På temat att gå vilse och inte hitta hem så tänkte jag bjuda på en till liten historia, även den från Västerås. Jag skulle följa en kompis ner till stationen. Det här var på senhösten, så det mörknade ganska tidigt. När vi gick från högskolan så var det fortfarande ljust, så jag tänker att det borde inte vara så farligt mörkt när jag väl går hem igen.
Där hade jag dock fel. Det blev näst intill kolsvart. Men envis som man är så går jag ändå. När jag gått en bit börjar jag fundera över vad nästs steg ska bli. Jag upptäcker en backe som alls inte funnits där tidigare. Sen möter jag en förbipasserande som hejar glatt på mig och till sist märker jag att jag är inne på en grusväg. Då inser jag på riktigt att något är ordentligt fel.
Vad gör man då? Jo, jag ringer min mamma och säger något i stil med ”Hej! Jag har gått vilse. Vet du var jag är?” Följt av en något bristfällig förklaring hur jag gått. För det första, vad ska hon göra som sitter 10 mil bort? För det andra, mina förklaringar i mörker är något detaljfattiga.
Till slut la vi på och jag började gå tillbaks, för att hitta något som helst landmärke att navigera efter. Som tur var så är mitt lokalsinne ganska bra så jag kunde ta mig tillbaks och sedan hitta rätt. Jag hade svängt av en korsning fel och jag tror att jag hamnat i någons trädgård, därav den glada förbipasserande som hälsade på mig.
Det här var långt innan GPS-navigeringen blivit riktigt bra i mobilerna. Nuförtiden brukar jag använda Google Maps för att hitta fram eller bara för att kolla var jag är. Jag brukar även kolla kartor och se hur det ser ut där jag ska vara om jag ska någonstans. Det har även hänt att jag ringt upp någon som med hjälp av kartan förklarat i telefon hur jag ska gå. Så tekniken hjälper till en hel del.