Blind vardag

Kategori: Gymnasie

  • ”Bra karl reder sig själv” …eller?

    Just att kunna klara sig själv är en sak som följt med mig så länge jag kan komma ihåg. Både under min uppväxt och i skolan har folk runt mig hjälpt mig att hjälpa mig själv och det tror jag ligger till grund för hur saker och ting fungerar idag. Det gör att jag vet att allt löser sig i slutändan, bara man kämpar på och gör så gott man kan.

    Men vissa saker klarar man helt enkelt inte av själv. Vissa saker blir ju såklart svåra av att jag helt enkelt inte ser tillräckligt medan vissa saker blir betydligt mer energikrävande för mig. En sak jag är fruktansvärt dålig på är att be om hjälp men också att ta emot hjälp. ”Tack, men det går bra, det är ingen fara”, ”Nejdå, inte ska du behöva göra det heller” osv brukar oftast svaret bli. (Ni som känner mig kanske hört det någon gång 😁) Ibland går det bra, men ibland går det också mindre bra. 😁Ett exempel på när det inte gick så jättebra var, som jag berättat tidigare, när jag höll på att promenera rakt ut på ett tågspår, då ett byggstaket var lite öppet. En byggarbetare såg mig i sista sekund och talade om att jag var på väg helt fel. När jag tagit mig ut från byggområdet frågade han ifall jag klarade mig själv nu eller om jag ville ha hjälp dit jag skulle. ”Absolut” säger jag, börjar gå iväg och ca 10 sekunder senare står jag med smalbenen i ett annat staket. Det slutade med att han ändå följde med och vi båda skrattandes åt situationen gick till den busshållplats jag skulle till. Självklart är jag otroligt tacksam för att han tog sig tiden att hjälpa till. Min tanke då, som så ofta annars, var att han har säkert andra saker för sig som är viktigare och då vill jag inte ta upp hans tid när jag ändå kan ”hanka” mig fram.

    Folk som lärt sig hur jag fungerar brukar oftast bara säga till mig att ”Såhär gör vi”, då brukar jag allt som oftast ge med mig. 😁

    Anledningen till detta är enkel. Jag vill absolut inte vara den som ställer till besvär för folk i min omgivning. Jag vill inte vara den som folk ”springer åt andra hållet” när dem får syn på mig. Vad det här beror på vet jag inte men jag tror tyvärr att det är dåliga erfarenheter från skoltiden och klasskompisar. Alla sprang iväg åt olika håll utan att jag hann uppfatta vad som hände, vilket gjorde att mitt kontaktnät inte var så stort under den tiden. Men å andra sidan så fick jag mer tid till att plugga och lära mig saker, så i slutändan blev det ju bra ändå.

    Däremot är jag absolut inte sen att säga ja ifall jag kan hjälpa någon med något. Kan jag bidra med något som någon annan behöver så är det självklart för mig att göra det.

    Så det händer med andra ord väldigt sällan att jag ber någon om hjälp, folk som känner mig har sagt att när jag ber om hjälp så behövs det verkligen. Jag är väldigt envis och för det mesta går allt bra men jag är otroligt tacksam för alla som ställer upp när det väl behövs. Eller bara ställer upp för att det besparar mig energi, ovärderligt verkligen! Sen är jag väldigt glad över att familj och skola hjälpt mig att hjälpa mig själv, det tror jag har gett mig en stadig grund och grunden till att vara trygg och självständig.

  • Var började mitt teknikintresse egentligen?

    Mitt teknikintresse har funnits med så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har använt datorer som hjälpmedel i skolan ända sedan förskolan och hittat intresset den vägen och mycket har ju hänt på den fronten.

    Min första dator var en specialanpassad dator för synskadade. I dagens mått så skulle man väl närmast kunna kalla det för ett digitalt anteckningsblock. Den bestod av ett tangentbord som man matade in punktskrift med, några funktionsknappar och en punktskriftsdisplay där texten dök upp i form av punktskrift. Man såg 32 tecken åt gången och fick då bläddra sig fram genom texten med hjälp av funktionsknapparna. Det fanns även en skärm där man även såg texten i vanliga bokstäver (en sån här gammaldags skärm utan bakgrundsbelysning). Jag minns inte kapaciteten riktigt men tror att man kunde ha 25 dokument som max i den och den hade enbart ordbehandlare, kalkylator och möjlighet att koppla upp mot en vanlig PC, då med MS-DOS. Det gick även att koppla den till en skrivare. Storleken på den var som en lite plattare skokartong och den vägde ett par kilo.

    Det dröjde inte länge innan jag började använda ”riktiga” datorer. Jag började då använda MS-DOS, då det ansågs vara det enda systemet som fungerade med hjälpmedelsprogramvara på den tiden. För er som inte var med på den tiden så styrdes datorn då av kommandon. Man skrev helt enkelt in ett kommando för att göra saker och allt bestod av text. Spännande tänkte jag och satte igång att lära mig systemet och eftersom jag inte hade tillgång till Internet på den tiden så lärde jag mig allt genom att läsa mig fram till saker i diverse hjälpfiler och annat jag kom över. Och testade förstås. 🙂 Såhär kunde systemet se ut:

    Skärmdump av MS-DOS version 6.22. Bilden visar utdrag från kommandot C:\>dir
    Skärmdump från MS-DOS verwsion 6.22.

    Sen har det rullat på, det dök upp hjälpmedel till Windows och de här specialdatorerna behövdes inte längre på samma sätt. Jag gick då över till Windows 98, som var modernt på den tiden och istället för den här specialdatorn så använde jag en punktdisplay, liknande den jag har idag där man bara läser och inte skriver. Jag satte givetvis igång att utforska det systemet och nu var det lättare, då jag helt plötsligt fick tillgång till Internet och kunde söka fram information den vägen.

    Så därför var mitt gymnasieval ganska enkelt, antingen fordon eller IT och det blev som ni säkert redan listat ut IT.

    Det som varit drivande ända sedan starten var ”Hur kan jag använda tekniken för att underlätta vardagen?” Eftersom jag kan ha vissa svårigheter med att använda papper och penna (skriva kan jag, men att läsa det jag själv skriver blir en utmaning), så därför har det blivit så att datorn är mitt papper och penna. Under skoltiden hade jag alla läroböcker både i pappersform och på dator och alla skrivuppgifter och prov gjordes också digitalt. Proven fick jag på diskett precis innan det skulle göras och i slutet av högstadiet så satte vi upp ett trådlöst nätverk så att jag kunde få proven via e-post. Detta långt innan skolan fick trådlöst nät till alla.

    Det är intressant att se tillbaks på de här 27 åren jag använt datorer och se vad som faktiskt hänt. Från att ha haft en stor och tung grej som man bara kunde läsa och skriva på, till att kunna använda datorn både som arbetsredskap, till att läsa nyheter, kommunicera med människor och en massa annat. Numera finns ju även allt detta i mobilen också vilket gör det ännu mer lättillgängligt. På ett sätt önskar jag att dessa saker fanns redan från början men det är å andra sidan väldigt roligt att ha varit med om utvecklingen på den här tiden.

  • Var är busstationen?

    Jag har alltid velat kunna ta mig fram på egen hand så mycket som möjligt. Jag tycker att det blir mer smidigt att kunna själv bestämma när jag vill åka. Men ibland stöter man på problem och det blir inte riktigt som man tänkt sig.

    Under min gymnasietid så höll man på att bygga om hela Uppsala resecentrum. Allt skulle göras om, både tågstationen och busstationen. Har för mig att jag hann gå ungefär en termin innan bygget satte igång på allvar. Jag minns särskilt en gång när jag var på väg hem. Jag gick då den väg jag mycket väl kände till och när jag kom ner till busstationen så möttes jag av ett byggnadsstaket och en stor grusplan. Smått förvirrad så försökte jag då få grepp om vad som fanns framför mig så jag ringde min mor och frågade då om hon vet var busstationen tagit vägen. Hur skulle hon kunna veta det?

    Efter en stunds letande fick jag tag i en snäll person som visade mgi till rätt hållplats. Man hade då flyttat hållplatsen tills vidare till en annan gata, för att kunna flytta om hållplatserna på stationen.

    En svårighet för mig är när sådana här saker händer, eftersom jag inte kan läsa skyltar på samma sätt som en normalt seende person kan göra. Eftersom mitt synfält dessutom är väldigt smalt så får jag heller ingen överblick över hur det ser ut. Då fanns ju inte appar där man kunde snabbt få information om sådana här saker. Men jag har alltid i bakhuvudet att ”Ta det lugnt och allt löser sig”.

  • Min tid på gymnasiet

    Som ni säkert läst tidigare så har jag alltid varit intresserad av teknik. Det ledde mig tidigt in på vad jag skulle läsa när jag sedan började gymnasiet, jag har alltså tidigt vetat vad jag vill göra vilket kanske är en smula bortskämt. 🙂

    När det väl blev dags för gymnasieval stod det egentligen mellan två program. Antingen fordonsmekanikerutbildningen eller något inom IT. Efter noga övervägande om vad jag var mest intresserad av valde jag IT – ett inte alltför enkelt val då lärarna på fordonsprogrammet var allmänt positiva till att ha en blind elev. Man tyckte att varför skulle inte det gå att mecka om man inte ser, man känner sig ju fram menade man. Körningen blir dessvärre lite knepig, men det kunde andra som fick köra ordna.

    Det fanns då tre inriktningar på programmet jag valde. Antingen programmering, webdesign eller nätverk och kommunikation. När vi frågade vad läraren själv trodde skulle passa mig så sa han att han trodde programmeringen skulle fungera bäst, då det mest är text man jobbar med och inte så mycket visuellt. Men envis som jag är så hade jag siktet inställt på annat håll, jag ville plugga nätverk. Vi kom då överens om att jag testar och blir det för svårt så byter vi.

    Kursen drog igång och jag tyckte att det var superkul. Jag slukade allt kursmaterial och all kunskap jag fick och gjorde även en hel del egna laborationer bara för att försöka förstå mer hur alltsammans fungerade. Efter tre år var utbildningen klar och jag slutförde gymnasiet med betyg som jag är mer än nöjd med. Vi hade även lite valbara kurser som man kunde välja på och jag passade då på att välja lite personbilsservice och Körkortsteori, så fick jag även in bilintresset i utbildningen.

    Dock ska väl sägas att det såklart inte flöt på problemfritt, hinder dök ju såklart upp ändes vägen. I slutet av höstterminen sista året blev jag tipsad om en vidareutbildning på högskolan i Västerås som jag blev väldigt intresserad av. Jag behövde dock läsa matte C för att vara kvalificerad. Då jag inte kan använda vanliga böcker och istället använder e-böcker måste dessa specialbeställas. Såklart fanns inte den boken vi använde så den var tvungen att skannas in först. Så första tiden fick jag en råkopia av boken (en bok som inte är korrekturläst, inte helt lätt att räkna när vissa siffror blir fel vilket hände ganska ofta). Jag satt och räknade i princip varenda håltimme eller annan ledig tid på skolan och med några veckors marginal var kursen klar. Jag hade då klarat av kursen på tio veckor och jag kunde då söka in till Datavetenskapliga programmet i Västerås, som jag ville gå.

    Har man ett mål och ett intresse som man brinner för så kan det leda en i princip hur långt som helst. Givetvis fick jag mycket stöttning och glada tillrop från lärare som gärna kom förbi och kollade hur det gick, vilket jag är enormt tacksam för.