Nu är semestern i full gång vilket är väldigt skönt.
Ett av mina utflyktsmål var en tur upp på Sonfjället tillsammans med min mamma. Det här var första gången jag gjort något liknande, visst har jag varit ute i skogen en hel del genom åren men aldrig vandrat i fjällen. Så det var en härlig upplevelse. Vi gick en led som gick snett uppför berget och terrängen var varierande, från skog till kalfjäll. Men vilken utsikt!
I början var det ganska enkelt. En skogsstig som var lite stenig och en del rötter och inte alltför mycket uppför. När vi kommit en bit blev det alltmer sten och rötter på marken men också en hel del grenar som hängde i ansiktshöjd. Med andra ord, hinder i både ansiktshöjd och på marken att hålla reda på.
På några ställen behövde vi också ta oss över några bäckar, vilket var väldigt spännande. Att kliva på stenar som sticker upp kan ju vara en utmaning för en person som är fullt seende, här ska jag klara av det med hjälp av instruktioner från någon annan. Och sedan ta ett skutt till andra sidan bäcken och hoppas på att jag siktat rätt, det är spännande det. En gång höll jag på att missa och ofrivilligt tagit mig ett litet dopp, men det redde ut sig till slut.
En av bäckarna var dessutom så pass bred att vi var tvungna att ta av oss om fötterna och vada över. Det var riktigt kallt, men ändå ganska skönt att svalka av sig lite. Det var dessutom ganska mycket mygg så man ville gärna komma iväg snabbt därifrån.
Vi tog oss i alla fall över alla bäckarna och dessutom över ett antal spångar som ledde oss över andra blöta ställen. Ju längre vi kom desto stenigare blev det och här fick man verkligen hålla tungar rätt i mun och känna efter var man satt fötterna. Det kunde vara stora stenar, stenar man kunde få in foten under eller stenar som rörde på sig. De sistnämnda tyckte jag var svårast att förutse.
I sådan här natur så blir det ganska påtagligt av att jag behöver ha kontraster för att kunna avgöra var jag ska gå. Att gå längs en väg är inga bekymmer alls, men att gå längs en stig är inte helt enkelt. Färgerna ligger nära varandra och allt flyter ihop. Om det är träd på sidorna så kan dem ge mig en ledtråd var stigen går men när vi kom upp en bit och träden glesnade så blev det knepigare. Min mamma gick därför före mig och höll i min käpp, då märkte jag i den om vi svängde, ifall det gick uppåt, neråt etc.
VI bestämde oss för att jag lämnar Sally hemma den här gången. Hon hade säkert älskat det här, att få jobba i komplicerad terräng är något hon älskar. Men eftersom det dels var en lång bit (vi var ute i lite drygt fyra timmar) men också väldigt svår terräng bitvis, så tyckte vi att hon har det bäst hemma där hon får umgås med resten av familjen och ha det lugnt och skönt.
När vi kom hem märktes det att det här var en påfrestande resa. Inte nog med att jag rent fysiskt inte är van vid att kliva över stenar, hoppa över bäckar och gå i konstant uppförs- och nedförsbacke långa sträckor, så märkte jag även i huvudet. Redan på slutet av vägen ner snubblade jag lite mer än vanligt då jag helt enkelt inte kände av hur jag skulle sätta fötterna. Fullt fokus i fyra timmar, med uppehåll för lunch, märktes alltså. En normalt seende ser ju ojämnheter, om marken lutar etc, men det här måste jag känna av direkt när jag sätter ner foten. Det tar på krafterna.
Jag har även tänkt på att guida en sådan som jag inte är helt enkelt det heller. Tänk er att försöka förutse var jag kommer sätta fötterna, hinna säga till när något händer och sedan själv ta sig fram. Bara en sådan sak som att stå mittemot mig på andra sidan en bäck och förklara var jag ska sätta fötterna för att träffa stenar som sticker upp. Höger och vänster blir då väldigt komplicerat, dvs att man behöver tänka baklänges. Och dessutom förutse var jag kommer landa när jag behöver ta sista steget med ett litet hopp. Det skulle i alla fall jag tycka var en utmaning i sig.
Men trots jobbig terräng, iskallt fjällvatten och massa snubblande så var det här en riktigt trevlig tur som jag tveklöst skulle göra om. Vi har faktiskt redan bestämt oss för att ta en liknande tur på fjället, men en annan led där man kommer upp lite högre. Det kommer med största sannolikhet vara ännu brantare, stenigare och jobbigare både för kroppen och huvudet, men man får samtidigt tänka att det kommer bli en fantastiskt härlig upplevelse. Och dessutom, att komma tillbaks och veta att man klarat av det, den känslan är oslagbar!
Nu är det dags, redo för promenad. 
Den enda vägen framåt var barfota. 
Kallt var det, riktigt kallt. Men skönt att svalka sig lite ändå. 
Knepig terräng, det gäller verkligen att sätta fötterna på rätt ställe. 
Nu har vi kommit upp en bit, fantastisk utsikt! 
Det gäller att pricka stenarna, annars blir det blött. 
Här gällde det att koncentrera sig, mycket sten och vissa rörde dessutom på sig när man trampade på dem. 
/