Blind vardag

Kategori: Grundskolan

  • ”Bra karl reder sig själv” …eller?

    Just att kunna klara sig själv är en sak som följt med mig så länge jag kan komma ihåg. Både under min uppväxt och i skolan har folk runt mig hjälpt mig att hjälpa mig själv och det tror jag ligger till grund för hur saker och ting fungerar idag. Det gör att jag vet att allt löser sig i slutändan, bara man kämpar på och gör så gott man kan.

    Men vissa saker klarar man helt enkelt inte av själv. Vissa saker blir ju såklart svåra av att jag helt enkelt inte ser tillräckligt medan vissa saker blir betydligt mer energikrävande för mig. En sak jag är fruktansvärt dålig på är att be om hjälp men också att ta emot hjälp. ”Tack, men det går bra, det är ingen fara”, ”Nejdå, inte ska du behöva göra det heller” osv brukar oftast svaret bli. (Ni som känner mig kanske hört det någon gång 😁) Ibland går det bra, men ibland går det också mindre bra. 😁Ett exempel på när det inte gick så jättebra var, som jag berättat tidigare, när jag höll på att promenera rakt ut på ett tågspår, då ett byggstaket var lite öppet. En byggarbetare såg mig i sista sekund och talade om att jag var på väg helt fel. När jag tagit mig ut från byggområdet frågade han ifall jag klarade mig själv nu eller om jag ville ha hjälp dit jag skulle. ”Absolut” säger jag, börjar gå iväg och ca 10 sekunder senare står jag med smalbenen i ett annat staket. Det slutade med att han ändå följde med och vi båda skrattandes åt situationen gick till den busshållplats jag skulle till. Självklart är jag otroligt tacksam för att han tog sig tiden att hjälpa till. Min tanke då, som så ofta annars, var att han har säkert andra saker för sig som är viktigare och då vill jag inte ta upp hans tid när jag ändå kan ”hanka” mig fram.

    Folk som lärt sig hur jag fungerar brukar oftast bara säga till mig att ”Såhär gör vi”, då brukar jag allt som oftast ge med mig. 😁

    Anledningen till detta är enkel. Jag vill absolut inte vara den som ställer till besvär för folk i min omgivning. Jag vill inte vara den som folk ”springer åt andra hållet” när dem får syn på mig. Vad det här beror på vet jag inte men jag tror tyvärr att det är dåliga erfarenheter från skoltiden och klasskompisar. Alla sprang iväg åt olika håll utan att jag hann uppfatta vad som hände, vilket gjorde att mitt kontaktnät inte var så stort under den tiden. Men å andra sidan så fick jag mer tid till att plugga och lära mig saker, så i slutändan blev det ju bra ändå.

    Däremot är jag absolut inte sen att säga ja ifall jag kan hjälpa någon med något. Kan jag bidra med något som någon annan behöver så är det självklart för mig att göra det.

    Så det händer med andra ord väldigt sällan att jag ber någon om hjälp, folk som känner mig har sagt att när jag ber om hjälp så behövs det verkligen. Jag är väldigt envis och för det mesta går allt bra men jag är otroligt tacksam för alla som ställer upp när det väl behövs. Eller bara ställer upp för att det besparar mig energi, ovärderligt verkligen! Sen är jag väldigt glad över att familj och skola hjälpt mig att hjälpa mig själv, det tror jag har gett mig en stadig grund och grunden till att vara trygg och självständig.

  • Var började mitt teknikintresse egentligen?

    Mitt teknikintresse har funnits med så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har använt datorer som hjälpmedel i skolan ända sedan förskolan och hittat intresset den vägen och mycket har ju hänt på den fronten.

    Min första dator var en specialanpassad dator för synskadade. I dagens mått så skulle man väl närmast kunna kalla det för ett digitalt anteckningsblock. Den bestod av ett tangentbord som man matade in punktskrift med, några funktionsknappar och en punktskriftsdisplay där texten dök upp i form av punktskrift. Man såg 32 tecken åt gången och fick då bläddra sig fram genom texten med hjälp av funktionsknapparna. Det fanns även en skärm där man även såg texten i vanliga bokstäver (en sån här gammaldags skärm utan bakgrundsbelysning). Jag minns inte kapaciteten riktigt men tror att man kunde ha 25 dokument som max i den och den hade enbart ordbehandlare, kalkylator och möjlighet att koppla upp mot en vanlig PC, då med MS-DOS. Det gick även att koppla den till en skrivare. Storleken på den var som en lite plattare skokartong och den vägde ett par kilo.

    Det dröjde inte länge innan jag började använda ”riktiga” datorer. Jag började då använda MS-DOS, då det ansågs vara det enda systemet som fungerade med hjälpmedelsprogramvara på den tiden. För er som inte var med på den tiden så styrdes datorn då av kommandon. Man skrev helt enkelt in ett kommando för att göra saker och allt bestod av text. Spännande tänkte jag och satte igång att lära mig systemet och eftersom jag inte hade tillgång till Internet på den tiden så lärde jag mig allt genom att läsa mig fram till saker i diverse hjälpfiler och annat jag kom över. Och testade förstås. 🙂 Såhär kunde systemet se ut:

    Skärmdump av MS-DOS version 6.22. Bilden visar utdrag från kommandot C:\>dir
    Skärmdump från MS-DOS verwsion 6.22.

    Sen har det rullat på, det dök upp hjälpmedel till Windows och de här specialdatorerna behövdes inte längre på samma sätt. Jag gick då över till Windows 98, som var modernt på den tiden och istället för den här specialdatorn så använde jag en punktdisplay, liknande den jag har idag där man bara läser och inte skriver. Jag satte givetvis igång att utforska det systemet och nu var det lättare, då jag helt plötsligt fick tillgång till Internet och kunde söka fram information den vägen.

    Så därför var mitt gymnasieval ganska enkelt, antingen fordon eller IT och det blev som ni säkert redan listat ut IT.

    Det som varit drivande ända sedan starten var ”Hur kan jag använda tekniken för att underlätta vardagen?” Eftersom jag kan ha vissa svårigheter med att använda papper och penna (skriva kan jag, men att läsa det jag själv skriver blir en utmaning), så därför har det blivit så att datorn är mitt papper och penna. Under skoltiden hade jag alla läroböcker både i pappersform och på dator och alla skrivuppgifter och prov gjordes också digitalt. Proven fick jag på diskett precis innan det skulle göras och i slutet av högstadiet så satte vi upp ett trådlöst nätverk så att jag kunde få proven via e-post. Detta långt innan skolan fick trådlöst nät till alla.

    Det är intressant att se tillbaks på de här 27 åren jag använt datorer och se vad som faktiskt hänt. Från att ha haft en stor och tung grej som man bara kunde läsa och skriva på, till att kunna använda datorn både som arbetsredskap, till att läsa nyheter, kommunicera med människor och en massa annat. Numera finns ju även allt detta i mobilen också vilket gör det ännu mer lättillgängligt. På ett sätt önskar jag att dessa saker fanns redan från början men det är å andra sidan väldigt roligt att ha varit med om utvecklingen på den här tiden.

  • Ett av mina träslöjdsprojekt

    När jag rotade runt i förrådet häromdagen så såg jag ett gammalt skåp som jag gjorde i slöjden när jag gick i högstadiet. Ett av mina favoritämnen i skolan var just träslöjd och jag kunde lägga ner väldigt mycket tid på mina små projekt, bara för att få sakerna precis såsom jag ville ha dem.

    Några saker jag gjort var ett nyckelskåp, en hylla, ett par smörknivar och det här skåpet. Allt finns kvar idag och såhär blev skåpet:

    • Skåpet sett framifrån

    Jag gjorde allting själv. Monterade, borrade hål för handtagen, skruvade fast gånghjärn, och magnetlås, slipade alltsammans och behandlade trät. Det enda jag inte gjorde var att såga, men det gjorde å andra sidan ingen av oss elever. Jag minns att det här tog väldigt lång tid, tror det tog närmare en och en halv termin att få klart allt. Men det blev väldigt bra och jag är väldigt nöjd med resultatet.

  • Att ta sig fram i mörkret

    När jag skulle börja högstadiet funderade vi en del på hur vi kunde informera om mig och min synskada på ett bra sätt.

    Det fanns då en utställning på ett museum i Stockholm, där man fick gå runt i olika rum i totalt mörker. Man hade då ställt upp saker för att efterlikna olika miljöer och även spelade upp ljud från dessa miljöer. Jag vill minnas att man gjort en stadsmiljö med stolpar, cyklar etc, nån skog, ett vanligt rum och man klev även ombord på en liten båt. Jag minns särskillt båten, då den rörde sig precis som den skulle gjort i vattnet, plus att man fick vattenstänk på sig. Det kändes precis som att man satt på en båt, trots att det var inomhus på ett museum i kolsvarta mörkret.

    Sist fick man sätta sig i ett café, där det fanns möjlighet att beställa fika och sitta och prata, även det i kolsvarta mörkret.

    Vi fick tillfälle att åka dit med min klass, där alla, inklusive jag själv, fick gå igenom dessa rum. Jag hade ju såklart en viss fördel då jag är ganska van vid att ta mig fram utan att se så mycket men jag kan tänka mig att det var lite ovant för andra. När vi sedan kom tillbaks så gjorde vi ett arbete om detta, där vi dels berättade om detta för andra klasser. Vi hade också olika stationer där man bland annat fick testa att läsa punktskrift, ta sig fram med ögonbindel och käpp i skolan och annat som man kanske inte kommer i kontakt med på det sättet om man inte har en synskadad runt sig.

    Jag tror (och hoppas) att det kunnat vara till nytta för mina klasskompisar både under skoltiden men även efteråt. Jag upplevde det aldrig som att jag var utanför i skolan på grund av min synskada. Visst kunde det bli svårt att hänga med ibland av naturliga skäl, men jag hade alltid saker att göra ändå. Vi satt en del och spelade kort minns jag till exempel.

    Sen fick jag ju såklart en massa frågor också. Jag är av den åsikten att det finns inga dumma frågor, bättre att man ställer en fråga och får ett bra svar, så ökar förståelsen både hos den som frågar men även hos mig. Så därför brukar jag alltid säga åt människor att fråga på, så svarar jag så gott jag kan!