Blind vardag

Kategori: Vardag

Inlägg som jag skriver om min vardag.

  • Dagens utflykt

    Idag har Sally och jag varit på en liten utflykt. Det var nämligen dags att åka ner till veterinären för att ta bort stygnen. Allt gick jättebra, det ser jättefint ut alltihop. Men vägen dit blev en aning händelserik.

    Bussterminalen där vi kliver av känns inte riktigt genomtänkt. Dels finns inget övergångsställe om man ska ta sig ifrån perrongerna. Sen gäller det att pricka rätt, går man för långt åt höger så riskerar man att hamna mitt ute på in- och utfarten och sedan, efter en bit, i en rondell. Där var vi nära att hamna idag. Solen sken för fullt och det blänkte i vägen så jag såg knappt någonting alls. Ren tur att jag upptäckte det i tid och kunde gå tillbaka och göra om och göra rätt.

    Sen gällde det att ta sig över vägen, en rätt tungt trafikerad väg den tiden. Det gick väl ganska bra men åter igen, det blänkte så mycket att jag knappt såg var jag skulle stanna.

    Sen flöt allt på bra tills nästa övergång. Då provade vi på lite terrängkörning, då missade jag helt infarten och sneddade över en gräsmatta. Sally måste tyckt att jag blivit helgalen. Dessutom stod en bil och släppte över oss över vägen, tur att jag hade pinnen med, annars hade han nog trott att jag var komplett galen. 😁

    När allt var klart visade det sig att hon kunde jobba på vägen tillbaks. Vilken skillnad! Jag uppskattar att vi dels tog sträckan på minde än halva tiden, plus att hon guidade mig precis rätt. Allt gick tryggt och säkert tillbaka.

    Nu är det här en sträcka som jag inte är helt hundra säker på ännu, hade det varit en välkänd väg så hade det inte varit några större bekymmer. Alla sinnen gick verkligen på helspänn och det ledde till en del huvudvärk efteråt. Så att kunna lämna bort kontrollen till någon annan underlättar verkligen så mycket för mig.

  • En ledig hund

    Nu har Sally haft lite ledighet i lite mer än en vecka. Som jag skrivit tidigare så har hon fått en knöl på nosen borttagen och hon har därför inte kunnat arbeta som hon ska. Hon går med en krage på sig, som jag ogärna vill ta bort. Jag vill inte riskera att råka röra såret med vare sig kragen eller ledarhundsselen.

    Allt har gått jättebra, såret har läkt jättefint och hon tycker att det är hyfsat okej att ha kragen på sig. Den är lite jobbig ibland bara, man kan ju inte nosa runt som vanligt och den slår i både väggar, dörrposter och husses ben när vi promenerar.

    Lite oturligt nog kom det en massa snö just den här veckan. Jag tycker egentligen om när det är vitt och fint ute och en promenad i snön är aldrig fel. Men när världen är helt vit blir det en del problem. Inga kontraster att hålla sig till och som för några dagar sen, plogbilarna hade inte hunnit ut då det snöat en hel del. Så det var dels vitt men också ”osynliga” snöhögar att passera. Eller passera… Snubbla sig igenom rättare sagt. 🙂

    Det jag får göra är att hålla mig till vägar jag kan väldigt bra. Det går liksom på autopilot, jag vet var jag befinner mig, var det brukar vara extra halt osv. Dessutom får jag hålla mig till lite kortare promenader då jag både anstränger ögon och hjärna för att hålla koll på allt runtomkring. Sen blir ju bilarna väldigt ljudlösa i nysnö, så det gäller även att hålla koll på dem.

    Sen märker jag att Sally saknar att jobba. Hon kommer och petar på mig oftare och visar att hon vill hitta på saker. Så vi har då gjort saker som går bra med kragen, så att hon ändå får använda huvudet.

    Det är bara att konstatera att man har blivit väldigt bortskämd. Att kunna lämna bort kontrollen åt någon annan har gett många vinster. Dels att kunna ta sig fram oavsett väder, men också om det är ljust eller mörkt. Jag har säkert nämnt det här förut men jag blir lika fascinerad varje gång jag inser vad en hund faktiskt hjäler till med. Så nu om en vecka kommer hon att bli av med stygnen och efter det borde hon kunna jobba som hon ska igen, vilket blir bra för oss båda.

    Lite svårt att se var vägen går. Man får helt enkelt chansa lite.
    Lite klumpigt med en stor parabol på sig men det går bra ändå.

  • Att ta sig fram när hunden är ledig

    För några dagar sen fick Sally en ”knöl” bortopererad från sin nos. Den har suttit där ett tag nu och vi bestämde oss till slut för att ta bort den. Risken var att hon skulle slå i den eller att den fastnade när man tog på eller av ledarhundsselen.

    Operationen gick bra och än så länge ser allt jättefint ut. Hon får gå med en tratt på sig för att inte råka stöta i såret eller klia på det, vilket hon är lite missnöjd över. Men det går bra ändå, den är lite i vägen bara.

    En sak jag slogs av när jag lämnat henne och gick tillbaks från veterinären själv var att vad enkelt allt har blivit när man kan lämna bort kontrollen över navigeringen till någon annan. Jag vet hur vägen från veterinären till bussen ser ut, men jag är inte helt säker på den. Det betyder att min hjärna är på helspänn hela tiden, för att leta efter landmärken, veta var jag är, se upp för bilar, bussar och andra som är ute i trafiken och så vidare. Om det hade varit snö eller mörker den dagen så hade det i princip varit omöjligt.

    Nu gick operationen väldigt bra och såret läker som det ska. Men eftersom hon går med tratten på sig kan jag inte använda ledarhundsselen som vanligt. Jag vill inte gärna ta av henne tratten, eftersom jag då riskerar att komma åt hennes sår och göra saken värre.

    Såklart leder det här till en del begränsningar. I området runt där jag bor är det inga problem, eftersom jag gått runt här en massa och känner väl till vägarna. Däremot blir det mer utmaning att ta sig fram på ställen där jag inte helt känner till omgivningen. Speciellt på ställen med mycket rörelse eller där det kan helt plötsligt stå saker i vägen, t.ex cyklar, bilar etc. Jag måste därför koncentrera mig mycket mer för att hålla koll på allt jag behöver ha koll på, vilket kan vara väldigt ansträngande. Om det dessutom är snö, så att alla kontraster försvinner, så blir det så gott som omöjligt. Även mörker ställer till det en hel del.

    Så nu hoppas jag på att Sally läker ordentligt så att vi kan ta bort hennes stygn om några veckor och att snön håller sig borta en liten stund till. Nästa uppdrag är att ta oss ner till veterinären för att kolla så allt står rätt till.

  • En liten höstutflykt

    För ett tag sen var jag och hälsade på delar av familjen som flyttat till Härjedalen. En dag när det var fint väder tänkte vi göra en utflykt och åka och titta på en fors, Hoedestupet. Det kom till under den tid som man flottade timmer på vattnet och just här var det så trångt att man var tvungen att spränga en ny del av ån. Sagt och gjort, vi åkte iväg och efter några mil på en grusväg ut i skogen kom vi fram.

    Från parkeringen ner till själva forsen gick en stig full med sten och rötter. Man gick ner för en ganska brant backe och sedan efter ån bort till en liten grillplats. Jag hade såklart Sally med mig då det fungerar riktigt bra att ha henne med i sådana här miljöer. Hon är riktigt skicklig på att se till att vi går på ett bra ställe.

    Vi började gå ner mot forsen men rätt som det var såg hon att det blev blött på ett ställe. Hon bestämmer sig då för att göra en rätt hastig undanmanöver, varpå jag snubblade till på en hal sten och rätt vad det var så stod jag med huvudet fastkilat mellan två trädstammar. Så där stod jag och funderade på vad sjutton som hände egentligen och det undrade nog alla. Måste sett hemskt kul ut.

    När jag kommit loss så gick resten av biten bra. På ett ställe får man gå ändes ån och där blir det smalt, men det gick bra. Väl framme grillade vi korv och Sally fick nosa runt och upptäcka området medan vi grillade. Jag var nära kanten åtminstånne några gånger fick jag upplysningar om så till slut parkerade jag på ett ställe tills vi åkte hem. Tyckte att det var säkrast, så att jag inte av misstag fick ett höstdopp. 🙂

    En bild på naturen vid forsen
    Jag och Sally
    Några bilder från Hoedestupet

  • Bussutrop – en liten sak som hjälper otroligt mycket

    I ett tidigare inlägg har jag berättat om mina upplevelser av samhällsfunktionen Arbetsresor. Tyvärr visade det sig att den tjänsten fungerade allt annat än bra. Förseningar, diskussioner med vissa förare om att de fick för dåligt betalt och att jag blev mer eller mindra nklagad för det, bilar som helt enkelt inte dök upp av föregående anledning. Ja, kort och gott, en enorm stress över ifall man kommer till jobbet men även hem ifrån jobbet. När jag sedan bytte jobb till ett i närheten bestämde jag mig, jag ska klara mig så gott jag kan med kommunala färdmedel. Då vet jag vad jag har och det har känts säkrare. Nu när det gått snart fem år kan jag konstatera att det lett till massa bra saker. Bland annat behöver jag aldrig planera ifall jag ska jobba över, åka hem tidigare etc (förut har man varit tvungen att ringa taxibolaget en bra stund innan för att ändra tiderna), stressnivån blir mindre då jag vet att jag kommer fram till arbetet i tid och jag kommer dessutom hem i tid. Man kan oftast lita på att bussen kommer.

    En sak som blivit väldigt viktig för mig är de utrop som finns i bussarna som talar om vilken hållplats som kommer. Jag bor efter en landsväg där det går ganska snabbt och det finns ytterst få hållpunkter som jag kan ta sikte på. Dessutom är hållplatserna ganska täta och nu när det är snö och mörkt så går det inte alls att se var jag är.

    Därför är jag mer eller mindre beroende av dessa utrop. Idag till exempel var det en ren tillfällighet att jag upptäckte att jag var framme vid rätt ställe. Utropet var avstängt och jag ser av en slump när bussen saktar in att det är upplyst till höger om bussen. (Det enda stället efter vägen som har gatlysen är just min hållplats). Då blev det helt plötsligt bråttom att samla ihop väskor, hundens sele, reflexvästar och hund och smita av bussen.

    Problemet en sådan här gång, ifall jag skulle missa min hållplats, är att hållplatsen efter min ligger i en skymd kurva. Jag behöver då korsa en 80-väg å ett ganska dåligt ställe, vilket inte är helt optimalt. Fortsätter jag ytterligare en hållplats så finns där en rondell precis före, som jag kan märka ganska tydligt. Där finns en bra gångväg som går nästan hela vägen hem till mig så där funkar det fint att gå av. Men å andra sidan blir det betydligt längre att gå.

    Nu har det här systemet varit helt avstängt på min buss i snart tre veckor, vilket har lett till att jag fått chansa när det är dags att trycka på knappen. In till jobbet går ju bra då det är sluthållplatsen jag hoppar av på. Men hem blir värre. Visst kan man fråga närmsta passagerare, men det vill jag ju inte heller göra, eftersom man inte vill störa dem i onödan.

    Om man kan lita på att sådana här system fungerar i bussarna så skulle det underlätta något enormt för mig. Men jag kan absolut förstå att det lätt kan bli störande för andra att hela tiden höra den tjata hela tiden, men man behöver ju inte ha någon jättehög volym på det. Utan bara så att man precis hör, det räcker gott. Eller varför inte gå steget längre? Att låta detta bli en funktion i kollektivtrafikbolagets app? Så kan man bara ha ett headset på sig och få informationen direkt i luren, mycket smidigt. Man stör ingen och kan samtidigt lyssna på en bra podd, musik eller vad man vill. Om det inte finns några tekniska begränsningar vill säga. Den idén bjuder jag på. 🙂

  • Vinter och snö

    Här går det undan, snart första advent och julen närmar sig med stormsteg. Själv är jag kvar i sommaren, vad hände? Månaderna fullkomligen försvinner iväg.

    När det börjar närma sig advent och jul blir det lite lättare på något sätt, julbelysning brukar komma upp i trädgårdarna vilket lyser upp lite. Ibland är det snö vilket gör att allt blir vitt och ljust.

    En nackdel med snö är ju såklart att allt blir vitt och det blir svårare att orientera sig. Om det finns en husvägg, buskar, staket etc efter vägen så kan jag navigera på ett ungefär efter dessa, men om det är helt öppet blir det svårare. Det har hänt åtskilliga gånger att jag råkat trava rakt ner i ett dike och fått snö upp till knäna. Vid ett tillfälle så har jag råkat gå rakt ut på en åker. Min första tanke var att de plogat väldigt konstigt, eftersom det var så ojämnt, men sen insåg jag att jag råkat trava iväg rakt ut på en åker. Då kom ju nästa problem, jag ska hitta tillbaka också. Det gick lyckligtvis bra. Men när jag sedan skulle hem gjorde jag precis samma sak, fast på ett annat ställe. Det såg nog rätt roligt ut med spår som ledde rakt ut på åkern, helt slumpmässigt och dessutom på två ställen.

    En annan spännande sak är alla machaller som ställs ut utanför affärer, restauranger etc. För det mesta står dem intill husväggen, men vissa står lite längre ut på trottoarerna. Än så länge har jag inte trampat i någon, men däremot har jag känt att det helt plötsligt blivit väldigt varmt precis vid sidan av mig. Visst, de syns bra i mörker, men om dem råkar hamna på sidan av mitt väldigt smala synfält så försvinner dem totalt.

    Nu är det dags att ta dagens sista promenad med hunden. Det snöar för fullt och kvällspromenaden brukar hon få ta utan sele, vilket innebär att hon får gå och nosa som hon vill och att jag sköter navigeringen själv. Oftast går det bra då jag känner till området utan och innan, men nu när det kommit mycket snö och fortfarande snöar så kan det ibland bli lite klurigt. Får se om det händer något spännande på vägen. Vem vet.

  • Två spännande dagar på konferens

    Nu har vi kommit hem från en konferens med jobbet. Vi var på en konferensanläggning där vi övernattade.

    För min del blir det ganska mycket att ta in. Hur ser det ut där vi kommer att vara? Var kommer vi att hålla till? Var ligger mitt rum? Var ligger matsalen? Ja, en massa saker. Lägg till även att det är mycket folk överallt och att ljudnivån är ganska hög. Det blir en hel del att ta in i huvudet.

    Inför den här resan så var det lite oklart hur jag skulle göra med Sally. Det slutade med att hon helt enkelt fick följa med, vilket har fungerat perfekt! Eftersom hon har ett otroligt bra bildminne gick det väldigt snabbt för henne att lära sig våra vanligaste ”rutter”. Så det var inga som helst problem att navigera sig fram i en ganska rörig och stökig miljö.

    En annan sak, som jag inte ens tänkt på förrän nu, är att det gick mycket lättare att hänga med i samtal, på gruppövningar etc. Som jag tidigare nämnt så är det en utmaning att lära sig nya miljöer och det går åt mycket energi till detta. Även bullriga miljöer och mycket människor i rörelse är en utmaning. Nu när jag hade hunden med mig så blev det här inget problem alls egentligen. Det sparade mig mycket energi och jag kunde lägga den på att hänga med på allt vad vi skulle göra istället. Jag upplevde att jag kunde slappna av mer och blev lite mer social helt enkelt.

    Sen är det alltid skönt att kunna ha möjligheten att ta sig fram på egen hand. Nu har jag förmånen att ha världens mest omtänksamma och hjälpsamma kollegor, som gärna hjälper till där det behövs, men samtidigt vill jag ju inte att de ska känna sig låsta att behöva hålla koll på mig. Jag vill ju att de ska ha det lika trevligt och avslappnat som jag har det.

    Så för mig var det väldigt värdefullt att kunna ha med mig Sally under de här dagarna. Två toppendagar helt klart!

    Efter att ha gjort ett utmärkt jobb så blev det en belöning i form av ett gott ben när vi kom hem.

  • En kvällspromenad är aldrig fel

    En liten promenad efter maten är ju aldrgi fel.

  • Glad midsommar!

    Önskar alla en Glad Midsommar!

  • Glad påsk!

    Passar på att önska alla en riktigt Glad Påsk! Passa på att äta lagom många påskägg, umgås med familj och vänner och ha det allmänt trevligt.