I ärlighetens namn så har jag inte tänkt på det här med utanförskap innan ämnet dök upp under en diskussion. Jag har väl aldrig varit utanför? Sen började jag tänka efter hur saker sett ut under åren.
När jag tänker tillbaks på min skolgång så minns jag att vi lekte en massa på rasterna på skolgården. Sen, när jag blev äldre och kom upp i tredje eller kanske fjärde klass, blev det lite knepigare när mina klasskompisar började intressera sig för bollsporter av alla dess slag. (Jag är ganska urusel på det kan man säga). Det här ledde till att jag drogs till de mer lugna personerna i klassen och jag trivdes väldigt bra med det. När jag sedan kom upp i ”moped-åldern” blev nästa steg. Där kunde jag absolut inte hänga med på samma sätt. Det här var mitt under perioden när man använde diverse chattprogram för att kommunicera med människor vilket ledde till att jag höll kontakten med människor den vägen. Visst är det bra att möjligheten fanns (och finns idag också), men det ersätter absolut inte att umgås i verkligheten.
En annan sak som slagit mig är att människor ibland kan ha en förutfattad mening om vad jag, som synskadad, kan klara av. Men framförallt vad jag inte kan klara av. Det har hänt att jag inte ens blivit tillfrågad om saker för att man på förhand tänker att ”Det går väl ändå inte, så det är ingen idé ens att ställa frågan”. När saker senare kommit fram så är det saker som jag skulle kalrat av galant, men som jag inte fått chansen att göra på grund av detta. En fråga kan man alltid ställa, jag har ju trots allt 32 års erfarenhet av att vara synskadad. Givetvis kan jag inte klara av allt, men jag kan ändå vara med och vara delaktig och vara sällskap om inte annat.
Sen har jag givetvis släkt, familj och arbetskollegor som är motsatsen, som hellre ställer frågan och som då gör mig mer delaktig i vad som händer. Det uppskattas verkligen!