Tiden går fort när man har roligt sägs det. Nu har Sally gått i pension, efter lite mer än sju år. Eftersom hon börjat få lite ledproblem och dessa inte märktes när hon gick utan sele så tog vi beslutet att hon får pensioneras nu medan hon har hälsan. Det är ju trots allt det jag kan ge henne som betalning för allt gott hon gjort.
Det första jag slogs av är vad tomt det blev. Jag går hela tiden och tittar efter henne. Går jag till köket för att hämta något kommer jag på mig själv att titta om någon sitter på tröskeln och också vill ha något. Går jag ut så förväntar jag mig en glad vovve komma springandes för att få följa med på ett äventyr. Det är också jättekonstigt att själv sätta sig och äta, utan att ge en hund mat. Jag har även kommit på mig själv med att prata med henne när jag är ute och går, för att sen inse att jag inte har henne med.
Att ta sig fram på egen hand är också en stor skillnad. Det går åt så otroligt mycket mer energi att navigera på egen hand, det blir mycket att hålla i huvudet samtidigt och man anstränger sinnena till det yttersta.
Efter jobbet idag tänkte jag ta en liten promenad för att få lite luft. Jag tänkte då ta en väg som jag känner väl till, en sträcka på ca 4 kilometer. När jag gått hälften ungefär insåg jag att jag började bli trött i huvudet. Jag går verkligen på helspänn, det är så mycket som måste sorteras i huvudet hela tiden. Dels måste jag hålla koll på vart jag är, dels hålla koll på om något kommer i vägen, hålla koll på bilar och andra hinder. Det finns även platser som är ganska öppna och då är det viktigt att hamna rätt från början, minsta lilla avvikelse åt något håll gör att jag hamnar helt fel. Så när jag kommit till hälften ungefär märkte jag att hjärnan blev trött och det började bli gröt framför ögonen på mig. Det kom även en störtskur, så när jag kom hem var jag både trött och genomblöt. Men jag vaknade i alla fall till, så något positivt hade det med sig i alla fall.
Skymning och mörker är också en stor utmaning. Då är det bara att glömma allt vad syn heter och förlita sig på pinnen och lokalsinnet. Det är dessutom ännu mer energikrävande.
Så att ha någon med sig, människa eller hund, gör en så otroligt stor skillnad.
Det gäller att ta det onda med det goda, efter att ha suttit still och jobbat en stund behöver jag röra på mig och en promenad är utmärkt för att få igång hjärnan igen. Då gäller att välja en bra sträcka, som är lugn och hyfsat bra. Jag vill heller inte låta saker begränsa mig, så med lite envishet brukar det oftast lösa sig.
Nu väntar jag på nästa hund som kommer om några veckor. Det ska bli spännande, men självklart saknar jag lilla Sally. Men jag vet att hon har det riktigt bra där hon är nu och det är som sagt den betalningen jag kan ge henne – en bra pension.
Lämna ett svar