Nu var det ett tag sen sist jag skrev så därför tänkte jag bjuda på en berättelse ur verkligheten igen.
Att skynda sig och samtidigt överskatta sin förmåga kan ibland vara lite riskabelt. Det fick jag erfara vid ett tillfälle då jag skulle skynda mig hem till mina föräldrar. Det här var innan jag fick min hund, så på den tiden tog jag mig fram på egen hand.
Vid just det här tillfället var det nästan helt mörkt och jag var lite sen hem från jobbet, har för mig att det var på senhösten, så det hann bli rätt mörkt ute den här tiden. Jag tänkte då att jag skulel skynda mig till dem, då mina bröder redan var där och maten var klar. Det är gångavstånd dit och jag har gått den vägen många gånger så jag tänkte att jag borde kunna småspringa den vägen. Det första som hände var att jag mötte en bil och på något sätt fick jag in en snökäpp mellan mig och min käpp. Med andra ord har jag trasslat in mig i en snökäpp mitt framför bilisten, som måste fått sig ett gott skratt.
När jag väl trasslat ut mig därifrån småspringer jag vidare. När jag kommer in på gården så ska man svänga upp för en trapp och går man då för långt finns en stenmur. Nu råkar det vara så att jag hade för bråttom så jag går för långt och istället för att träffa trappen träffar jag stenmuren, med båda knäna. Efter en stund, som kändes som en timme, var det dags att försöka ta sig in, vilket tog sin lilla tid för det gjorde ont.
När jag kommer in får jag frågan vad jag gjort. I mitt huvud blir det samma reaktion som när man halkar på en isfläck, ni vet, när man snabbt som sjutton reser sig och säger att ingenting hänt men i själva verket har man så ont så man blir tokig. Så hände även här. Det jag inte räknat med var att mitt ansiktsuttryck sa något annat. Plus att jag skrapat upp båda knäna och det rann blod om dem. Så det rådde inga tvivel.
Dagen efter får jag dessutom veta att jag flyttat några stenar i muren, så det var en ordeentlig smäll.
Så slutsatsen blir att inget mörkerseende tillsammans med hög fart inte är en bra kombination.