Det blåser just nu halv storm ute känns det som, men det hör väl årstiden till antar jag. Då kan jag inte låta bli att fascineras av hur mycket jag egentligen använder min hörsel till saker när jag är ute och går.
Vi var på väg hem i mörkret efter grusvägen härutanför. När vi går så ser jag ett par lysen ganska långt borta men jag kan inte bedöma avståndet fram till dem. Eftersom det låter en hel del från vinden hör jag inte vad det kan vara. När vi kommit en bit till stannar hunden intill kanten och en bil passerar oss. Jag hör den då på kanske bara ett par meters håll. Hade jag inte haft hunden vid det tillfället hade jag säkert stannat så fort jag sett lamporna, men hade nog då fått stå där en stund. Hade bilen kommit bakifrån istället hade jag nog inte upptäckt den förrän den var precis inpå ig.
Jag kan även få svårt att lokalisera mig när det blåser mycket, när det dessutom är mörkt ute blir det ännu svårare. Jag lyssnar på något sätt hela tide efter saker jag passerar, t.ex hus, staket, skog eller vad det nu kan vara och med hjälp av det kan jag lista ut var jag är. Nu när detta försvann så märkte jag att det blev mycket svårare och jag är då glad att jag har en fyrbent kompis som ser till att jag kommer rätt.
Nu ligger hon och vilar sig i form i sin bädd och väntar in veckans sista arbetsdag.