Just att kunna klara sig själv är en sak som följt med mig så länge jag kan komma ihåg. Både under min uppväxt och i skolan har folk runt mig hjälpt mig att hjälpa mig själv och det tror jag ligger till grund för hur saker och ting fungerar idag. Det gör att jag vet att allt löser sig i slutändan, bara man kämpar på och gör så gott man kan.
Men vissa saker klarar man helt enkelt inte av själv. Vissa saker blir ju såklart svåra av att jag helt enkelt inte ser tillräckligt medan vissa saker blir betydligt mer energikrävande för mig. En sak jag är fruktansvärt dålig på är att be om hjälp men också att ta emot hjälp. ”Tack, men det går bra, det är ingen fara”, ”Nejdå, inte ska du behöva göra det heller” osv brukar oftast svaret bli. (Ni som känner mig kanske hört det någon gång 😁) Ibland går det bra, men ibland går det också mindre bra. 😁Ett exempel på när det inte gick så jättebra var, som jag berättat tidigare, när jag höll på att promenera rakt ut på ett tågspår, då ett byggstaket var lite öppet. En byggarbetare såg mig i sista sekund och talade om att jag var på väg helt fel. När jag tagit mig ut från byggområdet frågade han ifall jag klarade mig själv nu eller om jag ville ha hjälp dit jag skulle. ”Absolut” säger jag, börjar gå iväg och ca 10 sekunder senare står jag med smalbenen i ett annat staket. Det slutade med att han ändå följde med och vi båda skrattandes åt situationen gick till den busshållplats jag skulle till. Självklart är jag otroligt tacksam för att han tog sig tiden att hjälpa till. Min tanke då, som så ofta annars, var att han har säkert andra saker för sig som är viktigare och då vill jag inte ta upp hans tid när jag ändå kan ”hanka” mig fram.
Folk som lärt sig hur jag fungerar brukar oftast bara säga till mig att ”Såhär gör vi”, då brukar jag allt som oftast ge med mig. 😁
Anledningen till detta är enkel. Jag vill absolut inte vara den som ställer till besvär för folk i min omgivning. Jag vill inte vara den som folk ”springer åt andra hållet” när dem får syn på mig. Vad det här beror på vet jag inte men jag tror tyvärr att det är dåliga erfarenheter från skoltiden och klasskompisar. Alla sprang iväg åt olika håll utan att jag hann uppfatta vad som hände, vilket gjorde att mitt kontaktnät inte var så stort under den tiden. Men å andra sidan så fick jag mer tid till att plugga och lära mig saker, så i slutändan blev det ju bra ändå.
Däremot är jag absolut inte sen att säga ja ifall jag kan hjälpa någon med något. Kan jag bidra med något som någon annan behöver så är det självklart för mig att göra det.
Så det händer med andra ord väldigt sällan att jag ber någon om hjälp, folk som känner mig har sagt att när jag ber om hjälp så behövs det verkligen. Jag är väldigt envis och för det mesta går allt bra men jag är otroligt tacksam för alla som ställer upp när det väl behövs. Eller bara ställer upp för att det besparar mig energi, ovärderligt verkligen! Sen är jag väldigt glad över att familj och skola hjälpt mig att hjälpa mig själv, det tror jag har gett mig en stadig grund och grunden till att vara trygg och självständig.