Blind vardag

Kategori: Arbete

Saker som har hänt och händer på mitt arbete.

  • Några små saker i vardagen som gör stor skillnad

    För mig gäller det att hela tiden hitta lösningar på saker som dyker upp i min vardag. Ofta får man ta till enkla lösningar som allt som oftast är dem bästa.

    För några år sen fick vi andra soptunnor. Det är två stycken som innehåller fyra fack vardera, ett fack för kompost, restavfall, färgat/ofärgat glas, tidningar etc. Alla är givetvis märkta, men alldeles för smått för att jag effektivt ska se det. Det jag gjorde då var att plocka upp min anteckningsapp i mobilen. Där gjorde jag två tabeller med 4 x 4 rutor, ett för varje fack. Sen skrev jag ner i varje ruta vad som ska kastas i vilket fack. Så innan jag går ut med skräpet kollar jag vad jag har, kollar i tabellen och sen vet jag vad jag ska slänga var. Smidigt och praktiskt.

    Ett annat litet bekymmer som dykt upp var att veta när diskmaskinerna på jobbet var diskade eller odiskade. På varje maskin sitter en liten skylt som man byter ut där det står ”Rent” eller ”Smutsigt”. Även detta alldeles för smått för att jag ska se det. Då kom min kloka kollega på att om vi sätter en liten genomskinlig tejpbit på skylten med texten ”Smutsig” så kan jag snabbt skanna av skylten, istället för att antingen sticka näsan i någons använda kaffekopp eller sätta händerna i någons kladdiga begagnade bestick. En mycket bra lösning som hjälper otroligt mycket.

    Något som kan vara ett stort mysterium är det här med strumpor och dess förmåga att alltid försvinna i tvätten. Här har vi problemet med överblicken som gör sig påmint, jag har ju svårt att uppfatta om jag dräller tvätt omkring mig, speciellt små saker som strumpor. Men här har jag på egen hand utarbetat en strategi. Jag parar ihop strumporna med varandra när de läggs i tvättkorgen. Sen när det är dags att tvätta särar jag på dem innan jag lägger in dem i maskinen. När tvätten är klar och torr parar jag ihop dem direkt, då märker jag med en gång ifall jag missar något och slipper därmed att springa fram och tillbaks till tvättstugan.

    Allting har en lösning, det är bara frågan om vilken.

  • Tiden går verkligen fort

    Tiden går fort, nu har jag haft Sally i lite mer än sju år. Helt otroligt. Hon fyllde tio år i början av april så hon närmar sig sin pension med stormsteg. I våras märkte vi att hon började halta på ena frambenet och efter några veterinärbesök och besök hos en hund-fysioterapeut upptäckte vi att hon har lite problem med ena frambenet och att hon är lite stel i ryggen. Så nu får hon en spruta varje månad för lederna och ett kosttillskott och jag tycker faktiskt att det gör skillnad. Det jag märker är att hon är gladare och rör sig på ett smidigare sätt.

    Hon får även massage varje kväll. Det uppskattas verkligen. Sen har vi lagt om våra promenader litegrann, så att vi går mer i skogen. Jag har ett motionsspår bakom huset som är precis lagom. Spåret är flisat vilket gör att det är mjukt och skönt att gå på. Man kan göra en avstickare och gå en traktorväg som går ännu längre upp i skogen om man vill gå lite längre och den promenaden är väldigt intressant, tycker Sally. Där går mycket olika djur så det finns massor av nyheter att nosa upp.

    Men nu är det i alla fall bestämmt att Sally kommer gå i pension i höst. Hon är så pass frisk att hon då kommer att få en riktigt bra pension. Det märks också att hon rör sig bra mycket smidigare utan selen, så det tror jag blir jättebra. Visst blir det tråkigt, men samtidigt känns det bra att hon får en bra och välförtjänt ledig tid.

    Vi gick en promenad i skogen och Sally sitter vid en jättetjock trädstam och tittar på mig, som tar bilden. En solig och fin sommardag.

    Det kommer verkligen bli en omställning nu när Sally pensioneras. Mest troligt kommer det att bli ett litet glapp tills nästa hund dyker upp och lite olyckligt kommer glappet i den tiden på året som brukar stöka till det som mest för mig. Nämligen när dagarna blir mörkare och snön till slut kommer. Nu har det ju blivit så att man byggt upp sin vardag runt den här smidigheten, att alltid ha ett par extraögon som hjälper till. Det fungerar ju att ta sig fram hyggligt under optimala förhållanden, men så fort det blir lite skymning eller att snön suddar ut alla referenser så blir det betydligt krångligare. Tänk bara så enkla saker som att ta sig till och från jobbet, eller affären, att ta en spontan promenad, ja ni förstår. Allt sådant kommer att ta betydligt mer energi att genomföra på egen hand.

    Det ska ju såklart bli väldigt spännande att få lära känna en ny liten fyrbent medhjälpare. Det kommer ju bli en period med inkörning och massor av träning men det minns jag var väldigt roligt när Sally kom. Men det kommer bli väldigt tråkigt att inte jobba med henne längre, vi har ju lärt oss läsa av varandra väldigt bra vid det här laget. Man märker på henne att hon alltid vill göra sitt bästa och helst lite till. Ju krångligare en uppgift är desto roligare är den att lösa och hon blir då väldigt ivrig, på gränsen till för ivrig. Det har verkligen inte avtagit med åren, hon är fortfarande lika på, oavsett om det är ett arbetspass i sele eller att få nosa omkring ledig i skogen. Så här är det jag som måste bromsa henne för att spara på hennes leder.

    Men som jag sagt hela tiden, det viktigaste är att hon får en bra pension med så lite smärta som möjligt och eftersom hon rör sig bättre ledig så känns det bra att hon får bli ledig nu när hon fortfarande har hälsan.

  • Vimsig eller allmänt glömsk? – Påminnelser genom synintryck

    Jag har hört någonstans att ca 80% av alla intryck man får, får man genom synen. När dessa 80% försvinner så måste alla andra sinnen försöka kompensera för det som fallit bort, vilket kan bli både intressant, frustrerande, förvirrande, roligt kort sagt både bra och dåliga saker.

    Att få en påminnelse om saker via synen är något som jag nästan helt saknar. Ett konkret exempel kan vara att du ska lämna hemmet och åka till jobbet. Du kommer ut i hallen och ser nycklarna ligga på bordet och då kommer du på att Just ja, nycklarna behöver jag ha med. I mitt fall får jag ju inte den påminnelsen utan jag måste hålla det i huvudet. Så i det läget försöker jag skapa rutiner för att komma ihåg saker, jag vet var jag har mina nycklar, telefon, hundens saker etc.

    En annan sak, som man påminns av via synintryck är när det är dags att städa. Man ser ju att det börjar bli smutsigt på golvet, dammigt på saker etc. När man inte ser sådant behöver man hitta sin egen väg, i mitt fall blir det att regelbundet gå igenom lägenheten och försöka skapa sig rutin för även det här. Vet man med sig att det varit regnigt och smutsigt ute så får man städa lite oftare t.ex.

    En annan sak, som mina kollegor brukar ha väldigt roligt åt, är att jag väldigt ofta brukar glömma min blindkäpp lite här och var på jobbet. Oftast tar jag med den ut när jag får ett besök vid vår besöksdisk eller ska göra något i verkstaden. Det är alltid smidigt att ha den med, för att visa andra att jag inte ser. Det blir dessutom smidigare att ha med den då ifall jag behöver följa med personen ut till dennes arbetsplats. Men när jobbet är klart brukar den oftast bli stående antingen vid besöksdisken, i verkstan, eller i fikarummet. Min hjärna är då någon helt annanstans. Men det kan jag gott bjuda på.

    Så jag kan säkert upplevas som både vimsig och glömsk, men mycket av det är att jag inte får de här synintrycken som påminner mig om saker. Och vad händer då ifall vi lägger till lite stress på det här? Jo, det blir ännu värre!

    Det blir alltså ganska mycket att hålla i huvudet när man knappt kan ta in dessa intryck. Så det ställs ju helt andra krav på mig. Men när jag stannar upp och tänker efter så är jag faktiskt förvånad över att jag inte glömt mer saker. Jag tänker på alla resor med jobbet som jag varit ute på, jag tänker då på den här slutliga kollen man gör innan man lämnar hotellrummet, för att se så att alla strumpor, tröjor, laddare etc följer med hem.

  • 7 april 2017

    Vad gör man som synskadad när det uppstår en situation utöver det vanliga? Det fick jag erfara när det där hemska terrordådet på Drottninggatan skedde. Det skedde nämligen under den tiden jag jobbade i Solna, så jag hamnade i utkanten av det hela.

    Det började med att jag läste det på nätet. När det började bli dags att åka hemåt ringde taxibolaget (jag åkte arbetsresor till och från jobbet) och meddelade att de inte kunde ta sig fram alls. Vi kom överens om att jag skulle ta tåget till Knivsta station och åka därifrån istället, för att underlätta lite. Sagt och gjort, en snäll kollega skjutsade ner mig till Solna station och jag gick in där och väntade på tåget. Det var ju i slutet av arbetsdagen så det var mycket folk där då.

    Så långt gick allt som på räls. Helt plötsligt kom det in några poliser och ordningsvakter som sa att alla stationerna måste utrymmas och alla tåg stoppas. Folk blev såklart förvirrade och började gå ut. Mycket rörelse och buller gjorde att jag inte riktigt uppfattade vad som hände men till slut kom en polis fram och sa att vi måste utrymma och erbjöd mig hjälp ut. Jag tackade artigt nej och sa att jag kan hitta ut på egen hand, jag tänkte att han säkert behövs bättre på annat håll.

    Jag lyckades i alla fall ta mig mot utgången och då kom nästa lilla dilemma: Vad sjutton ska jag göra nu? Inga tåg går, folk irrar runt som yra höns och det är totalt omöjligt att få kontakt med någon. Jag tänkte att jag behöver ta mig tillbaks till jobbet på något sätt och lyckades till slut hitta busstationen. Jag visste ungefär var den var, men det tog en bra stund innan jag hamnade rätt. Det kom en lång rad bussar och till slut hittade jag en som gick förbi mitt jobb, men alla bussarna var såklart överfulla, folk pressade sig in och det fanns inte en chans att komma emellan. Till slut fick jag tag i min kollega som tog en promenad och hämtade mig och följde med upp till jobbet igen. Telefonnätet var ju såklart tungt belastat av förklarliga skäl.

    Det slutade i alla fall med en lång väntan och sen kom min bror och hämtade mig på jobbet när trafiken lugnat sig. Men det som jag kommer ihåg mest var att inte en enda människa, förutom den här stressade polisen då, såg att det fanns en person med blindkäpp som såg förvirrad ut. Jag försökte några gånger att få kontakt med någon för att fråga om vägen men det gick inte alls. Man skyndade vidare som att inget hade hänt.

    För mig är det självklart att man hjälper till där det behövs och visar hänsyn till andra. Tyvärr händer det att jag missar sådant för att jag helt enkelt inte ser vad som händer, men man gör såklart det man kan. Men tyvärr verkar det tänket inte finnas idag. Det var säkert hundratals människor som passerade mig och man hade ju kunnat önska att åtminstånne någon kunde frågat var jag skulle och åtminstånne pekat mig i rätt riktning.

    Jag kände mig ganska liten mitt i kaoset, med blindkäpp i högsta hugg på en station som jag knappt visste hur den såg ut, jag hade visserligen åkt tåg därifrån men inte buss. Alla sprang som sagt åt alla håll och ingen varken såg att jag fanns där eller svarade när jag försökte få kontakt med någon. I allt buller och i all rörelse som blev så blir det dessutom väldigt ansträngande att försöka orientera sig. Om någon hade stannat till och bara pekat i vilken riktning jag skulle gå hade hjälpt enormt mycket, så det är ju inga svåra saker vi pratar om. Även väldigt små saker kan underlätta väldigt mycket. Tyvärr leder det här till att man kanske inte litar på att andra människor ställer upp när det väl gäller. Vad gör jag om jag hamnar i liknande situationer igen? Det blir ju lite så att man drar sig från att fråga folk om hjälp, tyvärr.

    Nu var det förvisso en speciell situation men jag ser dessa tendenser lite då och då. Ett exempel är när jag berättade om min bussresa då jag skulle åka och hälsa på familjen i Härjedalen. Men det finns å andra sidan folk som ser och vill hjälpa till och vid dessa tillfällen blir man desto gladare.

  • En av mina sista långresor med jobbet

    Nu kommer jag säkert att sätta min värdighet på spel, men vad gör det egentligen? Lite måste man ju bjuda på ibland också. 😁

    Under min tid som tekniker för ett hjälpmedelsföretag så ingick en hel del resande. Det var inte alls ovanligt att man fick övernatta på hotell och det hade jag gjort väldigt många gånger vid det här laget. En av de sista resorna jag gjorde var upp till Sollefteå. Resan dit gick alldeles utmärkt och när jag kom till hotellet blev jag visad till mitt rum av väldigt hjälpsam hotellpersonal. Man hade dessutom sett till att jag fick ett rum nära receptionen, så att det skulle bli enkelt för mig att ta mig fram. Mycket bra!

    När jag ätit middag gick jag upp på rummet för att ta det lugnt innan läggdags. Passade på att slå ett samtal hem också och eftersom det började bli mörkt tänkte jag att jag skulle tända lite lampor. Men ingen lampa alls gick att tända. Jag tänker inte mer på det och när det i princip är helt kolsvart säger jag i förbifarten till min mamma som jag pratar med att jag ska gå ner till receptionen och tala om att det troligen gått en säkring. Hon frågar då ifall jag satt nyckeln i hållaren innanför dörren och nej, det hade jag ju inte gjort. Efter att ha letat mig fram i mörkret hittar jag den (hade sett den tidigare dessutom) och när jag satte den där så funkade allt perfekt.

    Jag är så glad att jag inte hann prata med personalen, jag hade i och för sig kanske gjort deras dag då. 😁Dessutom hann jag slå i nårna i både bord, stol och säng ungefär 600 gånger när jag tog mig fram i rummet. Tr omig, man behöver inte vara så vansinnigt snabb för att det ska göra ont av en sådan sak. 😁

  • Bussutrop – en liten sak som hjälper otroligt mycket

    I ett tidigare inlägg har jag berättat om mina upplevelser av samhällsfunktionen Arbetsresor. Tyvärr visade det sig att den tjänsten fungerade allt annat än bra. Förseningar, diskussioner med vissa förare om att de fick för dåligt betalt och att jag blev mer eller mindra nklagad för det, bilar som helt enkelt inte dök upp av föregående anledning. Ja, kort och gott, en enorm stress över ifall man kommer till jobbet men även hem ifrån jobbet. När jag sedan bytte jobb till ett i närheten bestämde jag mig, jag ska klara mig så gott jag kan med kommunala färdmedel. Då vet jag vad jag har och det har känts säkrare. Nu när det gått snart fem år kan jag konstatera att det lett till massa bra saker. Bland annat behöver jag aldrig planera ifall jag ska jobba över, åka hem tidigare etc (förut har man varit tvungen att ringa taxibolaget en bra stund innan för att ändra tiderna), stressnivån blir mindre då jag vet att jag kommer fram till arbetet i tid och jag kommer dessutom hem i tid. Man kan oftast lita på att bussen kommer.

    En sak som blivit väldigt viktig för mig är de utrop som finns i bussarna som talar om vilken hållplats som kommer. Jag bor efter en landsväg där det går ganska snabbt och det finns ytterst få hållpunkter som jag kan ta sikte på. Dessutom är hållplatserna ganska täta och nu när det är snö och mörkt så går det inte alls att se var jag är.

    Därför är jag mer eller mindre beroende av dessa utrop. Idag till exempel var det en ren tillfällighet att jag upptäckte att jag var framme vid rätt ställe. Utropet var avstängt och jag ser av en slump när bussen saktar in att det är upplyst till höger om bussen. (Det enda stället efter vägen som har gatlysen är just min hållplats). Då blev det helt plötsligt bråttom att samla ihop väskor, hundens sele, reflexvästar och hund och smita av bussen.

    Problemet en sådan här gång, ifall jag skulle missa min hållplats, är att hållplatsen efter min ligger i en skymd kurva. Jag behöver då korsa en 80-väg å ett ganska dåligt ställe, vilket inte är helt optimalt. Fortsätter jag ytterligare en hållplats så finns där en rondell precis före, som jag kan märka ganska tydligt. Där finns en bra gångväg som går nästan hela vägen hem till mig så där funkar det fint att gå av. Men å andra sidan blir det betydligt längre att gå.

    Nu har det här systemet varit helt avstängt på min buss i snart tre veckor, vilket har lett till att jag fått chansa när det är dags att trycka på knappen. In till jobbet går ju bra då det är sluthållplatsen jag hoppar av på. Men hem blir värre. Visst kan man fråga närmsta passagerare, men det vill jag ju inte heller göra, eftersom man inte vill störa dem i onödan.

    Om man kan lita på att sådana här system fungerar i bussarna så skulle det underlätta något enormt för mig. Men jag kan absolut förstå att det lätt kan bli störande för andra att hela tiden höra den tjata hela tiden, men man behöver ju inte ha någon jättehög volym på det. Utan bara så att man precis hör, det räcker gott. Eller varför inte gå steget längre? Att låta detta bli en funktion i kollektivtrafikbolagets app? Så kan man bara ha ett headset på sig och få informationen direkt i luren, mycket smidigt. Man stör ingen och kan samtidigt lyssna på en bra podd, musik eller vad man vill. Om det inte finns några tekniska begränsningar vill säga. Den idén bjuder jag på. 🙂

  • Problemlösning

    Någgot som ibland kan ställa till det för mig är när man råkar ut för vägarbeten eller på annat sätt inte kan ta sig fram den normala vägen. Eftersom jag inte kan överblicka hur det ser ut så blir det lite svårt att hitta runt detta. Därför är det så skönt att kunna få den hjälpen ibland.

    Härom veckan var vi på väg till jobbet. Vi brukar då ta en väg ner för en trapp vid en av tågperrongerna, för att det brukar vara en lite lugnare väg. Jag ber därför Sally att leta rätt på trappan när vi börjar närma oss. Den här gången gick hon glatt fram till räcket och visade mig det, men vänder sedan och går åt ett annat håll, förbi trappan. Jag tänker att hon ska få visa vad hon tänker göra. Sen stannar hon till och visar mig en dörr. Jag ber henne då att leta upp trappen igen vilket hon glatt gör, men går tillbaks igen till samma dörr. Det kommer då en förbipasserande människa och säger i förbifarten att rappan är avstängd och att jag då står vid hissen. Sally har alltså räknat ut att ”Nej, vi kan inte ta trappan nu så därför tar vi hissen istället.

    Till saken hör att vi aldrig tagit den hissen tidigare. Så därför blir jag extra imponerad över vilken problemlösningsförmåga och engagemang hon har.

  • Rörigt värre

    För ett tag sen hade vi en invigning av våra nya lokaler på jobbet. En jättetrevlig tillställning med massa roliga små moment, såsom tipsrunda och lite andra tävlingar.

    En stor utmaning för mig är mycket folk på liten yta. Man brukar ju säga att 80% av alla intryck hjärnan får in är synintryck, när då synen är försämrad eller borta helt så måste dessa intryck in någon annanstans, i mitt fall via hörseln. Om det då är mycket ljud och många som rör sig så blir det rena kaoset i mitt huvud och hjärnan jobbar för fullt med att sortera alla intrycken. Var befinner jag mig? Hur ser det ut runt mig? Vilka är i närheten? Var är mina kollegor/mitt sällskap? Var ska jag förflytta mig och finns det eventuella hinder i vägen? Ja, det är många frågor som hjärnan ska besvara, för det mesta genom hörseln.

    Eftersom mitt synfält är att jämställa med ett knappnålshuvud (ungefär fem grader av fullt synfält) så blir det lätt rörigt. Om jag exempelvis ska följa efter någon så år det bara den personen jag följer efter som jag ser. Resten faller bort och jag kan inte uppfatta ifall det kommer personer eller saker på sidan om mig. Eftersom hjärnan går på högvarv och allt mitt fokus ligger i att följa efter så är det lätt att tappa fokuset helt och tappa personen i sikte. Hjärnan börjar då att försöka sortera ut alla syn och ljudintryck för att hitta personen igen och besvara alla frågor jag nämnde ovan.

    Ett exempel är att under inflyttningen så hade vi en tipspromenad på våningsplanet. Mycket folk rörde sig på en ganska liten yta. Det gäller då för mig att dels hålla koll på var mitt lag är och dels hänga med när vi går genom korridorer, kontorslandskap och sånt. Jag kan då inte heller låta avståndet öka för mycket, dels för att jag inte ser mer än ett par meter framför mig i bästa fall och dels för att det kan komma in människor emellan och då är det lätt att tappa bort den jag ska följa med.

    En annan sak är att man lätt kan uppfattas som frånvarande och inåtvänd. Nästan lite nonchalant. Jag missar lätt när personer pratar med mig och kanske inte hör riktigt vad som sägs. Det beror helt enkelt på att det blir svårt att sortera ut det som sägs ur ett annat brus. Sen kan det också vara svårt att veta om personen i fråga pratar med mig eller med någon annan, just för att allt blir så rörigt i huvudet.

    Som ni kanske märker så är det väldigt mycket i mitt huvud som jag måste hålla reda på. Är det dessutom mörkt i lokalerna så blir det ännu värre, då mitt mörkerseende är i princip obefintligt. Däremot är det viktigt för mig att inte undvika sådana här saker. Jag gillar ju att prata med andra människor och vara en del i gemenskapen. Så för mig gäller det att försöka hitta strategier att komma runt dessa ”små” utmaningar. Hur dessa strategier ser ut vet jag inte, men jag vet att ju mer jag tränar på det desto bättre blir jag och då kommer jag att hitta en bra väg runt utmaningarna.

  • Var började mitt teknikintresse egentligen?

    Mitt teknikintresse har funnits med så långt tillbaka jag kan minnas. Jag har använt datorer som hjälpmedel i skolan ända sedan förskolan och hittat intresset den vägen och mycket har ju hänt på den fronten.

    Min första dator var en specialanpassad dator för synskadade. I dagens mått så skulle man väl närmast kunna kalla det för ett digitalt anteckningsblock. Den bestod av ett tangentbord som man matade in punktskrift med, några funktionsknappar och en punktskriftsdisplay där texten dök upp i form av punktskrift. Man såg 32 tecken åt gången och fick då bläddra sig fram genom texten med hjälp av funktionsknapparna. Det fanns även en skärm där man även såg texten i vanliga bokstäver (en sån här gammaldags skärm utan bakgrundsbelysning). Jag minns inte kapaciteten riktigt men tror att man kunde ha 25 dokument som max i den och den hade enbart ordbehandlare, kalkylator och möjlighet att koppla upp mot en vanlig PC, då med MS-DOS. Det gick även att koppla den till en skrivare. Storleken på den var som en lite plattare skokartong och den vägde ett par kilo.

    Det dröjde inte länge innan jag började använda ”riktiga” datorer. Jag började då använda MS-DOS, då det ansågs vara det enda systemet som fungerade med hjälpmedelsprogramvara på den tiden. För er som inte var med på den tiden så styrdes datorn då av kommandon. Man skrev helt enkelt in ett kommando för att göra saker och allt bestod av text. Spännande tänkte jag och satte igång att lära mig systemet och eftersom jag inte hade tillgång till Internet på den tiden så lärde jag mig allt genom att läsa mig fram till saker i diverse hjälpfiler och annat jag kom över. Och testade förstås. 🙂 Såhär kunde systemet se ut:

    Skärmdump av MS-DOS version 6.22. Bilden visar utdrag från kommandot C:\>dir
    Skärmdump från MS-DOS verwsion 6.22.

    Sen har det rullat på, det dök upp hjälpmedel till Windows och de här specialdatorerna behövdes inte längre på samma sätt. Jag gick då över till Windows 98, som var modernt på den tiden och istället för den här specialdatorn så använde jag en punktdisplay, liknande den jag har idag där man bara läser och inte skriver. Jag satte givetvis igång att utforska det systemet och nu var det lättare, då jag helt plötsligt fick tillgång till Internet och kunde söka fram information den vägen.

    Så därför var mitt gymnasieval ganska enkelt, antingen fordon eller IT och det blev som ni säkert redan listat ut IT.

    Det som varit drivande ända sedan starten var ”Hur kan jag använda tekniken för att underlätta vardagen?” Eftersom jag kan ha vissa svårigheter med att använda papper och penna (skriva kan jag, men att läsa det jag själv skriver blir en utmaning), så därför har det blivit så att datorn är mitt papper och penna. Under skoltiden hade jag alla läroböcker både i pappersform och på dator och alla skrivuppgifter och prov gjordes också digitalt. Proven fick jag på diskett precis innan det skulle göras och i slutet av högstadiet så satte vi upp ett trådlöst nätverk så att jag kunde få proven via e-post. Detta långt innan skolan fick trådlöst nät till alla.

    Det är intressant att se tillbaks på de här 27 åren jag använt datorer och se vad som faktiskt hänt. Från att ha haft en stor och tung grej som man bara kunde läsa och skriva på, till att kunna använda datorn både som arbetsredskap, till att läsa nyheter, kommunicera med människor och en massa annat. Numera finns ju även allt detta i mobilen också vilket gör det ännu mer lättillgängligt. På ett sätt önskar jag att dessa saker fanns redan från början men det är å andra sidan väldigt roligt att ha varit med om utvecklingen på den här tiden.

  • Att kunna förflytta sig är inte alltid en självklarhet

    En självklarhet för många är att kunna förflytta sig var man vill, när man vill. Tyvärr har det inte varit helt lätt för min del alla gånger.

    Vid ett tillfälle så höll jag på att söka jobb. Jag hittade då en tillfällig anställning i Skärholmen, vilket är en bra bit från min bostad. Det skulle innebära en väldigt lång resväg med bussar och tåg och dessutom i Stockholms rusningstrafik. Därför tänkte jag att jag ansöker om så kallade arbetsresor från kommunen, vilket innebär att man får åka taxi mellan bostaden och arbetet. Men det visade sig inte vara helt lätt.

    Jag blev kallad på ett möte med en handläggare på kommunen. Jag talade då om förutsättningarna, det vill säga att jag har fått en tidsbegränsad anställning i Skärholmen och för att inte gå arbetslös fram tills jag får ett jobb i Uppsala så skulle jag vilja hoppa på det här. Men då anser min handläggare att om man bor så ”avigt till” som jag gör så kan man minsann inte räkna med den här tjänsten. (Avigt till innebär ca 3 mil utanför Uppsala med bra bussförbindelser dit). Det spelade ingen roll att anställningen var tillfällig. Hon föreslog dock en lösning, nämligen att antingen fick jag söka mig ett jobb närmare eller flytta närmare. Inte helt lätt när bostadsmarknaden och arbetsmarknaden ser ut som de gör, sen råkar jag trivas på landet. Jag fick till slut dessa resor efter mycket om och men.

    Men sen dök nästa problem upp. Vi har ett lokalt taxibolag som jag åkt med i många år tidigare. Nu hade de en massa annat så man fick ta in bilar från Uppsala. Men chaufförerna tyckte att de fick för dåligt betalt så man vägrade helt enkelt köra mig. Vissa tog körningen efter mycket om och men och andra vägrade helt fick jag veta. Det här betydde alltså att bilarna var i princip aldrig i tid, trots att jag hade en stående bokning på både förmiddagen och eftermiddagen. Dessutom blev jag i princip anklagad av chaufförerna att de fick för dåligt betalt. En ringde dessutom sin taxiväxeln och förklarade upprört att det var oacceptabelt att han skulle få så lite pengar för körningen och att hans bil minsann aldrig skulle ta den här körningen igen – när jag satt i bilen. Vill man som taxibolag ha det här ansiktet utåt mot sina kunder?För hur det än är så är jag en kund, trots att det är en tjänst som kommunen står för.

    En dag dök inte bilen upp så jag ringde och kollade varför den inte dök upp. Det hade ju hänt så många gånger förr så jag tänkte väl mest att man inte fått tag i någon chaufför. Och så var såklart fallet och jag blev lovad en bil snart. Men ingen bil kom så jag ringde tillbaks och blev lovad samma sak. Efter ett antal fler försök att få tag i en bil så kommer en bil till slut, kraftigt försenad. Jag kom fram till arbetet TRE timmar för sent och då hade vi lagt till gott om marginal på morgonen för att hinna innan all trafik satte igång. Jag blev då mycket irriterad och skrev ett argt inlägg på sociala medier som snappades upp någonstans och helt plötsligt ringer VD:n för taxibolaget upp och frågar vad som hänt. Jag förklarade då hela historien och han lovade att återkomma med en lösning. Lösningen blev att en bil, som utgick hallvägs, fick min körning både för och eftermiddag. Han behövde dock anpassa tiderna och givetvis gick det bra, jag vill ju att det ska funka för båda två. Sedan dess gick allt bra och det var en väldigt trevlig chaufför. Synd bara att lösningen kom två månader innan jag slutade den här tjänsten.

    Det fanns dock chaufförer som slet en hel del för att få det att funka, bland annat från vårt lokala taxibolag som hoppade in och körde ibland. Men deras förslag rann ut i sanden mest, varför vet jag inte. Men jag vill ändå rikta ett stort tack till er som i alla fall försökte lösa detta!

    Det här har skötts så otroligt dåligt från början till slut. Från att kommunen i stort sett ifrågasätter varför jag vill bo på landet till chaufförer som är otrevliga och vägrar köra mig och inte tänker på vad det här innebär för mig. Man hörde inte ens av sig om bilarna skulle bli sena, vilket innebar en hel del pyssel då jag dessutom hade hunden med mig. Hade jag veat att bilen blev lite sen så hade jag kunnat ta en liten kort promenad med hunden. Det var vissa som meddelade sig men långt ifrån alla.

    Nu hade jag som tur var en arbetsgivare som förstod vad det var frågan om, men vad hade hänt annars? Antagligen hade jag fått sluta. Och vad hade det isåfall kostat? Dessutom höll jag på att gå in i väggen på grund av att aldrig veta ifall jag kommer i tid till jobbet, att alltid behöva ringa och kolla så att en bil är beställd, att ringa och kolla varför bilen är sen när jag ska hem och så vidare. Nu var det ren tur att lösningen kom när den gjorde för antingen hade jag varit tvungen att sluta eller så hade jag blivit sjukskriven.

    Jag bestämde mig redan under mötet med kommunen i början att nästa jobb jag söker ska ligga så pass till att jag kan ta mig dit och hem med kommunala färdmedel och så blev det. Nu åker jag buss och promenerar till jobbet och det går fint. Hunden är med och visar vägen. Jag vet att jag kommer i tid och jag vet att jag kommer hem i tid. Dessutom tar det mycket mindre energi att ta sig fram såhär än att behöva ringa och dubbelkolla hela tiden så att det faktiskt är en bil på väg.

    I mitt arbete, där jag är i kontakt med mycket folk, tänker jag alltid ”Hur vill jag bli bemött om jag är i samma situation?” Jag vill ju ha ett bra och trevligt bemötande om jag skulle ringa en support och därför vill jag ge det till våra användare. Om nu alla inblandade i den här sopopan hade ställt sig samma fråga, hur vill jag bli bemött om jag hamnar i samma situation? Man kanske får problem med synen och själv behöver den här tjänsten? Vill man då bli ifrågasatt varför man bor som man bor? Vill man behöva ringa och tjata och bli förbannad nästan varenda morgon när bilen inte kommer? Vill man sitta i bilen med en irriterad förare som bara pratar med ett anklagande tonfall att det är sååå dåligt betalt? Jag gissar att svaren på dessa frågor är nej. I dessa sammanhang så kanske man ska åtminstånne försöka sätta sig in i andras situation. Jag har inte valt att se dåligt, jag har dessutom inte valt att arbeta så pass långt ifrån hemmet men det var det som bjöds då. Dessutom fick jag en möjlighet att bidra till samhället genom att betala skatt. Nu gick allt enligt planen och jag hittade ett arbete närmare så historien fick ju ett bra slut, men jag kommer alltid att försöka undvika att åka arbetsresor i fortsättningen.