Blind vardag

Månad: mars 2020

  • Vilse i pannkakan

    På temat att gå vilse och inte hitta hem så tänkte jag bjuda på en till liten historia, även den från Västerås. Jag skulle följa en kompis ner till stationen. Det här var på senhösten, så det mörknade ganska tidigt. När vi gick från högskolan så var det fortfarande ljust, så jag tänker att det borde inte vara så farligt mörkt när jag väl går hem igen.

    Där hade jag dock fel. Det blev näst intill kolsvart. Men envis som man är så går jag ändå. När jag gått en bit börjar jag fundera över vad nästs steg ska bli. Jag upptäcker en backe som alls inte funnits där tidigare. Sen möter jag en förbipasserande som hejar glatt på mig och till sist märker jag att jag är inne på en grusväg. Då inser jag på riktigt att något är ordentligt fel.

    Vad gör man då? Jo, jag ringer min mamma och säger något i stil med ”Hej! Jag har gått vilse. Vet du var jag är?” Följt av en något bristfällig förklaring hur jag gått. För det första, vad ska hon göra som sitter 10 mil bort? För det andra, mina förklaringar i mörker är något detaljfattiga.

    Till slut la vi på och jag började gå tillbaks, för att hitta något som helst landmärke att navigera efter. Som tur var så är mitt lokalsinne ganska bra så jag kunde ta mig tillbaks och sedan hitta rätt. Jag hade svängt av en korsning fel och jag tror att jag hamnat i någons trädgård, därav den glada förbipasserande som hälsade på mig.

    Det här var långt innan GPS-navigeringen blivit riktigt bra i mobilerna. Nuförtiden brukar jag använda Google Maps för att hitta fram eller bara för att kolla var jag är. Jag brukar även kolla kartor och se hur det ser ut där jag ska vara om jag ska någonstans. Det har även hänt att jag ringt upp någon som med hjälp av kartan förklarat i telefon hur jag ska gå. Så tekniken hjälper till en hel del.

  • Att se världen genom ett knappnålsöga är inte alltid så enkelt

    Att se världen genom ett knapphålshuvud är inte alltid så enkelt, särskilt när man är på en ny plats och ska ta till sig hur det ser ut där så snabbt som möjligt.

    Idag var vi i en av våra nya lokaler för att ställa i ordning saker där. När jag kom dit tänkte jag att ta det lugnt nu och registrera allt i lugn och ro, för att sedan börja göra det jag ska. Det går alldeles utmärkt. Efter en stund går mina kollegor ut för att hämta grejer och jag är då ensam kvar. Då knackar det på fönstret och de ropar att de blivit utlåsta. Så jag springer då till dörren för att släppa in dem, men var sjutton var det utgången låg nu då? Till slut, efter att ha irrat runt som en fluga som fastnat inomhus en sommardag, som försöker ta sig ut, hittar jag en dörr. När jag öppnar den visade det sig att den var blockerad av en byggnadsställning. Efter att ha irrat runt ytterligare en bra stund hörde jag ett knackande ljud, jag försökte då lokalisera det och efter en stund hittade jag rätt.

    Dels blir jag frustrterad över att inte hitta rätt. Hur svårt ska det vara att hitta en dörr? Men sen ser jag ändå det roliga i det hela, här springer jag runt som en tok och försöker hitta en dörr. Jag var i alla fall i rätt ända av huset.

    När mina kollegor väl blev insläppta av mig så flöt allt på väldigt bra. Det är ju alltid lite rörigt vid en flytt men det går ganska bra så länge jag försöker skapa mig en ordning bland lådor och annat.

  • En berättelse från mina tidiga år

    Vi är tre bröder i min familj och jag är den äldsta. Vi är väldigt nära varandra i ålder, närmare bestämt fyra år mellan mig och min yngsta bror.

    När vi var ute och gick brukade jag hålla i min mammas eller pappas bakficka, för att på så sätt hänga med. Jag kan då varit ca 4 – 5 år. Vid ett tillfälle råkade jag ut för en väldigt märklig situation, både för mig själv men framför allt för en intet ont anande förbipasserande.

    Vi hälsade på min farmor och farfar, som hade husvagtn på en camping i Östhammar på den tiden. Vi skulle då ut och gå och vi börjar gå iväg. Av ågon anledning så missar jag att mina förlädrar går iväg, så jag stannar till en stund. Sedan ser jag en person med blåa byxor, som min pappa hade. Så jag tog tag i bakfickan som jag alltid gjorde. Efter bara några meter så kommer mina föräldrar springande och förklarar att jag sugit tag i fel person. Vad förvånad han lär ha blivit när en litet villt främmande barn dyker upp och bara följer efter.