Blind vardag

Kategori: Okategoriserade

  • Lite funderingar om delaktighet

    Under min uppväxt så har folk i min omgivning gett mig precis lika förutsättningar som mina fullt seende bröder. Jag har alltid kunnat vara med på saker som vi gjort i familjen, alltifrån utflykter till saker vi gjort hemma såsom måla hus, måla staket, greja på tomten etc. Ja, jag har till och med provkört brödernas mopeder på en väl utvald och lugn plats. Under kontrollerade former så visade det sig att det funkade perfekt. 😊

    När familjen var engagerad i den lokala fotbollsklubben var jag med och kollade på när bröderna spelade matcher. Visst, jag såg ju inte alltid vad som hände, men det gjorde inte så mycket. Alltid var det någon som talade om vad som hände, vilket gjorde att jag kände mig som en i gänget och inte ”den blinda”. Dessutom att kunna dela de händelserna med familjen var ju också väldigt roligt.

    Sen vet jag inte hur många gånger jag varit med mina bröder i garaget när de hållit på med sina bilar, både som sällskap men också för att hjälpa till med det jag kunnat bidra med.

    Delaktighet är ju sen inget något man bara får från andra, utan det gäller att bidra själv också. En liten men dock så användbar sak är att under gymnasiet bestämde jag mig för att plugga 10 veckors körkortsteori som tillvalskurs. Nu gissar jag att ni undrar vad sjutton jag ska med det till. Dels tänkte jag att det är otroligt bra kunskap att ha som gångtrafikant i trafiken. Men det är också ett bra sätt att kunna vara delaktig i diskussioner med andra. Det här har visat sig vara ett alldeles utmärkt val.

    Men hur gör man då i röriga sammanhang, där det händer mycket och är mycket folk? En inte alltför lätt nöt att knäcka, jag kan ju inte direkt börja veva med käppen och hoppas på att någon ska reagera. 😂 Nej, här ligger det ju tyvärr mycket på dem man är med, att hjälpa mig med att vara delaktig. Tyvärr har det hänt alltför ofta att man varit på tillställningar, konferenser etc och rätt som det är så har alla försvunnit åt olika håll. Kvar står jag och undrar vart alla tagit vägen. Den känslan är inte kul, att inte vara delaktig eller efterfrågad. Till slut undviker man helt enkelt dessa situationer, det tar för mycket energi helt enkelt.

    Jag hoppas att jag kan öka medvetenheten med det här inlägget. Syftet är att hjälpa er att hjälpa mig. Sen finns det ju andra funktionsnedsättningar där man också har svårt att kunna vara delaktig och jag hoppas även att det här kan vara till nytta även för er. Syftet med den här bloggen är ju att dela med mig av min vardag och hur jag upplever världen så därför hoppas jag att det jag lägger upp även kan vara till nytta även för andra. 😊

  • Tur nummer två till Sonfjället

    I förra veckan var jag och hälsade på familjen igen i Härjedalen. En av dagarna bjöd på väldigt fint sensommarväder så då blev det ytterligare en sväng upp på Sonfjället. Har du missat min förra vandring där så kan du läsa om den i ett tidigare inlägg.

    Förra vändan gick vandringsleden på snedden uppför fjället. En väldigt trevlig vandring med mycket fina utsikter. Den här svängen gick vi mer rakt upp mot en av topparna, Lillfjället. Sträckan var betydligt kortare men brantare och stenigare.

    I början var det mest skog. Rötter och stenar. Ju längre upp man kom desto brantare och stenigare. Så det gällde att hela tiden vara uppmärksam på var man satte fötterna.

    Utsikten när vi kom en bit upp var riktigt trevlig.

    På ett ställe hade man byggt som en lång spång som man fick gå på. På ena sidan sluttade det ordentligt nedåt och för att underlätta kunde man gå på den där. Jag lade dock märke till att det var svårare att hålla balansen på den än att gå där det var ojämnt. Märkligt.

    Sista biten var faktiskt nästan enklast. Inte mycket uppstickande stenar men uppförsbacke. När vi kommit upp helt så var det extremt stenigt dock, med lösa stenar som rörde på sig när man trampade på dem.

    En annan sak jag lade märke till var att för mig är det mycket enklare att gå uppför än nerför. Jag har mycket lättare för att känna av ojämnheter och parera för dem när det går uppför. Sen är det ju mer påfrestande att gå neråt för knän och annat. Här är vi på väg ner från toppen.

    Det här var helt klart en upplevelserik tur och jag skulle gärna göra om den. Så nu funderar jag på vad nästa sväng blir. Fortsättning följer.

  • En vandring i Sonfjället

    Nu är semestern i full gång vilket är väldigt skönt.

    Ett av mina utflyktsmål var en tur upp på Sonfjället tillsammans med min mamma. Det här var första gången jag gjort något liknande, visst har jag varit ute i skogen en hel del genom åren men aldrig vandrat i fjällen. Så det var en härlig upplevelse. Vi gick en led som gick snett uppför berget och terrängen var varierande, från skog till kalfjäll. Men vilken utsikt!

    I början var det ganska enkelt. En skogsstig som var lite stenig och en del rötter och inte alltför mycket uppför. När vi kommit en bit blev det alltmer sten och rötter på marken men också en hel del grenar som hängde i ansiktshöjd. Med andra ord, hinder i både ansiktshöjd och på marken att hålla reda på.

    På några ställen behövde vi också ta oss över några bäckar, vilket var väldigt spännande. Att kliva på stenar som sticker upp kan ju vara en utmaning för en person som är fullt seende, här ska jag klara av det med hjälp av instruktioner från någon annan. Och sedan ta ett skutt till andra sidan bäcken och hoppas på att jag siktat rätt, det är spännande det. En gång höll jag på att missa och ofrivilligt tagit mig ett litet dopp, men det redde ut sig till slut.

    En av bäckarna var dessutom så pass bred att vi var tvungna att ta av oss om fötterna och vada över. Det var riktigt kallt, men ändå ganska skönt att svalka av sig lite. Det var dessutom ganska mycket mygg så man ville gärna komma iväg snabbt därifrån.

    Vi tog oss i alla fall över alla bäckarna och dessutom över ett antal spångar som ledde oss över andra blöta ställen. Ju längre vi kom desto stenigare blev det och här fick man verkligen hålla tungar rätt i mun och känna efter var man satt fötterna. Det kunde vara stora stenar, stenar man kunde få in foten under eller stenar som rörde på sig. De sistnämnda tyckte jag var svårast att förutse.

    I sådan här natur så blir det ganska påtagligt av att jag behöver ha kontraster för att kunna avgöra var jag ska gå. Att gå längs en väg är inga bekymmer alls, men att gå längs en stig är inte helt enkelt. Färgerna ligger nära varandra och allt flyter ihop. Om det är träd på sidorna så kan dem ge mig en ledtråd var stigen går men när vi kom upp en bit och träden glesnade så blev det knepigare. Min mamma gick därför före mig och höll i min käpp, då märkte jag i den om vi svängde, ifall det gick uppåt, neråt etc.

    VI bestämde oss för att jag lämnar Sally hemma den här gången. Hon hade säkert älskat det här, att få jobba i komplicerad terräng är något hon älskar. Men eftersom det dels var en lång bit (vi var ute i lite drygt fyra timmar) men också väldigt svår terräng bitvis, så tyckte vi att hon har det bäst hemma där hon får umgås med resten av familjen och ha det lugnt och skönt.

    När vi kom hem märktes det att det här var en påfrestande resa. Inte nog med att jag rent fysiskt inte är van vid att kliva över stenar, hoppa över bäckar och gå i konstant uppförs- och nedförsbacke långa sträckor, så märkte jag även i huvudet. Redan på slutet av vägen ner snubblade jag lite mer än vanligt då jag helt enkelt inte kände av hur jag skulle sätta fötterna. Fullt fokus i fyra timmar, med uppehåll för lunch, märktes alltså. En normalt seende ser ju ojämnheter, om marken lutar etc, men det här måste jag känna av direkt när jag sätter ner foten. Det tar på krafterna.

    Jag har även tänkt på att guida en sådan som jag inte är helt enkelt det heller. Tänk er att försöka förutse var jag kommer sätta fötterna, hinna säga till när något händer och sedan själv ta sig fram. Bara en sådan sak som att stå mittemot mig på andra sidan en bäck och förklara var jag ska sätta fötterna för att träffa stenar som sticker upp. Höger och vänster blir då väldigt komplicerat, dvs att man behöver tänka baklänges. Och dessutom förutse var jag kommer landa när jag behöver ta sista steget med ett litet hopp. Det skulle i alla fall jag tycka var en utmaning i sig.

    Men trots jobbig terräng, iskallt fjällvatten och massa snubblande så var det här en riktigt trevlig tur som jag tveklöst skulle göra om. Vi har faktiskt redan bestämt oss för att ta en liknande tur på fjället, men en annan led där man kommer upp lite högre. Det kommer med största sannolikhet vara ännu brantare, stenigare och jobbigare både för kroppen och huvudet, men man får samtidigt tänka att det kommer bli en fantastiskt härlig upplevelse. Och dessutom, att komma tillbaks och veta att man klarat av det, den känslan är oslagbar!

    • Nu är det dags, redo för promenad.
    • Den enda vägen framåt var barfota.
    • Kallt var det, riktigt kallt. Men skönt att svalka sig lite ändå.
    • Knepig terräng, det gäller verkligen att sätta fötterna på rätt ställe.
    • Nu har vi kommit upp en bit, fantastisk utsikt!
    • Det gäller att pricka stenarna, annars blir det blött.
    • Här gällde det att koncentrera sig, mycket sten och vissa rörde dessutom på sig när man trampade på dem.

    /

  • Dags för lite nyårspromenad

    En promenad på nyårsafton fick det bli. Det fick bli en ledig promenad för Sally den här gången.

    Sally sitter och väntar tålmodigt.

  • God Jul!

    Jaha, då var vi helt plötsligt framme vid jul igen, helt otroligt vad fort det har gått fram hit! För min del så är jag fortfarande kvar i hösten, mycket kanske för att det ser ut som höst när man tittar ut med regn, gröna åkrar och så. Så det kanske inte är så konstigt. 🙂

    Med det här korta inlägget vill jag passa på att önska alla där ute en Riktigt God Jul! Passa på att äta riktigt mycket god julmat och ha det allmänt bra den här helgen.

  • Saker ändrar sig väldigt snabbt ibland

    Som jag tidigare nämnt så har jag rest en hel del i mitt tidigare jobb. Vi hade kunder över hela landet och det blev därför en hel del resande, mest på egen hand. Vid ett tillfälle gick det inte riktigt som jag tänkt mig.

    Jag skulle åka upp till Sundsvall och hålla i en utbildning i några dagar. På vägen skulle jag stanna till i Gävle och göra lite annat jobbrelaterat pyssel, passade ju riktigt bra då tåget ändå passerar Gävle. Redan där började saker strula. Min ryggsäck gick sönder, så istället för att ha den på ryggen fick jag släpa på den i ett av handtagen. Väldigt opraktiskt då den var full med saker.

    Jag hade redan innan resan fått tips om ett litet hotell utanför Sundsvall där jag kunde övernatta de nätter jag skulle jobba där. Jag minns att när jag ringde och bokade så reagerade jag på något som inte stämde, men jag tänkte att jag inbillar mig väl säkert. De bad mig att höra av mig lite innan jag skulle checka in så att de kunde ha folk på plats då, men det var ju inget konstigt då jag bott på ett litet hotell innan som hade liknande rutiner och det hotellet var riktigt bra.

    När jag sätter mig på tåget efter att ha avklarat allt jag skulle i Gävle så rinde jag hotellet. Inget svar. Jag väntar i ca en halvtimme och ringer igen, inget svar. Jag fortsätter att ringa med jämna mellanrum och när det är 10 minuter kvar innan tåget är framme så inser jag att de inte kommer svara, vilket leder till att jag inte har någonstans att övernatta de här dagarna.

    Jag inser att jag måste lösa det här väldigt snabbt, så jag ringer ett annat hotell efter att ha kollat Google och snabbläst reecensionerna på hotellet. (Det var dessutom en stor hotellkedja så då kändes det tryggt). Som tur var så hade de ett rum åt mig.

    Jag hade beställt assistans från tåget till taxi när jag kom fram till stationen. Det här var ju första gången jag vari Sundsvall så jag hade ingen aning om hur stationen såg ut. När jag berättade var jag skulle så erbjöd sig personalen att skjutsa mig dit, han menade att det här var det sista han skulle göra för dagen och kunde då lika gärna köra mig till hotellet, istället för att jag skulle betala en taxi dit. Verkligen snällt!

    När jag kom fram till hotellet visade det sig att alla enkelrum som fanns låg en bit ner i korridorerna. Så för att det skulle bli så enkelt för mig att ta mig runt på hotellet så erbjöd hotellpersonalen mig ett dubbelrum för enkelrumspris, rummet låg nämligen breedvid hissarna och de tyckte då att det skulle vara enklare för mig att ta mig fram då. Riktigt bra!

    Sen rullade allting på jättebra. Som en liten parentes kan jag nämna att när jag gick ner och åt och skulle gå tillbaks så råkade jag missa lite och klampade in bakom recemptionsdisken. Det stod dessutom en personal där bakom som glatt sa ”Jaha, så du tänkte börja jobba här du med?” Men lite måste man bjuda på också. 🙂

    När jag väl kommit hem passade jag på att kolla upp det första stället jag tänkt övernatta på. Det visade sig att de fått många väldigt dåliga betyg från personer som tidigare varit där, så det var tur att det blev som det blev. Men jag lärde mig en hel del på det, exempelvis att det mesta går att lösa.

  • Mina tankar om utanförskap

    I ärlighetens namn så har jag inte tänkt på det här med utanförskap innan ämnet dök upp under en diskussion. Jag har väl aldrig varit utanför? Sen började jag tänka efter hur saker sett ut under åren.

    När jag tänker tillbaks på min skolgång så minns jag att vi lekte en massa på rasterna på skolgården. Sen, när jag blev äldre och kom upp i tredje eller kanske fjärde klass, blev det lite knepigare när mina klasskompisar började intressera sig för bollsporter av alla dess slag. (Jag är ganska urusel på det kan man säga). Det här ledde till att jag drogs till de mer lugna personerna i klassen och jag trivdes väldigt bra med det. När jag sedan kom upp i ”moped-åldern” blev nästa steg. Där kunde jag absolut inte hänga med på samma sätt. Det här var mitt under perioden när man använde diverse chattprogram för att kommunicera med människor vilket ledde till att jag höll kontakten med människor den vägen. Visst är det bra att möjligheten fanns (och finns idag också), men det ersätter absolut inte att umgås i verkligheten.

    En annan sak som slagit mig är att människor ibland kan ha en förutfattad mening om vad jag, som synskadad, kan klara av. Men framförallt vad jag inte kan klara av. Det har hänt att jag inte ens blivit tillfrågad om saker för att man på förhand tänker att ”Det går väl ändå inte, så det är ingen idé ens att ställa frågan”. När saker senare kommit fram så är det saker som jag skulle kalrat av galant, men som jag inte fått chansen att göra på grund av detta. En fråga kan man alltid ställa, jag har ju trots allt 32 års erfarenhet av att vara synskadad. Givetvis kan jag inte klara av allt, men jag kan ändå vara med och vara delaktig och vara sällskap om inte annat.

    Sen har jag givetvis släkt, familj och arbetskollegor som är motsatsen, som hellre ställer frågan och som då gör mig mer delaktig i vad som händer. Det uppskattas verkligen!

  • Skynda långsamt!

    Nu var det ett tag sen sist jag skrev så därför tänkte jag bjuda på en berättelse ur verkligheten igen.

    Att skynda sig och samtidigt överskatta sin förmåga kan ibland vara lite riskabelt. Det fick jag erfara vid ett tillfälle då jag skulle skynda mig hem till mina föräldrar. Det här var innan jag fick min hund, så på den tiden tog jag mig fram på egen hand.

    Vid just det här tillfället var det nästan helt mörkt och jag var lite sen hem från jobbet, har för mig att det var på senhösten, så det hann bli rätt mörkt ute den här tiden. Jag tänkte då att jag skulel skynda mig till dem, då mina bröder redan var där och maten var klar. Det är gångavstånd dit och jag har gått den vägen många gånger så jag tänkte att jag borde kunna småspringa den vägen. Det första som hände var att jag mötte en bil och på något sätt fick jag in en snökäpp mellan mig och min käpp. Med andra ord har jag trasslat in mig i en snökäpp mitt framför bilisten, som måste fått sig ett gott skratt.

    När jag väl trasslat ut mig därifrån småspringer jag vidare. När jag kommer in på gården så ska man svänga upp för en trapp och går man då för långt finns en stenmur. Nu råkar det vara så att jag hade för bråttom så jag går för långt och istället för att träffa trappen träffar jag stenmuren, med båda knäna. Efter en stund, som kändes som en timme, var det dags att försöka ta sig in, vilket tog sin lilla tid för det gjorde ont.

    När jag kommer in får jag frågan vad jag gjort. I mitt huvud blir det samma reaktion som när man halkar på en isfläck, ni vet, när man snabbt som sjutton reser sig och säger att ingenting hänt men i själva verket har man så ont så man blir tokig. Så hände även här. Det jag inte räknat med var att mitt ansiktsuttryck sa något annat. Plus att jag skrapat upp båda knäna och det rann blod om dem. Så det rådde inga tvivel.

    Dagen efter får jag dessutom veta att jag flyttat några stenar i muren, så det var en ordeentlig smäll.

    Så slutsatsen blir att inget mörkerseende tillsammans med hög fart inte är en bra kombination.

  • Att se världen genom ett knappnålsöga är inte alltid så enkelt

    Att se världen genom ett knapphålshuvud är inte alltid så enkelt, särskilt när man är på en ny plats och ska ta till sig hur det ser ut där så snabbt som möjligt.

    Idag var vi i en av våra nya lokaler för att ställa i ordning saker där. När jag kom dit tänkte jag att ta det lugnt nu och registrera allt i lugn och ro, för att sedan börja göra det jag ska. Det går alldeles utmärkt. Efter en stund går mina kollegor ut för att hämta grejer och jag är då ensam kvar. Då knackar det på fönstret och de ropar att de blivit utlåsta. Så jag springer då till dörren för att släppa in dem, men var sjutton var det utgången låg nu då? Till slut, efter att ha irrat runt som en fluga som fastnat inomhus en sommardag, som försöker ta sig ut, hittar jag en dörr. När jag öppnar den visade det sig att den var blockerad av en byggnadsställning. Efter att ha irrat runt ytterligare en bra stund hörde jag ett knackande ljud, jag försökte då lokalisera det och efter en stund hittade jag rätt.

    Dels blir jag frustrterad över att inte hitta rätt. Hur svårt ska det vara att hitta en dörr? Men sen ser jag ändå det roliga i det hela, här springer jag runt som en tok och försöker hitta en dörr. Jag var i alla fall i rätt ända av huset.

    När mina kollegor väl blev insläppta av mig så flöt allt på väldigt bra. Det är ju alltid lite rörigt vid en flytt men det går ganska bra så länge jag försöker skapa mig en ordning bland lådor och annat.

  • En berättelse från mina tidiga år

    Vi är tre bröder i min familj och jag är den äldsta. Vi är väldigt nära varandra i ålder, närmare bestämt fyra år mellan mig och min yngsta bror.

    När vi var ute och gick brukade jag hålla i min mammas eller pappas bakficka, för att på så sätt hänga med. Jag kan då varit ca 4 – 5 år. Vid ett tillfälle råkade jag ut för en väldigt märklig situation, både för mig själv men framför allt för en intet ont anande förbipasserande.

    Vi hälsade på min farmor och farfar, som hade husvagtn på en camping i Östhammar på den tiden. Vi skulle då ut och gå och vi börjar gå iväg. Av ågon anledning så missar jag att mina förlädrar går iväg, så jag stannar till en stund. Sedan ser jag en person med blåa byxor, som min pappa hade. Så jag tog tag i bakfickan som jag alltid gjorde. Efter bara några meter så kommer mina föräldrar springande och förklarar att jag sugit tag i fel person. Vad förvånad han lär ha blivit när en litet villt främmande barn dyker upp och bara följer efter.