Jag ser inte mig själv som en synskadad person, utan jag ser mig själv som en person som råkar se lite dåligt. För mig är det en ganska stor skillnad, då jag anser att man är en person och inte sitt handikapp. Visst är det klart att en sådan sak påverkar en lite men det är viktigt att det inte får ta över fokuset.
Det här synsättet försöker jag alltid ta med mig när jag träffar andra människor. Oavsett om personen har ett fysiskt handikapp eller ett psykiskt, såsom ADHD, dyslexi, Asberger eller vad det nu kan vara. Det viktiga är att inte döma personen efter det, utan att ta personen precis som den är. Alla är ju olika och tur är väl det!
Jag tror att vi kompletterar varandra. Exempelvis så använder jag min hörsel på ett annat sätt än vad en fullt seende gör och jag kan kanske lite enklare ta mig fram i mörker. Medan någon med exempelvis ADHD har andra förmågor som inte jag har. Man får helt enkelt dra nytta av det som är positivt och komplettera varandra, det är det jag tror.
Eftersom jag inte kan se personer jag möter använderjag hörseln för att identifiera vem jag möter. I mitt arbete kan jag utnyttja detta genom att avgöra vem som ringer in när jag svarar i telefon. Dels är det praktiskt av säkerhetsskäl, dvs att jag kan lättare avslöja ifall obehöriga ringer in. Men även att man snabbt kan identifiera vem som ringer och ge ett lite mer personligt bemötande till uppringaren. Jag har även lärt mig att memorera vissa saker, såsom hur det ser ut på skärmen i vissa situationer. Då blir det enklare för mig att kunna förklara för en användare vad han eller hon ska göra, vilket gör att jag kan enklare hjälpa personen när jag själv inte sitter vid datorn.
Man ska dra nytta av sina superkrafter helt enkelt.
Lämna ett svar