter en lång tids elak sjukdom. Sen har det varit mycket på jobbet som krävt mycket energi. Så nu försöker jag ladda om så gott det går till hösten.
Ett besök i Härjedalen hos familjen har jag hunnit med. Skönt att komma iväg lite och få lite andra intryck. Ingen större utflykt den här gången, antingen var det jättevarmt eller ösregn. Så det får bli till hösten istället. Däremot åkte vi iväg till ett ställe där man födde upp myskoxar. Där fick vi först lite information om djuren och sen gick man in i hägnet på en liten altan-liknande byggnad. Där kunde man stå och titta på dem. Faktiskt väldigt intressant att se dem på så pass nära håll.
Annars har det bara blivit att vila och ta det lugnt, jag är dock inte så jättebra på det då jag blev rastlös efter bara ett par dagar när jag kom hem från Härjedalen. Men att göra saker man tycker är kul är ju avkoppling det med. Så förmodligen hittar jag på något projekt att pyssla med.
I höst ser det dock ut som att det kommer bli en ny liten vandring. Så det kommer jag nog skriva om sen när den blir av.
En promenad i den fina naturen. En lugn skogsväg, så där kunde Sally få springa i flexikoppel. Nog för att hon gillar att släpa runt på husse i sele, men att få lufsa omkring nästan helt lös och få nosa omkring är riktigt spännande.
När jag var tre år flyttade familjen från en lägenhet i Knivsta till ett litet hus ute på landet. Vi bodde då ca fem kilometer ifrån landsvägen, längs en smal skogsväg. Mina morföräldrar bodde redan där sedan länge, de hade byggt ett hus där så vi hade bara 300 meter grusväg mellan oss.
Det här gjorde att vi barn kunde gå eller cykla till mormor och morfar precis som vi ville. Det hände ganska ofta att de tutade när de körde förbi oss på väg hem från jobbet för att tala om för oss att de kommit hem.
För mig har det betytt väldigt mycket att ha dem så pass nära. Jag har kunnat gå eller cykla dit och hälsa på när jag velat, dit var man alltid välkommen när som helst. Om de höll på med något så fick man gärna vara med och hjälpa till eller så tog de en liten paus och satt och umgicks en stund. Och ja, ni läste rätt, jag cyklade dit ibland. Eftersom alla runt vägen visste vem jag var så var det aldrig några problem, jag ser ju litegrann så jag har ju koll på vart vägen går. Sen gissar jag att man tyckte att det var lite roligt också att jag kunde åka runt på samma villkor som alla andra.
På tal om att cykla, när jag var 6 år köpte vi en tandemcykel, ni vet en sådan där cykel man kan cykla två personer på. Den har genom åren använts minst sagt en hel del, vi cyklade runt en hel del med familjen när vi skulle hälsa på bekanta inom cykelavstånd från där vi bodde. Sen cyklade jag och min mormor så gott som varje helg ner till macken en mil bort och köpte tidning. En och annan glass slank även ner när vädret tillät. När vi flyttade ner till byn cyklade hon på sin vanliga cykeln er till oss (ca 8 km), hämtade mig och cyklade någon mil eller så, för att slutligen cykla hem samma väg. Men det var aldrig några problem.
Jag har även varit med henne ut i skogen för att plocka både bär och svamp. Vi var runt på alla möjliga ställen, både efter skogsvägar men också rakt ute i spenaten. Hon visade vart det fanns saker att plocka och sedan kunde jag dammsuga det stället.
Även jag och min morfar hade mycket för oss. Jag vet inte hur många gånger jag sprang och klippte gräsmattan hos dem. De hade två ganska stora gräsytor som jag kunde fixa, utan att göra alltför stor skada. Jag hade ju lekt på tomten ända sedan jag kunde gå, så jag kände ju till i princip varenda sten. Så det gick alldeles utmärkt. Även när det gällde att byta däck på bilen, skotta snö, fixa något på huset etc så var jag med och antingen tittade på eller hjälpte till med det jag kunde.
Under vinterhalvåret eldade de en hel del. Då var jag alltid med när veden skulle tas reda på, alltifrån att klyva till att ta in veden i boden och göra snygga och prydliga travar. Den ena klöv ved och den andra bar in den och travade upp den.
Mina morföräldrar har alltid gillat att åka bil och se sig om. De kunde spontant komma och hämta oss barn för att åka på en liten utflykt. Dessutom, om jag behövt skjuts någonstans, har de alltid erbjudit sig och gladeligen kört mig. Även fast jag kunde ta mig mellan Västerås och hemmet den tiden jag pluggade körde de mig väldigt ofta, dels för att de ville komma ut och se sig om lite men också för att underlätta så att jag hade energi till att plugga eller vara ledig med familjen. När jag hade ledarhundsutbildning en bit utanför Stockholm körde min morfar mig. Ja, det är åtskilliga mil de ställt upp vilket jag är otroligt tacksam för.
Min mormor gick bort i januari för nio år sedan. Trits att hon alltid varit pigg och frisk fick hon cancer och gick bort 71 år gammal. I juli i år gick även min morfar bort, även han i cancer och för tidigt, 78 år. Han har varit sjuk i många år och haft väldigt väldigt ont, därför har det varit helt naturligt för mig att finnas där och hjälpa till med det som behövts, alltifrån att klippa gräsmattan, fixa med saker i huset eller bara sitta och prata en stund om allt och ingenting. Varje gång tog vi mat med oss och åt med honom, vilket han tyckte mycket om. Så när jag tittar tillbaks så känns det så skönt att jag kunnat ge tillbaks åtminstånne en liten del av vad jag fått genom åren.
Det som har varit (och är) så skönt med familjen är att jag aldrig hört ”Nä, det där klarar du inte”. Utan jag har alltid kunnat vara med på något hörn, oavsett vad vi hittat på. Jag tror att det beror mycket på vilja, dels vill jag vara delaktig i vad andra gör, men också att andra vill att jag ska vara delaktig.
Jag har hört någonstans att ca 80% av alla intryck man får, får man genom synen. När dessa 80% försvinner så måste alla andra sinnen försöka kompensera för det som fallit bort, vilket kan bli både intressant, frustrerande, förvirrande, roligt kort sagt både bra och dåliga saker.
Att få en påminnelse om saker via synen är något som jag nästan helt saknar. Ett konkret exempel kan vara att du ska lämna hemmet och åka till jobbet. Du kommer ut i hallen och ser nycklarna ligga på bordet och då kommer du på att Just ja, nycklarna behöver jag ha med. I mitt fall får jag ju inte den påminnelsen utan jag måste hålla det i huvudet. Så i det läget försöker jag skapa rutiner för att komma ihåg saker, jag vet var jag har mina nycklar, telefon, hundens saker etc.
En annan sak, som man påminns av via synintryck är när det är dags att städa. Man ser ju att det börjar bli smutsigt på golvet, dammigt på saker etc. När man inte ser sådant behöver man hitta sin egen väg, i mitt fall blir det att regelbundet gå igenom lägenheten och försöka skapa sig rutin för även det här. Vet man med sig att det varit regnigt och smutsigt ute så får man städa lite oftare t.ex.
En annan sak, som mina kollegor brukar ha väldigt roligt åt, är att jag väldigt ofta brukar glömma min blindkäpp lite här och var på jobbet. Oftast tar jag med den ut när jag får ett besök vid vår besöksdisk eller ska göra något i verkstaden. Det är alltid smidigt att ha den med, för att visa andra att jag inte ser. Det blir dessutom smidigare att ha med den då ifall jag behöver följa med personen ut till dennes arbetsplats. Men när jobbet är klart brukar den oftast bli stående antingen vid besöksdisken, i verkstan, eller i fikarummet. Min hjärna är då någon helt annanstans. Men det kan jag gott bjuda på.
Så jag kan säkert upplevas som både vimsig och glömsk, men mycket av det är att jag inte får de här synintrycken som påminner mig om saker. Och vad händer då ifall vi lägger till lite stress på det här? Jo, det blir ännu värre!
Det blir alltså ganska mycket att hålla i huvudet när man knappt kan ta in dessa intryck. Så det ställs ju helt andra krav på mig. Men när jag stannar upp och tänker efter så är jag faktiskt förvånad över att jag inte glömt mer saker. Jag tänker på alla resor med jobbet som jag varit ute på, jag tänker då på den här slutliga kollen man gör innan man lämnar hotellrummet, för att se så att alla strumpor, tröjor, laddare etc följer med hem.
Nu var det ett tag sen igen jag skrev här på bloggen, bortsett från mitt senaste inlägg då. Lite saker har hänt på sista tiden, bland annat har Sally varit sjukskriven en tid då hon tagit bort några knölar. Än en gång konstaterade jag då vilken enorm hjälp hon är, hon kunde inte jobba på lite mer än en månad på grund av detta och det var såklart precis när vi fick massa snö före jul. Jag tog faktiskt en bild på hur det såg ut, snacka om att allt var vitt.
I början fick hon bara ta små korta rpomenader. Så jag tänkte första kvällen att jag tar en liten sväng utanför tomten bara. Snön fullkomligen vräkte ner, så vi gick bara precis utanför huset. Hon gjorde det hon skulle och sen skulle vi ta oss in i värmen igen. Problemet var att eftersom hela världen var vit, det var kolsvart ute och snön vräkte ner så såg jag inte var jag var och i vilken riktning jag gick. Efter ca 10 vändor fram och tillbaks (kändes det som) krockade jag med grindstolpen och då förstod jag var jag var.
Sen gick tiden och det gällde att navigera sig fram mellan snövallarna så gott det gick. Ni vet, i vissa bilar finns ju teknik som gör att bilen håller sig i rätt fil. När den inte riktigt hittar linjerna så letar den efter dem och kör lite fram och tillbaks över vägen, precis så kände jag mig när jag studsade fram mellan snövallarna. Oftast gick det bra, men ibland försvann jag ner i dikena. Gissa om det var skönt när hon kunde börja arbeta igen!
Sally repade sig dock bra efter det här, men för någon månad sedan råkade hon trampa snett på en äng och gjorde illa benet. Hon har dock repat sig bra även från det här men det har inneburit lite mer sjukgymnastik. Som tur är har jag haft vänner/kollegor som hjälpt till lite extra under den tiden, vilket är guld värt!
På tal om Sally så fyllde hon 10 år för några dagar sedan. Tänk vad tiden går gott, det var ju nyss som hon kom ju. I maj var det sju år sen jag fick henne och därmed min första ledarhund. Vilken resa!
Sen har jag även varit uppe i Härjedalen hos familjen några svängar och bland annat åkt skoter, varit på lite utflykter och grillat och ätit kålbulle och har allmänt haft det bra där. Om ni inte läst mitt förra inlägg så kan ni se där hur en bussresa kan fungera om man är synskadad.
Så nu ser vi fram emot våren, även om snön kan vara trevlig. Skönt att det blir lite varmare och framför allt ljusare.
