Blind vardag

Kategori: Arbete

Saker som har hänt och händer på mitt arbete.

  • Vi jobbar på

    Nu har Mino varit här ett tag, så mer och mer börjar falla på plats. Han har börjat lära sig våra vanligaste sträckor och han ser ut att trivas bra.

    Något som jag inte räknat med är hur mycket jobb det egentligen är med ny hund. Vi ska lära känna varandra och tolka varandras signaler. Men också lära oss alla promenadsträckor vi behöver kunna, med allt vad det innebär. Nu när det är vinter och snö blir det extra utmanande. Så jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt att snön är borta en stund, det gör det lite lättare att ta sig till jobbet.

    Visst var det mycket jobb när Sally kom också. Hon var också väldigt valpig och nyfiken, men förutsättningarna såg lite annorlunda ut då. Jag bytte jobb i den vevan och var då hemma i lite drygt tre månader. Sen fick jag en tillfällig anställning i Stockholm och dit åkte vi taxiresor. Det här gjorde att vi fick mycket tid att träna ihop oss och sen, lite mer än ett halvår senare, var vi mer förberedda när jag började i Uppsala.

    Mino på morgonpromenad.

    Men jag tycker ändå att Mino jobbar på bra. Han har lärt sig vägen till och från jobbet nästan helt nu. Däremot blir han lätt distraherad av människor, cyklar, bilar och annat som far förbi. Så jag behöver påminna honom då och då att vi jobbar. Det här gör ju att det krävs mer koncentration från min sida, dels att hålla reda på vägen, dels att hålla koll på vad Mino tänker göra men också att se till att han jobbar efter sitt mönster. Jag vill ju inte att han ska tappa det han lärt sig. Det gör det mycket svårare när det är vitt och snö, dels ser jag inte alls var vägkanterna är och dels får han svårare att se dem. Sen blir det betydligt svårare i mörker, för att inte säga omöjligt.

    Jag tycker ändå att han tar steg framåt, det går bättre och bättre för varje dag som går. Sen är han ju en otroligt härlig hund även utanför arbetet. Otroligt glad och nyfiken och vill gärna vara med där det händer saker. Vi har en hel del att jobba på, både med och utan sele, men vi kämpar på. Jag har samma mål med Mino som med Sally, vi ska bli ett så bra team som vi bara kan bli. Och Sally och jag blev ett otroligt bra team, det är fortfarande väldigt tomt efter henne och det kommer det fortsätta vara. Därför känns det skönt att veta att hon har ett skönt pensionärsliv nu.

  • Energiåtgång

    Något jag ganska ofta återkommer till är det här med energiåtgång. Det har blivit speciellt påtagligt nu under tiden jag inte haft någon hund som varit lite extra ögon. Något som inte är så energikrävande för genomsnittspersonen kan kräva betydligt mer av mig, då mina sinnen behöver arbeta så mycket det går eftersom synen är försämrad.

    Jag tänkte försöka förklara det här med något som vi alla kan relatera till. VI säger att den energi man har ryms i ett batteri. När batteriet är laddat till 100% så är man helt utvilad och pigg. Vissa saker tar energi medan andra ger. Det vill säga, vissa saker tömmer batteriet och vissa laddar det.

    Vi kan ta en helt vanlig arbetsdag som exempel. Jag skulle uppskatta att ta sig till och från jobbet utan hund skulle ta ca 15% av batteriet per resa, dvs 30% till och från jobbet. Med hund så skulle jag säga runt 5% per resa. Stor skillnad alltså.

    Miljöer där det är mycket folk i rörelse och mycket ljud är också en stor ”energitjuv”. Vi kan ta vår stora matsal som exempel. Dels ska jag navigera mig fram till rätt ställe och hålla koll på var jag är och var jag ska. Sen ska jag undvika allt som står i vägen i form av människor, möbler etc. Sen gäller det att hålla koll på var kollegorna tar vägen och till sist hänga med i vad som sägs runt bordet och sortera ut det från allt annat. Bara det skulle jag säga tar 10% av energin. Jämfört med att stanna kvar i den lilla matsalen som är betydligt lugnare så skulle jag säga att det tar så lite som 1%.

    Så om vi säger att 70% av all kapacitet går åt till arbetet blir det bara 30% kvar till annat, det ska räcka till alla vardagssysslor, fritidsintressen etc. Och i ärlighetens namn, hur ofta vaknar man en vardag och känner att man är helt utvilad och helt pigg?

    Med andra ord är återhämtningen viktig. Att sova laddar ju upp batteriet, men andra saker är ju minst lika viktiga. En skön promenad med hunden i finvädret kan ta en del energi, men ger tillbaks betydligt mer. Att umgås med kompisar och familj laddar också en hel del och även att komma hem efter en arbetsdag och känna att man gjort en bra insats.

    För mig har det inte riktigt varit aktuellt att helt undvika situationer som är lite mer energikrävande. Jag försöker hela tiden jobba runt saker och komma på lite kreativa lösningar på problem som dyker upp. Risken om jag skulle undvika dessa situationer blir ju att jag missar saker och hamnar utanför. Och att hamna utanför och känna att man itne tillhör gruppen är ju energikrävande i sig. Att vara delaktig och kunna vara delaktig laddar ju också batterierna.

    Så vad kan man göra för att undvika att energin tar slut? Det är en väldigt bra fråga. Det gäller ju att återhämta sig så gott det går. Folk som lärt känna mig är också väldigt bra på att se när jag behöver lite extra guidning, när jag råkar försvinna, missar något som händer och så vidare. Sådana saker är väldigt värdefulla och uppskattade och ibland helt avgörande, men samtidigt vill jag ju inte lägga något ansvar på någon. Men samtidigt, om någon runt mig hade behövt lite extra hjälp och stöd så hade jag ju självklart gjort det jag kunnat, utan att tveka!

  • Äntligen fredag

    Då var det äntligen fredag. Skönt att få några dagars ledighet. Vägen till och från jobbet går bara bättre och bättre för Mino, han blir alltmer säker och jag behöver inte hjälpa honom så mycket längre. Det märks på så sätt att i början ger jag kommandon när vi kommer fram till t.ex övergångsställen, när han ska svänga in någonstans etc. Han tar alltmer rätt beslut och det går riktigt bra.

    På hemvägen fick han gå lite ledig sista biten. Jag tyckte att han skulle få gå och nosa lite sista biten. DÅ började han buffa på mig och sen hoppade han runt i snövallen som en liten galning. Han hoppade och studsade i snön ett tag och sen när vi kom fram till det ställe där vi brukar sela på så blev han 100% fokuserad på sitt jobb igen. Han är verkligen som en liten valp ibland. 😁

    Men det känns skönt att bitarna börjar falla på plats. Det märks på honom att han är ung, men han är riktigt duktig på det han gör och det märks att han verkligen vill göra rätt.

    En liten vilopaus på kontoret.

  • Ännu en lat dag

    Idag har vi jobbat hemifrån. Tror att det är bra att köra varannnan dag för Minos skull, i alla fall i början. Då hinner han återhämta sig ordentligt.

    På hemmaplan börjar han bli riktigt varm i kläderna. Eller ska man säga varm i pälsen när det gäller hundar? Nu hittar han de flesta vägarna här runtomkring utan problem. Ibland har han saktat in och tvekat lite, men det går bättre och bättre.

    Sen är ju snön så vansinnigt kul. Dels finns det så mycket att nosa på men det är också kul att hoppa i snövallarna. Och snöbollarna är såklart roliga att leka med. Idag under lunchpromenaden hittade han en perfekt snöboll som han kastade omkring. Han kastade iväg den och skuttade glatt efter och hämtade den.

    I morgon blir veckans sista dag och då kör vi som vanligt jobb i Uppsala.

  • Ytterligare en arbetsdag

    Idag har vi varit på kontoret igen. En del kollegor som velat säga hej åt Mino vilket han tycker om. Nu börjar även vägen till och från jobbet gå riktigt bra. Vissa ställen är fortfarande lite röriga men på det stora hela går det riktigt bra.

    Det händer ju dessutom massa spännande saker hela tiden. En massa konstiga ljud från byggnadsmaskiner, bilar och lastbilar som swishar förbi och människor som ser spännande ut. Härom dagen till exempel, då passerade vi en människa med en lunchpåse i handen och då var Mino såklart tvungen att kolla vad som fanns där i förbifarten.

    Väl på kontoret är det iallafall lugnt och skönt.

    I morgon jobbar vi hemma igen, så det blir en liten vilodag för Mino.

  • Första arbetsdagen för Mino

    Idag var första riktiga arbetsdagen för Mino. Vi har hälsat på två gånger tidigare, men då bara korta stunder. Nu var vi på jobbet nästan en hel arbetsdag så nu är han trött.

    Att ta sig till och från jobbet gick bra. Han var riktigt duktig och klarade sig så gott som hela vägen på egen hand. Han blir dock lite osäker ibland, men det är fullt förståeligt på grund av att han är så ung och sen är vägen rätt rörig med många saker att passera, cyklister, gångtrafikanter etc.

    Väl på jobbet fanns det många spännande personer att prata med. En del kunde man till och med busa lite med. Men det var skönt att se att han även kunde slappna av och lägga sig och vila.

    Nu blir det att jobba hemifrån två dagar, sen på torsdag bir nästa resa. Så nu passar han på sig att vila sig i form för nästa äventyr.

    En nöjd Mino vilar efter en hård men rolig arbetsdag.

  • Mino

    Första bilderna på Mino

    I lördags förra veckan dök min nya kompis Mino upp. En tvåårig labradorhane. Han är en glad och nyfiken filur. Han är väldigt sprallig men kan även vara lite som en nallebjörn, att ligga i husses knä är väldigt mysigt. Han vill gärna ha koll på sin flock, så när jag går runt och stökar här följer han gärna efter och kollar läget. De gånger jag haft honom lös så har han hållit sig runt mig och så fort jag ropat har han kommit farande som ett skott.

    Vi har hunnit jobba en del under veckan som varit. Han är duktig och kämpar på bra. Ibland blir han osäker på vad han ska göra, men som sagt så är han ung och oerfaren. Och ibland provar han att hitta på lite hyss för att se om husse är med och det är han för det mesta.

    I morgon blir det jobb på kontoret, så då blir det att ta sig fram i stan, vilket blir roligt. Jag har en känsla av att det kommer komma en del historier här på bloggen från den här lilla filuren. 😁

  • Nedräkningen har börjat

    Nu är det inte långt kvar, på lördag nästa vecka kommer min nya ledarhund Mino. Det ska bli riktigt spännande att se vad han är för en individ.

    Det jag vet är att han är en två-årig gul labrador, glad och nyfiken på det mesta. Matglad antar jag, eftersom han är labrador. Jag har dock inte träffat honom ännu, så det kommer bli väldigt spännande.

    Sen börjar jobbet att träna in alla vägar vi ska gå och lära oss hur vi kommunicerar. Jag behöver dels lära mig hans signaler och tecken och han behöver lära mig mina. Man brukar säga att det tar upp till ett år innan allt sitter perfekt.

    En kul grej som hände när Sally var ny var en av de första dagarna. Det var mörkt och vi skulle ta kvällspromenaden. Jag tog henne då i sele och gick ut på vägen. Efter en liten bit märker jag att hon gör en 90-graderssväng och ökar farten. Det visar sig då att hon tyckte att vi skulle hälsa på hos grannen, som var ute på tomten. Kul, tyckte Sally.

    Det här har ju såklart inneburit en stor omställning för mig i vardagen. Från att ha kunnat ta sig fram oavsett väder och ljusförhållanden, till att behöva planera promenader och resor för att inte hamna i för mycket mörker. Jag jobbar nu mycket hemifrån och de dagar jag väl är på jobbet åker jag så att jag inte behöver gå i mörkret. Bara lite skymning räcker för att jag inte ska se något alls. Sen har jag försökt hålla mina lunchpromenader, det blir ju så segt att sitta still i åtta timmar. Men dessa blir då kortare, då det behöver finnas energi kvar till resten av arbetsdagen också. Det blir en rätt klurig balansgång, håller jag mig inne en hel dag blir jag rastlös och matt, promenerar jag för länge ensam blir jag trött i huvudet och får svårt med koncentrationen.

    Sen blir det ju såklart ensamt. Det vet säkert ni som har hund, när hunden inte längre är där så blir det tomt. För mig blir det främst påtagligt under dagran jag jobbar hemifrån. När jag går ut i köket och gör i ordning lunchen så är det ingen som sitter och kollar nyfiket på mig. Eller de varma soliga dagarna när jag jobbar ute på altanen så är det ingen som glatt kommer efter och lägger sig och njuter på den mjuka sköna mattan i solskenet. Det blir en känsla av att man blir isolerad.

    Något som jag håller hårt på är att jag inte vill bli begränsad. Därför gör jag ändå de här sakerna, jag vill inte missa en solig dag ute. Eller de dagar jag inte hunnit med lunchpromenaden så har jag ändå gått ut i mörker. Det tar MYCKET mer energi, men jag känner samtidigt att jag behöver det.

    Det ska bli både roligt och spännande med en ny liten kompis. Sen är det skönt att ha lite erfarenhet med sig, nu vet jag mer vad det innebär och jag kan ta med mig en hel del från tidigare erfarenheter. Nu är Mino en helt ny individ såklart, så det får man ju ha med i beräkningarna. Så jag kommer fortsätta med konceptet att det ska vara roligt på arbetspassen och så ska vi bli ett riktigt riktigt bra ekipage tillsammans.

  • Fem år sedan första inlägget på bloggen

    Nu är det exakt fem år sen jag la ut första inlägget på bloggen. Helt otroligt vad tiden går. Jag har funderat på det här med blogg ett längre tag, då jag hade en del tankar och idéer som jag ville dela. Till slut blev det i alla fall av.

    Mitt syfte med bloggen är att dela med mig av tankar och funderingar jag har kring min vardag, men också situationer jag hamnar i både på jobbet och i vardagen. Det på ett lättsamt och kul sätt. Jag har alltid gärna svarat på frågor om någon frågat mig om min synnedsättning, så vad kunde då varit bättre än en blogg.

    Tyvärr har det inte kommit ut så mycket inlägg under perioder, av en eller annan anledning. Men jag siktar på att få ut mer saker inom kort.

    Det har ju blivit en del inlägg genom åren. Allt ifrån strulande taxiresor, resor jag gjort med jobbet, saker som hänt i familjen etc. Och självklart en hel del om Sally. Det kommer säkerligen en hel del om nya hunden också, som kommer dyka upp inom kort.

    Jag hoppas därför att ni har nytta av min blogg och att den ger er något. Och självklart, om ni undrar något eller vill att jag tar upp något här så går det fint att höra av sig till mig. Inga frågor är dumma frågor, tycker i alla fall jag. 😊

    Sen får jag även passa på att tacka för alla som läst bloggen och kommit med glada tillrop genom åren! Hoppas som sagt att jag kunnat dela med mig av något till er alla.

  • Nu går Sally i pension

    Tiden går fort när man har roligt sägs det. Nu har Sally gått i pension, efter lite mer än sju år. Eftersom hon börjat få lite ledproblem och dessa inte märktes när hon gick utan sele så tog vi beslutet att hon får pensioneras nu medan hon har hälsan. Det är ju trots allt det jag kan ge henne som betalning för allt gott hon gjort.

    Det första jag slogs av är vad tomt det blev. Jag går hela tiden och tittar efter henne. Går jag till köket för att hämta något kommer jag på mig själv att titta om någon sitter på tröskeln och också vill ha något. Går jag ut så förväntar jag mig en glad vovve komma springandes för att få följa med på ett äventyr. Det är också jättekonstigt att själv sätta sig och äta, utan att ge en hund mat. Jag har även kommit på mig själv med att prata med henne när jag är ute och går, för att sen inse att jag inte har henne med.

    Att ta sig fram på egen hand är också en stor skillnad. Det går åt så otroligt mycket mer energi att navigera på egen hand, det blir mycket att hålla i huvudet samtidigt och man anstränger sinnena till det yttersta.

    Efter jobbet idag tänkte jag ta en liten promenad för att få lite luft. Jag tänkte då ta en väg som jag känner väl till, en sträcka på ca 4 kilometer. När jag gått hälften ungefär insåg jag att jag började bli trött i huvudet. Jag går verkligen på helspänn, det är så mycket som måste sorteras i huvudet hela tiden. Dels måste jag hålla koll på vart jag är, dels hålla koll på om något kommer i vägen, hålla koll på bilar och andra hinder. Det finns även platser som är ganska öppna och då är det viktigt att hamna rätt från början, minsta lilla avvikelse åt något håll gör att jag hamnar helt fel. Så när jag kommit till hälften ungefär märkte jag att hjärnan blev trött och det började bli gröt framför ögonen på mig. Det kom även en störtskur, så när jag kom hem var jag både trött och genomblöt. Men jag vaknade i alla fall till, så något positivt hade det med sig i alla fall.

    Skymning och mörker är också en stor utmaning. Då är det bara att glömma allt vad syn heter och förlita sig på pinnen och lokalsinnet. Det är dessutom ännu mer energikrävande.

    Så att ha någon med sig, människa eller hund, gör en så otroligt stor skillnad.

    Det gäller att ta det onda med det goda, efter att ha suttit still och jobbat en stund behöver jag röra på mig och en promenad är utmärkt för att få igång hjärnan igen. Då gäller att välja en bra sträcka, som är lugn och hyfsat bra. Jag vill heller inte låta saker begränsa mig, så med lite envishet brukar det oftast lösa sig.

    Nu väntar jag på nästa hund som kommer om några veckor. Det ska bli spännande, men självklart saknar jag lilla Sally. Men jag vet att hon har det riktigt bra där hon är nu och det är som sagt den betalningen jag kan ge henne – en bra pension.