Nu är det inte långt kvar, på lördag nästa vecka kommer min nya ledarhund Mino. Det ska bli riktigt spännande att se vad han är för en individ.
Det jag vet är att han är en två-årig gul labrador, glad och nyfiken på det mesta. Matglad antar jag, eftersom han är labrador. Jag har dock inte träffat honom ännu, så det kommer bli väldigt spännande.
Sen börjar jobbet att träna in alla vägar vi ska gå och lära oss hur vi kommunicerar. Jag behöver dels lära mig hans signaler och tecken och han behöver lära mig mina. Man brukar säga att det tar upp till ett år innan allt sitter perfekt.
En kul grej som hände när Sally var ny var en av de första dagarna. Det var mörkt och vi skulle ta kvällspromenaden. Jag tog henne då i sele och gick ut på vägen. Efter en liten bit märker jag att hon gör en 90-graderssväng och ökar farten. Det visar sig då att hon tyckte att vi skulle hälsa på hos grannen, som var ute på tomten. Kul, tyckte Sally.
Det här har ju såklart inneburit en stor omställning för mig i vardagen. Från att ha kunnat ta sig fram oavsett väder och ljusförhållanden, till att behöva planera promenader och resor för att inte hamna i för mycket mörker. Jag jobbar nu mycket hemifrån och de dagar jag väl är på jobbet åker jag så att jag inte behöver gå i mörkret. Bara lite skymning räcker för att jag inte ska se något alls. Sen har jag försökt hålla mina lunchpromenader, det blir ju så segt att sitta still i åtta timmar. Men dessa blir då kortare, då det behöver finnas energi kvar till resten av arbetsdagen också. Det blir en rätt klurig balansgång, håller jag mig inne en hel dag blir jag rastlös och matt, promenerar jag för länge ensam blir jag trött i huvudet och får svårt med koncentrationen.
Sen blir det ju såklart ensamt. Det vet säkert ni som har hund, när hunden inte längre är där så blir det tomt. För mig blir det främst påtagligt under dagran jag jobbar hemifrån. När jag går ut i köket och gör i ordning lunchen så är det ingen som sitter och kollar nyfiket på mig. Eller de varma soliga dagarna när jag jobbar ute på altanen så är det ingen som glatt kommer efter och lägger sig och njuter på den mjuka sköna mattan i solskenet. Det blir en känsla av att man blir isolerad.
Något som jag håller hårt på är att jag inte vill bli begränsad. Därför gör jag ändå de här sakerna, jag vill inte missa en solig dag ute. Eller de dagar jag inte hunnit med lunchpromenaden så har jag ändå gått ut i mörker. Det tar MYCKET mer energi, men jag känner samtidigt att jag behöver det.
Det ska bli både roligt och spännande med en ny liten kompis. Sen är det skönt att ha lite erfarenhet med sig, nu vet jag mer vad det innebär och jag kan ta med mig en hel del från tidigare erfarenheter. Nu är Mino en helt ny individ såklart, så det får man ju ha med i beräkningarna. Så jag kommer fortsätta med konceptet att det ska vara roligt på arbetspassen och så ska vi bli ett riktigt riktigt bra ekipage tillsammans.