Jag har hittills inte skrivit så mycket om hur jag sett på pandemin, mycket för att det ändå skrivs så mycket på nätet om det. Men nu tänkte jag att jag gör ett litet undantag.
Jag har nu jobbat hemifrån sedan slutet av mars förra året, med några få undantag. Tycker ändå att det funkar väldigt bra, jag kan lätt utföra mina arbetsuppgifter på distans och jag har upptäckt att jag blir mer fokuserad när jag sitter hemma där det är lugnt. Restiden till och från jobbet blir dessutom betydligt kortare, vilket gör att jag får mer fritid. Dock är ju ett stort minus att inte kunna träffa kollegorna på samma sätt. Många saker löses ju i fikakön, att växla några ord i korridoren eller att bara sticka in huvudet hos någon man passerar och kolla läget. Tyvärr blir det ju inte så att man ringer upp sina kollegor nu när de flesta jobbar på distans, även fast det kanske hade varit bra.
Jag upptäckte dock att det är mycket lättare för mig att hänga med på möten när jag sitter på distans. Om det delas en presentation av något så kan jag titta på den i lugn och ro, sitter jag fysiskt på plats och presentationen finns på en skärm så ser jag den inte alls och får då hänga med på det som sägs. Intressant iaktagelse.
Sen kan det ju även hända massa andra saker också, jag minns att vi hade en person som fyllde år och vi skulle sjunga för honom. Men det gick ju som det gick, med den fördröjningen som blir så hamnade alla i otakt och alla började till slut gapskratta. Väldigt roligt.
Annars tycker jag ändå att det funkar bra, man får tänka sig för lite extra om man behöver ut och handla bara. Mycket går ju att beställa och hämta ut i samband med annat och man får försöka hålla avstånd till andra. Sen finns ju möjligheten att vara social över videosamtal. Visst, det ersätter inte ett ”fysiskt möte”, men det funkar. Man får helt enkelt gilla läget och vänta ut det här tills allt är över. Att ha semester hemma kan vara väldigt avkopplande det med.