Vad kan passa bättre såhär i sportlovstider än lite skidåkning? Tyvärr ser det mer ut som vår utomhus här idag, så vintern kändes rätt avlägsen idag. Men jag tänkte ändå dela med mig av detta.
När jag var i 10-årsåldern fick vi reda på att det fanns en skidskola som lärde ut slalom till synskadade personer. Det lät intressant så jag anmälde mig dit. Det var en veckas skidåkning i Åre där man fick en skidlärare som visade hur man skulle göra. Jag tyckte att det var väldigt kul men samtidigt lite läskigt.
Det fungerar så att man har en person som åker bakom och talar om hur man ska åka. Vi har även gjort så att när det är mycket folk brukar man åka framför mig och jag följer efter. Jag har även en väst på mig där det står ”Synskadad”, för att göra det tydligt för andra åkare att jag faktiskt inte ser. (Sjukt opraktiskt att ha blindpinnen med mig).
Det här blev en vecka som jag än idag minns. Det gjorde också att jag kunde åka med familjen på skidsemestrar och kunde då åka med dem i backarna. Nu tar jag ju såklart inte de brantaste backarna jag hittar, man måste ju ta det lite lugnt i alla fall.
Eftersom jag ser litegrann var jag åker så brukar det gå bra så länge jag håller mig under trädgränsen. Annars blir det helt vitt för mig och jag har ingen aning om hur jag åker, då gäller det att lita till 100% på den som instruerar mig. Men samtidigt kan jag inte låta bli, det är ju trots allt väldigt fin utsikt där uppifrån.
När det kommer till att åka lift så åker alltid någon med mig om det går och talar om när jag ska hoppa av och åt vilket håll. Om det bara finns en plats så åker någon före och ställer sig där jag ska kliva av och säger åt mig hur jag ska åka. Fungerar även det bra.
Vi har åkt på några skidsemestrar med familjen tidigare, då till Sälen. Det blev mycket skidåkning och vi åkte från när liftarna öppnade tills det blev mörkt i stort sett. Några gånger åkte vi iväg en bit i området och såg oss omkring, vilket var mysigt.
En utmaning när det gäller slalomåkning är att jag inte ser ifall det blivit snöhögar i backen, exempelvis när det börjat bli löst i backarna. Vid ett tillfälle (jag vet inte om min instruktör inte såg eller bara ville skoja med mig) märkte jag att det blev väldigt ojämnt. Det kändes som att jag åkte över massa kullar i snön. Jag tänkte att nu gäller det att försöka pricka kullarna rakt över och vara mjuk i knäna och hålla i sig. När jag kom ner fick jag veta att jag åkt i någon slags puckelpist för barn. Familjen hade jätteroligt och även liftpersonalen blev lite imponerade över min lilla färd. Och det var väldigt kul, jag åkte där fler gånger efter det.
När vi varit upp och åkt skidor har jag fått en hel del respons från liftpersonalen och andra som jobbar på skidanläggningarna. De har tyckt att det är väldigt roligt att jag faktiskt vågar åka, trots att jag knappt ser framför skidspetsarna. Men som jag skrev tidigare, det gäller att våga lita på den som åker bakom och ger instruktioner.
Nu var det ett tag sen jag åkte skidor, men förhoppningsvis kommer jag göra det i framtiden. För det är en härlig känsla.
Lämna ett svar