Det är mycket prat om Artificiell intelligens i dagens läge. Jag var med på en föreläsning om AI och jag började då fundera över vad det kan innebära för mig.
Att ta en bild av en skylt, ett brev etc och få innehållet presenterat i text är ju en enorm hjälp. Tekniken finns redan idag, men jag gissar att den blir bättre om en tränad AI gör jobbet. Att läsa påst, läsa på paket, skyltar etc blir då mycket enklare för mig och man behöver inte be om hjälp i samma utsträckning.
Väldigt mycket kommunikation sker ju med hjälp av bilder i dag. Det är ju mycket smidigare att bara skicka en bild istället för att skriva mycket text och en bild säger ju väldigt mycket. Men tyvärr hamnar ju jag lite utanför det här. Är det en inte alltför rörig bild kan jag avläsa den utan större bekymmer men är det mycket detaljer, svaga kontraster etcå så blir det svårare. En AI kan tolka vad som finns i en bild och skriva ut en beskrivning som text och det här öppnar ju såklart stora möjligheter för min del. Vet jag bara ungefär vad bilden innehåller så kan jag allt som oftast avgöra vad den föreställer. Så jag hoppas verkligen att tekniken hittar in i datorernas och telefonernas hjälpmedelsfunktioner i framtiden. Tänk vad roligt att kunna ta del av bilder familjen skickar kors och tvärs. Eller de där roliga GIF-bilderna som far runt i alla chattkanaler man är med i. Och dessutom kunna hitta och skicka roliga bilder själv. Att desutom omgivningen inte behöver tänka på att göra något tydligare för mig är ju också en sak som underlättar.
Att kunna läsa saker och kunna kommunicera med andra på samma villkor tillhör ju absolut mitt tidigare inlägg om delaktighet.
Under min uppväxt så har folk i min omgivning gett mig precis lika förutsättningar som mina fullt seende bröder. Jag har alltid kunnat vara med på saker som vi gjort i familjen, alltifrån utflykter till saker vi gjort hemma såsom måla hus, måla staket, greja på tomten etc. Ja, jag har till och med provkört brödernas mopeder på en väl utvald och lugn plats. Under kontrollerade former så visade det sig att det funkade perfekt. 😊
När familjen var engagerad i den lokala fotbollsklubben var jag med och kollade på när bröderna spelade matcher. Visst, jag såg ju inte alltid vad som hände, men det gjorde inte så mycket. Alltid var det någon som talade om vad som hände, vilket gjorde att jag kände mig som en i gänget och inte ”den blinda”. Dessutom att kunna dela de händelserna med familjen var ju också väldigt roligt.
Sen vet jag inte hur många gånger jag varit med mina bröder i garaget när de hållit på med sina bilar, både som sällskap men också för att hjälpa till med det jag kunnat bidra med.
Delaktighet är ju sen inget något man bara får från andra, utan det gäller att bidra själv också. En liten men dock så användbar sak är att under gymnasiet bestämde jag mig för att plugga 10 veckors körkortsteori som tillvalskurs. Nu gissar jag att ni undrar vad sjutton jag ska med det till. Dels tänkte jag att det är otroligt bra kunskap att ha som gångtrafikant i trafiken. Men det är också ett bra sätt att kunna vara delaktig i diskussioner med andra. Det här har visat sig vara ett alldeles utmärkt val.
Men hur gör man då i röriga sammanhang, där det händer mycket och är mycket folk? En inte alltför lätt nöt att knäcka, jag kan ju inte direkt börja veva med käppen och hoppas på att någon ska reagera. 😂 Nej, här ligger det ju tyvärr mycket på dem man är med, att hjälpa mig med att vara delaktig. Tyvärr har det hänt alltför ofta att man varit på tillställningar, konferenser etc och rätt som det är så har alla försvunnit åt olika håll. Kvar står jag och undrar vart alla tagit vägen. Den känslan är inte kul, att inte vara delaktig eller efterfrågad. Till slut undviker man helt enkelt dessa situationer, det tar för mycket energi helt enkelt.
Jag hoppas att jag kan öka medvetenheten med det här inlägget. Syftet är att hjälpa er att hjälpa mig. Sen finns det ju andra funktionsnedsättningar där man också har svårt att kunna vara delaktig och jag hoppas även att det här kan vara till nytta även för er. Syftet med den här bloggen är ju att dela med mig av min vardag och hur jag upplever världen så därför hoppas jag att det jag lägger upp även kan vara till nytta även för andra. 😊
Vad gör man som synskadad när det uppstår en situation utöver det vanliga? Det fick jag erfara när det där hemska terrordådet på Drottninggatan skedde. Det skedde nämligen under den tiden jag jobbade i Solna, så jag hamnade i utkanten av det hela.
Det började med att jag läste det på nätet. När det började bli dags att åka hemåt ringde taxibolaget (jag åkte arbetsresor till och från jobbet) och meddelade att de inte kunde ta sig fram alls. Vi kom överens om att jag skulle ta tåget till Knivsta station och åka därifrån istället, för att underlätta lite. Sagt och gjort, en snäll kollega skjutsade ner mig till Solna station och jag gick in där och väntade på tåget. Det var ju i slutet av arbetsdagen så det var mycket folk där då.
Så långt gick allt som på räls. Helt plötsligt kom det in några poliser och ordningsvakter som sa att alla stationerna måste utrymmas och alla tåg stoppas. Folk blev såklart förvirrade och började gå ut. Mycket rörelse och buller gjorde att jag inte riktigt uppfattade vad som hände men till slut kom en polis fram och sa att vi måste utrymma och erbjöd mig hjälp ut. Jag tackade artigt nej och sa att jag kan hitta ut på egen hand, jag tänkte att han säkert behövs bättre på annat håll.
Jag lyckades i alla fall ta mig mot utgången och då kom nästa lilla dilemma: Vad sjutton ska jag göra nu? Inga tåg går, folk irrar runt som yra höns och det är totalt omöjligt att få kontakt med någon. Jag tänkte att jag behöver ta mig tillbaks till jobbet på något sätt och lyckades till slut hitta busstationen. Jag visste ungefär var den var, men det tog en bra stund innan jag hamnade rätt. Det kom en lång rad bussar och till slut hittade jag en som gick förbi mitt jobb, men alla bussarna var såklart överfulla, folk pressade sig in och det fanns inte en chans att komma emellan. Till slut fick jag tag i min kollega som tog en promenad och hämtade mig och följde med upp till jobbet igen. Telefonnätet var ju såklart tungt belastat av förklarliga skäl.
Det slutade i alla fall med en lång väntan och sen kom min bror och hämtade mig på jobbet när trafiken lugnat sig. Men det som jag kommer ihåg mest var att inte en enda människa, förutom den här stressade polisen då, såg att det fanns en person med blindkäpp som såg förvirrad ut. Jag försökte några gånger att få kontakt med någon för att fråga om vägen men det gick inte alls. Man skyndade vidare som att inget hade hänt.
För mig är det självklart att man hjälper till där det behövs och visar hänsyn till andra. Tyvärr händer det att jag missar sådant för att jag helt enkelt inte ser vad som händer, men man gör såklart det man kan. Men tyvärr verkar det tänket inte finnas idag. Det var säkert hundratals människor som passerade mig och man hade ju kunnat önska att åtminstånne någon kunde frågat var jag skulle och åtminstånne pekat mig i rätt riktning.
Jag kände mig ganska liten mitt i kaoset, med blindkäpp i högsta hugg på en station som jag knappt visste hur den såg ut, jag hade visserligen åkt tåg därifrån men inte buss. Alla sprang som sagt åt alla håll och ingen varken såg att jag fanns där eller svarade när jag försökte få kontakt med någon. I allt buller och i all rörelse som blev så blir det dessutom väldigt ansträngande att försöka orientera sig. Om någon hade stannat till och bara pekat i vilken riktning jag skulle gå hade hjälpt enormt mycket, så det är ju inga svåra saker vi pratar om. Även väldigt små saker kan underlätta väldigt mycket. Tyvärr leder det här till att man kanske inte litar på att andra människor ställer upp när det väl gäller. Vad gör jag om jag hamnar i liknande situationer igen? Det blir ju lite så att man drar sig från att fråga folk om hjälp, tyvärr.
Nu var det förvisso en speciell situation men jag ser dessa tendenser lite då och då. Ett exempel är när jag berättade om min bussresa då jag skulle åka och hälsa på familjen i Härjedalen. Men det finns å andra sidan folk som ser och vill hjälpa till och vid dessa tillfällen blir man desto gladare.
I förra veckan var jag och hälsade på familjen igen i Härjedalen. En av dagarna bjöd på väldigt fint sensommarväder så då blev det ytterligare en sväng upp på Sonfjället. Har du missat min förra vandring där så kan du läsa om den i ett tidigare inlägg.
Förra vändan gick vandringsleden på snedden uppför fjället. En väldigt trevlig vandring med mycket fina utsikter. Den här svängen gick vi mer rakt upp mot en av topparna, Lillfjället. Sträckan var betydligt kortare men brantare och stenigare.
I början var det mest skog. Rötter och stenar. Ju längre upp man kom desto brantare och stenigare. Så det gällde att hela tiden vara uppmärksam på var man satte fötterna.
Utsikten när vi kom en bit upp var riktigt trevlig.
På ett ställe hade man byggt som en lång spång som man fick gå på. På ena sidan sluttade det ordentligt nedåt och för att underlätta kunde man gå på den där. Jag lade dock märke till att det var svårare att hålla balansen på den än att gå där det var ojämnt. Märkligt.
Sista biten var faktiskt nästan enklast. Inte mycket uppstickande stenar men uppförsbacke. När vi kommit upp helt så var det extremt stenigt dock, med lösa stenar som rörde på sig när man trampade på dem.
En annan sak jag lade märke till var att för mig är det mycket enklare att gå uppför än nerför. Jag har mycket lättare för att känna av ojämnheter och parera för dem när det går uppför. Sen är det ju mer påfrestande att gå neråt för knän och annat. Här är vi på väg ner från toppen.
Det här var helt klart en upplevelserik tur och jag skulle gärna göra om den. Så nu funderar jag på vad nästa sväng blir. Fortsättning följer.
En annan utflykt vi gjorde under semestern var till Fettjeåfallet, ett av landets högsta vattenfall som ligger i Klövsjö i Härjedalen. Även den här utflykten var en upplevelse, häftigt att stå nedanför fallet och titta upp på där vattnet kommer farande.
Vägen dit var till en början enkel. En grusväg in i skogen. Allteftersom blev det stenigare och mer rötter. På vissa ställen hade man byggt stentrappor.
På slutet blev stigen smal och väldigt stenig. Den här gången hade jag hunden med mig, det funkade bra, hon gillar ju utmaningar. På slutet blev stigen dock såpass smal att vi inte kunde gå i bredd, då fick vi helt enkelt göra så att hunden fick gå i koppel och jag tog mig fram som på Sonfjället, som jag beskrev tidigare.
Väl framme vid forsen fanns grillplatser och bänkar, så vi åt lite lunch där och tittade på vattnet. Sally fick såklart bada lite, där det inte var så djupt och där vattnet var lugnt. På vägen hem stannade hon till några gånger när vi gick jämsmed ån, hon tittade på mig och sedan på vattnet, som att hon ville föreslå ett litet dopp.
Det blev en väldigt lyckad utflykt. Sally verkade nöjd med sina prestationer (och att få bada är ju aldrig fel om man är labrador.
Nu är semestern i full gång vilket är väldigt skönt.
Ett av mina utflyktsmål var en tur upp på Sonfjället tillsammans med min mamma. Det här var första gången jag gjort något liknande, visst har jag varit ute i skogen en hel del genom åren men aldrig vandrat i fjällen. Så det var en härlig upplevelse. Vi gick en led som gick snett uppför berget och terrängen var varierande, från skog till kalfjäll. Men vilken utsikt!
I början var det ganska enkelt. En skogsstig som var lite stenig och en del rötter och inte alltför mycket uppför. När vi kommit en bit blev det alltmer sten och rötter på marken men också en hel del grenar som hängde i ansiktshöjd. Med andra ord, hinder i både ansiktshöjd och på marken att hålla reda på.
På några ställen behövde vi också ta oss över några bäckar, vilket var väldigt spännande. Att kliva på stenar som sticker upp kan ju vara en utmaning för en person som är fullt seende, här ska jag klara av det med hjälp av instruktioner från någon annan. Och sedan ta ett skutt till andra sidan bäcken och hoppas på att jag siktat rätt, det är spännande det. En gång höll jag på att missa och ofrivilligt tagit mig ett litet dopp, men det redde ut sig till slut.
En av bäckarna var dessutom så pass bred att vi var tvungna att ta av oss om fötterna och vada över. Det var riktigt kallt, men ändå ganska skönt att svalka av sig lite. Det var dessutom ganska mycket mygg så man ville gärna komma iväg snabbt därifrån.
Vi tog oss i alla fall över alla bäckarna och dessutom över ett antal spångar som ledde oss över andra blöta ställen. Ju längre vi kom desto stenigare blev det och här fick man verkligen hålla tungar rätt i mun och känna efter var man satt fötterna. Det kunde vara stora stenar, stenar man kunde få in foten under eller stenar som rörde på sig. De sistnämnda tyckte jag var svårast att förutse.
I sådan här natur så blir det ganska påtagligt av att jag behöver ha kontraster för att kunna avgöra var jag ska gå. Att gå längs en väg är inga bekymmer alls, men att gå längs en stig är inte helt enkelt. Färgerna ligger nära varandra och allt flyter ihop. Om det är träd på sidorna så kan dem ge mig en ledtråd var stigen går men när vi kom upp en bit och träden glesnade så blev det knepigare. Min mamma gick därför före mig och höll i min käpp, då märkte jag i den om vi svängde, ifall det gick uppåt, neråt etc.
VI bestämde oss för att jag lämnar Sally hemma den här gången. Hon hade säkert älskat det här, att få jobba i komplicerad terräng är något hon älskar. Men eftersom det dels var en lång bit (vi var ute i lite drygt fyra timmar) men också väldigt svår terräng bitvis, så tyckte vi att hon har det bäst hemma där hon får umgås med resten av familjen och ha det lugnt och skönt.
När vi kom hem märktes det att det här var en påfrestande resa. Inte nog med att jag rent fysiskt inte är van vid att kliva över stenar, hoppa över bäckar och gå i konstant uppförs- och nedförsbacke långa sträckor, så märkte jag även i huvudet. Redan på slutet av vägen ner snubblade jag lite mer än vanligt då jag helt enkelt inte kände av hur jag skulle sätta fötterna. Fullt fokus i fyra timmar, med uppehåll för lunch, märktes alltså. En normalt seende ser ju ojämnheter, om marken lutar etc, men det här måste jag känna av direkt när jag sätter ner foten. Det tar på krafterna.
Jag har även tänkt på att guida en sådan som jag inte är helt enkelt det heller. Tänk er att försöka förutse var jag kommer sätta fötterna, hinna säga till när något händer och sedan själv ta sig fram. Bara en sådan sak som att stå mittemot mig på andra sidan en bäck och förklara var jag ska sätta fötterna för att träffa stenar som sticker upp. Höger och vänster blir då väldigt komplicerat, dvs att man behöver tänka baklänges. Och dessutom förutse var jag kommer landa när jag behöver ta sista steget med ett litet hopp. Det skulle i alla fall jag tycka var en utmaning i sig.
Men trots jobbig terräng, iskallt fjällvatten och massa snubblande så var det här en riktigt trevlig tur som jag tveklöst skulle göra om. Vi har faktiskt redan bestämt oss för att ta en liknande tur på fjället, men en annan led där man kommer upp lite högre. Det kommer med största sannolikhet vara ännu brantare, stenigare och jobbigare både för kroppen och huvudet, men man får samtidigt tänka att det kommer bli en fantastiskt härlig upplevelse. Och dessutom, att komma tillbaks och veta att man klarat av det, den känslan är oslagbar!
Nu är det dags, redo för promenad.
Den enda vägen framåt var barfota.
Kallt var det, riktigt kallt. Men skönt att svalka sig lite ändå.
Knepig terräng, det gäller verkligen att sätta fötterna på rätt ställe.
Nu har vi kommit upp en bit, fantastisk utsikt!
Det gäller att pricka stenarna, annars blir det blött.
Här gällde det att koncentrera sig, mycket sten och vissa rörde dessutom på sig när man trampade på dem.
Så skönt med en långhelg. Den har spenderats hos familjen i Härjedalen.
Den här gången åkte jag buss dit. Väldigt smidigt. Det kluriga är att komma på rätt buss, särskillt eftersom det stannar många bussar där. Jag råkade veta att min buss var vit så det var den enda ledtråden jag hade.
Det dök upp en buss till slut och folk började packa in sina väskor. För att vara säker på att hamna på rätt buss brukar jag alltid gå fram och fråga chauffören men nu fanns det ingen där. Det stod ett gäng människor och väntade som började lasta in sitt bagage så jag tänkte att jag skulle hugga tag i någon och fråga. Men det var omöjligt att få kontakt med någon och ingen verkade se att det stod en blind person med vit pinne där. När alla var klara fick jag tag i en, det var chauffören som tur var och då löste det sig.
Vi bytte förare längs vägen och då hörde jag att han sa till den nya chauffören att det fanns en synskadad person med och att jag hade en väska med mig. Väldigt bra och uppmärksamt.
När vi kom fram var det dags att kliva av och jag blev mött på busstationen. Att hitta sin väska bland alla andras var ju inte helt lätt. Men någon hade varit snäll snäll och ställt ut den åt mig, men inte talat om det för mig. Bra tänkt men inte hela vägen.
Nu är det tur att jag rest ganska mycket genom åren så jag vet ju att det allt som oftast löser sig. Men det är desto tråkigare att märka att man inte kan lita på att man kan fråga någon om hjälp. Hade jag själv sett någon se lite vilse ut, eller fått fråga om vilken buss som står framför mig, eller vilken väg jag ska ta, så självklart hade jag ställt upp. Det är ju en liten sak, som gör en sådan enorm skillnad för den som behöver.
Just att kunna klara sig själv är en sak som följt med mig så länge jag kan komma ihåg. Både under min uppväxt och i skolan har folk runt mig hjälpt mig att hjälpa mig själv och det tror jag ligger till grund för hur saker och ting fungerar idag. Det gör att jag vet att allt löser sig i slutändan, bara man kämpar på och gör så gott man kan.
Men vissa saker klarar man helt enkelt inte av själv. Vissa saker blir ju såklart svåra av att jag helt enkelt inte ser tillräckligt medan vissa saker blir betydligt mer energikrävande för mig. En sak jag är fruktansvärt dålig på är att be om hjälp men också att ta emot hjälp. ”Tack, men det går bra, det är ingen fara”, ”Nejdå, inte ska du behöva göra det heller” osv brukar oftast svaret bli. (Ni som känner mig kanske hört det någon gång 😁) Ibland går det bra, men ibland går det också mindre bra. 😁Ett exempel på när det inte gick så jättebra var, som jag berättat tidigare, när jag höll på att promenera rakt ut på ett tågspår, då ett byggstaket var lite öppet. En byggarbetare såg mig i sista sekund och talade om att jag var på väg helt fel. När jag tagit mig ut från byggområdet frågade han ifall jag klarade mig själv nu eller om jag ville ha hjälp dit jag skulle. ”Absolut” säger jag, börjar gå iväg och ca 10 sekunder senare står jag med smalbenen i ett annat staket. Det slutade med att han ändå följde med och vi båda skrattandes åt situationen gick till den busshållplats jag skulle till. Självklart är jag otroligt tacksam för att han tog sig tiden att hjälpa till. Min tanke då, som så ofta annars, var att han har säkert andra saker för sig som är viktigare och då vill jag inte ta upp hans tid när jag ändå kan ”hanka” mig fram.
Folk som lärt sig hur jag fungerar brukar oftast bara säga till mig att ”Såhär gör vi”, då brukar jag allt som oftast ge med mig. 😁
Anledningen till detta är enkel. Jag vill absolut inte vara den som ställer till besvär för folk i min omgivning. Jag vill inte vara den som folk ”springer åt andra hållet” när dem får syn på mig. Vad det här beror på vet jag inte men jag tror tyvärr att det är dåliga erfarenheter från skoltiden och klasskompisar. Alla sprang iväg åt olika håll utan att jag hann uppfatta vad som hände, vilket gjorde att mitt kontaktnät inte var så stort under den tiden. Men å andra sidan så fick jag mer tid till att plugga och lära mig saker, så i slutändan blev det ju bra ändå.
Däremot är jag absolut inte sen att säga ja ifall jag kan hjälpa någon med något. Kan jag bidra med något som någon annan behöver så är det självklart för mig att göra det.
Så det händer med andra ord väldigt sällan att jag ber någon om hjälp, folk som känner mig har sagt att när jag ber om hjälp så behövs det verkligen. Jag är väldigt envis och för det mesta går allt bra men jag är otroligt tacksam för alla som ställer upp när det väl behövs. Eller bara ställer upp för att det besparar mig energi, ovärderligt verkligen! Sen är jag väldigt glad över att familj och skola hjälpt mig att hjälpa mig själv, det tror jag har gett mig en stadig grund och grunden till att vara trygg och självständig.
Hoppas att ni haft en glad påsk med allt vad det innebär. Här firades påsken tillsammans med familjen i Härjedalen. Mycket bus och skoj med syskonbarnen och en del utflykter.
En av dagarna fick vi för oss att ta en promenad i det fina vädret. VI gick då en skogspromenad ändes några stigar och över en myr. En jättehärlig promenad, mellan varven kom solen fram och det värmde ordentligt.
När vi kom ut på myren så blev i princip hela världen vit. Jag hade inte hunden med mig den här gången, hon fick lite semester den helgen, så därför fick jag klara mig på egen hand. Jag fick helt enkelt låta någon gå före mig, så kunde jag ta sikte på den personen. Visst gick det åt mer energi med både att ta sig fram och med allt ljus, men det var det värt!
För mig går det ganska bra att gå i ojämn terräng, som i skogar och på inte alltför jämna stigar. När jag var liten bodde vi på landet och vår tomt var en skogstomt, eftersom mina bröder sprang runt och byggde kojor och lekte på tomten så föll det sig naturligt att jag hängde på dem. Jag kan inte minnas att jag gjorde illa mig mer än andra barn utan lärde mig snarare att ta mig fram och känna av ojämnheter i marken. Möjligen att jag tog det lite extra försiktigt. Visst, ibland blir det lite tokigt men för det mesta går det bra.
I sommar väntar nästa äventyr, då är planen att vi ska ta oss upp för Sornfjället. Det ska bli spännande att se hur det går, så det kommer säkert ett inlägg om det framöver.
Att tolka andra människor genom kroppsspråket kan vara svårt, speciellt om man har en synnedsättning. Mycket förmedlas ju genom kroppsspråk, så därför måste jag läsa av människor på andra sätt istället. Det kan t.ex vara att höra hur personen pratar, tonlägen etc.
Kroppsspråket har för mig blivit ett inlärt beteende. Man lär sig hur man ska göra i olika situationer helt enkelt. Det här är något jag fått med mig från när jag var barn. Ett exempel är att man vänder sig mot den som pratar, för att visa att jag är med i samtalet. Kanske en självklarhet för många, men om man inte ser hur andra gör så är det inte så självklart.
Tyvärr kan det här vara en sak som kan leda till missförstånd. Jag kan läsa av en person på helt fel sätt men även bli missförstådd på grund av att jag sänder ut fel signaler. Jag missar även saker som händer, exempelvis om någon reagerar på ett visst sätt eller om någon på annat sätt vill väcka min uppmärksamhet. Det har hänt väldigt många gånger att jag i efterhand kommit på att jag missat saker och skulle velat göra på något annat sätt.
Naturligtvis blir det även svårt med det här med ögonkontakt. Att få ögonkontakt med en bilförare som stannar för mig när jag ska över en väg blir ju lite knepigt som exempel. Här får jag helt enkelt göra det jag kan, det vill säga titta på bilen och visa tydligt vad jag vill göra. Ett annat exempel är när man är i ett större sällskap och någon vill säga mig något och försöker få ögonkontakt med mig. Jag uppfattas säkert som både dryg och nonchalant som tittar åt något helt annat håll och inte svarar. 😁 Men när det i själva verket är för att jag helt enkelt inte ser. Jag har även märkt att folk ofta tappar fokuset när jag berättar något i större sällskap, det kanske också händer för att de tappar ögonkontakten med mig, vad vet jag?
Ansiktsuttryck är också en knepig sak. Eftersom jag själv uppskattar om folk ser på mig ifall jag reagerar på något speciellt sätt, att något inte är bra (eller jättebra också för den delen 😁) så vill ju jag själv kunna göra samma sak tillbaks. Folk jag känner väl kan jag ändå läsa ganska bra, men det är ju inte alla man kan det med. Som sagt, jag vill ju kunna vara delaktig, kunna se när jag kan hjälpa till eller på annat sätt agera.
Men jag tänker att man lär så länge man lever och förr eller senare hittar man strategier även för det här. Så länge man vill hitta en lösning så kommer den förr eller senare att dyka upp. Oftast när man minst anar det.
