Blind vardag

Författare: Robin

  • Lite mer om Västerås-tiden, att flytta hemifrån

    Som jag tidigare skrivit om så läste jag Datavetenskap på högskolan i Västerås. Eftersom jag bodde utanför Uppsala då så blev avståndet lite väl långt att pendla så då föll det sig naturligt att flytta hemifrån i samma veva. Det jag dock inte hade tänkt på var att Västerås är en helt ny stad för mig. Jag har aldrig varit där tidigare och jag kände ingen där. Lite läskigt på ett sätt men ändå spännande. Det kanske kan tyckas helt galet av mig att flytta till en helt ny stad, men det visade sig vara väldigt nyttigt och utvecklande på många sätt.

    Jag hade turen att få en liten lägenhet precis mitt emot skolan. En etta på ca 37 kvadrat, ljus och trevlig. Där trivdes jag bra under den tiden jag bodde där.

    En utmaning jag snabbt ställdes inför var att jag faktiskt inte hittar i Västerås. Till skolan var ju inte så svårt, att korsa en parkering var snabbt avklarat. Men sen då, att hitta till affärer, att hitta tågstationen för att kunnaa ta mig hem till familjen etc.

    Det jag tog mig an först vaar att lära mig att hitta till tågstationen. Om något skulle hända så kunde jag alltid ta mig hem. Sen byggde jag på mer fler och fler saker och till slut fick jag en bra bild av staden och dit jag brukade gå mest. Så på slutet tycker jag att jag hade en rätt bra bild av stan och kunde röra mig ganska fritt på egen hand.

    Sen är det ju en massa annat som blir helt nytt när man flyttar till ett eget boende. Bara en sådan sak som att laga mat, då har vi saker som är varma och så vill man ju inte att maten ska bli dålig på något sätt. Här fick man verkligen använda känslan och de sinnen som jag har som fungerar som de ska. Sen att läsa på burkar och annat var en utmaning. Då kom jag på att jag faktiskt kan använda min kamera i telefonen och zooma in texten och där se vad det står, även om kamerorna inte var så jättebra på den tiden så var det fullt tillräckligt att läsa enstaka saker. Att måtta är heller inte helt enkelt alla gånger, jag menar då att veta hur mycket pasta jag ska koka, eller hur mycket ris jag ska koka. Kan säga att jag säkert kokat många liter för mhycket genom de här åren, vilket har lett till en massa matlådor. Det har även hänt åt andra hållet, att jag kokat för lite och upptäckt när jag ätit klart att jag inte har någonting alls till matlådorna. Då får man ställa sig och göra om och göra rätt. 🙂

    Och på tal om matlådor, jag brukar göra tillräckligt med mat så att jag har några matlådor i frysen. Mycket praktiskt att kunna ha till lunch dagen efter eller ifall man inte orkar laga mat. Under studietiden var det dessutom praktiskt att kunna springa hem på lunchen och ta en låda. Det som dock kan ställa till det är att fryst mat är svår att identifiera, vilket leder till att det varje gång blir en överraskning varje gång man tar en låda som ligger lite längre ner i frysen. Vid ett tillfälle hade jag, som jag beskrivit ovan, kokat för mycket pasta. Ekonomisk som man försöker vara så frös jag in det i en låda och en dag tar jag en och stäler i kylen att ha till lunch den dagen. När jag sedan kommer hem och vämer den upptäcker jag att det bara är pasta i den. Inte en så jätterolig lunch direkt. 🙂 Men det fick gå det också.

    Eftersom avståndet hem var en bit så var det ju svårt att få hjälp om det skulle behövas. Visst fanns telefon, men att åka tog ju en bra stund. Därför blev det mycket problemlösning när jag hamnade i olika situationer, det gällde att tänka ut lösningar på saker som dök upp. Det är en av sakerna till att jag tycker att min tid i Västerås var väldigt lärorik, jag lärde mig att dels lösa problem och dels att allting löser sig med lite vilja och envishet. Men eftersom jag lärt mig att promenera ner till busstationen hade jag alltid möjligheten att åka hem ifall jag ville och det var en trygghet.

    När utbildningen var klar och det var dags att flytta ur studentlägenheten föll det sig så att jag fick ett jobb i Solna och dessutom en lägenhet månaden efter. Så därför flyttade jag hemåt till en liten lägenhet ute på landet utanför Uppsala, där jag bor än idag. Jag trivs otroligt bra, lugnt och skönt och gott om promenadmöjligheter för mig och hunden. Dessutom är jag uppväxlt i området så här hittar jag utan och innan. 🙂

  • Högskolan

    Efter tre år på gymnasiet så blev det dags att bestämma sig för vad som skulle hända sen. En tanke jag hade var att börja jobba direkt. Men jag fick då tipset från en lärare jag hade på gymnasiet att det fanns en utbildning i Västerås som han tyckte skulle passa mig. Efter att ha läst lite om den bestämde jag mig, den skulle jag söka.

    Som jag skrev tidigare så fattades det lite matte, men det läste jag in. Jag lyckades dessutom hitta en bostad i närheten av skolan och efter sommarlovet flyttade jag dit. En trevlig liten lägenhet mitt emot skolbyggnaden.

    Första dagen på högskolan kommer jag aldrig att glömma. En informationsdag om högskolan och det program jag valt. Väldigt mycket saker att ta in på samma gång. När dagen var slut så var jag så trött i huvudet att jag var färdig att bara ge upp och åka hem. Efter lite prat med folk runtomkring som övertalade mig att försöka en vecka, så bestämde jag mig för att jag stannar veckan ut och känner efter. Tur var väl det, för jag blev kvar i nästan fyra år och ångrar absolut inte att jag gått den utbildningen.

    Programmet jag valde var Datavetenskap med inriktning Nätverk och kommunikation. Målet var att bli inätverkstekniker eller någon annan tekniker inom IT. Vi lärde oss bland annat fördjupad kunskap inom nätverk, säkerhet, telefoni men även inom serverdrift och lite programmering. Jag valde även till lite projektledning och webdesign, som jag tänkte att jag kunde ha nytta av.

    Som synskadad kan man få en person i den klass man går i att ta anteckningar och vara lite extra ögon. Den personen får dessutom lite betalt av skolan. Vi utsåg en person som fick uppdraget, som hjälpte till med lite anteckningar från de presentationer som visades på föreläsningarna. Efter en stund, när jag själv började bli lite varm i kläderna och skrev ner saker själv, visade det sig att våra anteckningar kompletterade varandra jättebra. Han skrev det som han såg på bilderna och jag skrev det jag hörde. Det blev verkligen bra anteckningar, som båda hade glädje av, vi vann båda två på det helt enkelt.

    Något som jag hade ganska stora problem med i utbildningen var matten. Eftersom det var på ganska hög nivå så var det mycket text och långa formler, vilket gjorde att dessa inte fick plats på min punktdisplay som jag läser text med på datorn. Man ser nämligen bara 40 tecken åt gången, vilket leder till ett väldigt skrollande och jag måste dessutom hålla väldigt mycket saker i huvudet. Därför valde jag att ta detta vid ett senare tillfälle och koncentrera mig på datorkurserna.

    Allt kursmaterial var webbaserat, vilket innebär att vi loggade in på en webbsida och där fanns materialet och även proven. Mycket smidigt. Det fanns några kursböcker som inte fanns på nätet, dessa kunde jag dock köpa som PDF-böcker, vilket funkade fint.

    En utmaning dock var att lära sig att hitta till föreläsningssalarna. Skolan var uppdelad i flera olika byggnader och det var inte alltid logiskt var rummen låg. Vi löste detta genom att jag mötte upp någon på ett förutbestämt ställe men efter en kortare tid började jag lära mig, till slut blev jag ”vägvisaren” när vi skulle till något nytt ställe. Kanske för att jag verkar ha ett bra lokalsinne.

    Det blev ca fyra väldigt bra och roliga år i Västerås och jag träffade väldigt många intressanta människor och framför allt, jag lärde mig väldigt mycket där. Dels genom utbildningen men även då jag flyttade hemifrån i samma veva, vilket jag tänkte berätta mer om i ett annat inlägg.

  • Blåsigt värre

    Det blåser just nu halv storm ute känns det som, men det hör väl årstiden till antar jag. Då kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket jag egentligen använder min hörsel till saker när jag är ute och går.

    Vi var på väg hem i mörkret efter grusvägen härutanför. När vi går så ser jag ett par lysen ganska långt borta men jag kan inte bedöma avståndet fram till dem. Eftersom det låter en hel del från vinden hör jag inte vad det kan vara. När vi kommit en bit till stannar hunden intill kanten och en bil passerar oss. Jag hör den då på kanske bara ett par meters håll. Hade jag inte haft hunden vid det tillfället hade jag säkert stannat så fort jag sett lamporna, men hade nog då fått stå där en stund. Hade bilen kommit bakifrån istället hade jag nog inte upptäckt den förrän den var precis inpå ig.

    Jag kan även få svårt att lokalisera mig när det blåser mycket, när det dessutom är mörkt ute blir det ännu svårare. Jag lyssnar på något sätt hela tide efter saker jag passerar, t.ex hus, staket, skog eller vad det nu kan vara och med hjälp av det kan jag lista ut var jag är. Nu när detta försvann så märkte jag att det blev mycket svårare och jag är då glad att jag har en fyrbent kompis som ser till att jag kommer rätt.

    Nu ligger hon och vilar sig i form i sin bädd och väntar in veckans sista arbetsdag.

  • Gott Nytt År!

    Då var det dags för ett nytt år. Ett helt oskrivet blad i historien vilket ska bli väldigt spännande. Då blir det ju ibland så att man tänker tillbaks vad som hänt det här gångna året.

    Det som först slår mig är att jag fick en fast anställning på mitt nuvarande jobb. Jag hade tidigare arbetat som konsult där i ett och ett halft år men i somras blev jag alltså anställd direkt av dem. Väldigt roligt att de är så pass nöjd med mig och vad jag presterat.

    Sedan har jag ju också startat den här bloggen. Det ska bli väldigt spännande att se var det tar vägen.

    Det slog mig också att vi inte bara byter år, utan årtionde. När jag tänker tillbaks på hela årtiondet så har det hänt desto mer. Dels blev jag klar med min utbildning men har också kommit ut i arbetslivet och har haft tre jobb. Jag har dessutom fått tre otroligt härliga syskonbarn, som jag ser väldigt mycket fram emot att se växa upp. På min 30-årsdag åkte hela familjen till Grekland och hade det allmänt härligt. För att nämna några stora saker.

    På det personliga planet har det även hänt mycket. Jag har blivit betydligt mer självständig och säker och vågar ta för mig mer. Mycket tror jag beror på mina arbeten, där det ingått mycket resande på egen hand och ansvar. Dessutom är hunden en bidragande orsak till detta, jag kan mycket lättare ta mig fram dit jag vill på egen hand. Henne fick jag ju också under den här tiden och även det är ju en stor händelse.

    Nu ser jag fram emot ett nytt år och allt vad det kan innebära. Med det önskar jag alla ett riktigt Gott Nytt År!

  • Min tid på gymnasiet

    Som ni säkert läst tidigare så har jag alltid varit intresserad av teknik. Det ledde mig tidigt in på vad jag skulle läsa när jag sedan började gymnasiet, jag har alltså tidigt vetat vad jag vill göra vilket kanske är en smula bortskämt. 🙂

    När det väl blev dags för gymnasieval stod det egentligen mellan två program. Antingen fordonsmekanikerutbildningen eller något inom IT. Efter noga övervägande om vad jag var mest intresserad av valde jag IT – ett inte alltför enkelt val då lärarna på fordonsprogrammet var allmänt positiva till att ha en blind elev. Man tyckte att varför skulle inte det gå att mecka om man inte ser, man känner sig ju fram menade man. Körningen blir dessvärre lite knepig, men det kunde andra som fick köra ordna.

    Det fanns då tre inriktningar på programmet jag valde. Antingen programmering, webdesign eller nätverk och kommunikation. När vi frågade vad läraren själv trodde skulle passa mig så sa han att han trodde programmeringen skulle fungera bäst, då det mest är text man jobbar med och inte så mycket visuellt. Men envis som jag är så hade jag siktet inställt på annat håll, jag ville plugga nätverk. Vi kom då överens om att jag testar och blir det för svårt så byter vi.

    Kursen drog igång och jag tyckte att det var superkul. Jag slukade allt kursmaterial och all kunskap jag fick och gjorde även en hel del egna laborationer bara för att försöka förstå mer hur alltsammans fungerade. Efter tre år var utbildningen klar och jag slutförde gymnasiet med betyg som jag är mer än nöjd med. Vi hade även lite valbara kurser som man kunde välja på och jag passade då på att välja lite personbilsservice och Körkortsteori, så fick jag även in bilintresset i utbildningen.

    Dock ska väl sägas att det såklart inte flöt på problemfritt, hinder dök ju såklart upp ändes vägen. I slutet av höstterminen sista året blev jag tipsad om en vidareutbildning på högskolan i Västerås som jag blev väldigt intresserad av. Jag behövde dock läsa matte C för att vara kvalificerad. Då jag inte kan använda vanliga böcker och istället använder e-böcker måste dessa specialbeställas. Såklart fanns inte den boken vi använde så den var tvungen att skannas in först. Så första tiden fick jag en råkopia av boken (en bok som inte är korrekturläst, inte helt lätt att räkna när vissa siffror blir fel vilket hände ganska ofta). Jag satt och räknade i princip varenda håltimme eller annan ledig tid på skolan och med några veckors marginal var kursen klar. Jag hade då klarat av kursen på tio veckor och jag kunde då söka in till Datavetenskapliga programmet i Västerås, som jag ville gå.

    Har man ett mål och ett intresse som man brinner för så kan det leda en i princip hur långt som helst. Givetvis fick jag mycket stöttning och glada tillrop från lärare som gärna kom förbi och kollade hur det gick, vilket jag är enormt tacksam för.

  • Fort och fel

    Ibland kan saker och ting gå lite väl fort. Jag var på väg hem från ett jobb, det här var för ett antal år sedan. Tänkte då stanna och äta på ett matställe på vägen och sagt och gjort, jag gick in och beställde mat. Under tiden tänkte jag uppsöka en toalett och jag fick veta hur jag skulle gå för att hitta den. Jag gick iväg och hittade en dörr som jag öppnade. Väl inne stänger jag dörren och tänder lampan och försöker se mig omkring hur det ser ut där. Efter en stund, som kändes som flera minuter, insåg jag att något är fel och när tanken kommer ikapp visar det sig att jag glatt promenerat in i städskrubben.

    Så det var bara att lite diskret smyga ut ur skrubben och testa en annan dörr, vilken då var rätt. Det måste sett lite roligt ut när någon går in genom en dörr märkt Städförråd, stänger, kommer ut igen och smiter iväg till nästa dörr, som är toaletten. Så jag hoppas att jag lyckades bjuda på något gott skratt för restaurangbesökarna i alla fall. 🙂

  • En liten julhälsning

    Jag vill passa på att önska alla läsarna en Riktigt God Jul! Hoppas att ni får en bra dag med god julmat och massa klappar. Själv kommer jag att fira med släkten vilket kommer bli väldigt trevligt.

  • Vill ni att jag tar upp något speciellt i bloggen framöver?

    Nu har jag kört ett tag på den här bloggen och jag har hört mycket positivt om den från alla möjliga håll, vilket är jätteroligt.

    Är det något ni undrar över? Eller har ni någon speciell situation jag varit med om, som ni vill att jag berättar om? Hör av er isåfall så ska jag se vad jag kan göra.

    Nu säger min lilla jaktlabbe God natt och sov gott!

  • Ibland blir saker inte riktigt som man tänkt sig

    I mitt förra arbete ingick att besöka kunderna på deras arbetsplats, vilket kunde vara i princip varsomhelst i landet. Riktigt roligt tyckte jag, då man då besöker ställen som man aldrig annars hade besökt.

    Vid ett tillfälle skulle jag först åka till Gävle och göra ett jobb. Jag skulle sedan vidare till Sundsvall och göra ett annat jobb dagen efter. Sagt och gjort, jag åker upp till Gävle och det första som händer när jag kliver av tåget är att min ryggsäck går sönder, så att jag inte kan ha den på ryggen. Lite opraktiskt att gå och kånka på en tung ryggsäck.

    Jobbet i Gävle går bra och jag ska sedan ta tåget vidare till Sundsvall. Jag hade då bokat in mig på ett litet hotell dit man skulle ringa när man var på väg, så kom de och släppte in en. Så jag ringde när jag lämnade Gävle men fick inget svar. Så jag fortsatte gång på gång att ringa men fick fortfarande inget svar. 10 minuter innan jag var framme hade jag fortfarande inte fått något svar, då blev man ju lite fundersam. Så då var det bara att tänka om och leta rätt på ett annat hotell och ringa och kolla om de hade något rum.

    När jag klev av tåget i Sundsvall så mötte personal upp mig för vidare färd. (Man kan beställa assistans till och från tåg om man t.ex är synskadad, så hjälper de till att hitta rätt tåg, hitta en taxi eller liknande). Han frågar då var jag ska och jag säger att jag ska ha tag på en taxi för att åka till hotellet. Då säger han att då kan han lika gärna köra mig, för han skulle ändå sluta för dagen och kunde gärna köra mig till hotellet. Verkligen snällt måste jag säga.

    Väl framme fick jag ett rum och de fixade till det så att jag fick ett rum nära hissarna, så att jag lätt skulle hitta dit. Väldigt genomtänkt av personalen. Så även det löste sig.

    När jag kom fram var det dags att äta lite middag, jag lyckades leta mig ner till restaurangen och allt gick fint. När jag sedan skulle tillbaks råkade jag av misstag svänga lite för tidigt, helt plötsligt hör jag någon fråga ”Jaså, ska du börja jobba här? Du är bakom receptionsdisken”, följt av ett gapskratt. Då kunde jag inte låta bli att spela med och erbjuda att stå där den kvällen. Lite roligt, man måste ju bjuda på sig själv lite också ibland.

  • Nu är hunden tillbaks igen

    Nu är äntligen Sally frisk och vi kan nu jobba som vanligt. Första dagarna följde hon efter mig när jag gick och stökade på morgonen och buffade med nosen på mig, för att tala om att jag inte skulle glömma att ta med henne. När vi sedan begav oss ut så var allt som vanligt, hon är verkligen jättetaggad på att arbeta.

    Jag har förmågan att kunna helt stänga av omvärlden i vissa situationer. Jag seglar iväg i min egna lilla värld, vilket kan vara både bra och dåligt. På jobbet sitter vi i ett litet kontorslandskap, där det ständigt är mycket rörelse. Då är det bra att kunna stänga av och koncentrera sig på det man gör.

    När jag är ute med hunden kan det ibland bli samma sak, dvs att jag seglar i väg i tankarna. Detta händer oftast på sträckor som Sally kan klara sig utan instruktioner, såsom vägen till och från jobbet. Vi börjar gå och mina tankar är på annat håll och jag inser helt plötsligt att vi är framme. Hon vet precis var vi ska och vet precis vad hon ska göra i vilka situationer. Det är så praktiskt.

    Det är i alla fall skönt att ha vägvisaren tillbaks, frisk, pigg och glad.