I förra veckan var jag och hälsade på familjen igen i Härjedalen. En av dagarna bjöd på väldigt fint sensommarväder så då blev det ytterligare en sväng upp på Sonfjället. Har du missat min förra vandring där så kan du läsa om den i ett tidigare inlägg.
Förra vändan gick vandringsleden på snedden uppför fjället. En väldigt trevlig vandring med mycket fina utsikter. Den här svängen gick vi mer rakt upp mot en av topparna, Lillfjället. Sträckan var betydligt kortare men brantare och stenigare.
I början var det mest skog. Rötter och stenar. Ju längre upp man kom desto brantare och stenigare. Så det gällde att hela tiden vara uppmärksam på var man satte fötterna.
Utsikten när vi kom en bit upp var riktigt trevlig.
På ett ställe hade man byggt som en lång spång som man fick gå på. På ena sidan sluttade det ordentligt nedåt och för att underlätta kunde man gå på den där. Jag lade dock märke till att det var svårare att hålla balansen på den än att gå där det var ojämnt. Märkligt.
Sista biten var faktiskt nästan enklast. Inte mycket uppstickande stenar men uppförsbacke. När vi kommit upp helt så var det extremt stenigt dock, med lösa stenar som rörde på sig när man trampade på dem.
En annan sak jag lade märke till var att för mig är det mycket enklare att gå uppför än nerför. Jag har mycket lättare för att känna av ojämnheter och parera för dem när det går uppför. Sen är det ju mer påfrestande att gå neråt för knän och annat. Här är vi på väg ner från toppen.
Det här var helt klart en upplevelserik tur och jag skulle gärna göra om den. Så nu funderar jag på vad nästa sväng blir. Fortsättning följer.