Jag har väl alltid haft ganska stor distans till mig själv och det faktum att jag ser dåligt. Egentligen har jag inte funderat så mycket på det utan bara accepterat att såhär är det och så kommer det alltid att vara. Det är så pass naturligt att jag och även min omgivning brukar glömma bort att jag faktiskt inte ser, vilket jag tycker är både bra och skönt. Då ligger ju fokuset på mig som person och inte på att jag inte ser. Därför får jag ibland påminna om detta och då är det ju givetvis inga problem att få den eventuella hjälp man behöver, men det är ändå skönt att man då är med på samma villkor som alla andra. Jag ser mig absolut inte som ett offer och vill absolut inte tycka synd om mig själv, det är ju som det är och då får man göra det bästa av det och vara glad för det man kan göra helt enkelt.
Under min uppväxt så har min familj kallat mig skämtsamt (givetvis) för Blindstyre. Eftersom man alltid sagt det här med glimten i ögat så har ordet blivit helt och hållet avdramatiserat för mig, vilket gjort att när man kallade mig blindstyre i skolan i de yngre åren, så har jag bara svarat med en liten axelryckning ”Ja, det är ju det jag är”. Sen har man inte retats mer på det sättet när jag inte tar åt mig av det, utan bara skämtar tillbaks lite.
För ganska många år sedan nu var jag på lite läger för synskadade personer. Det kunde vara en helg eller vecka med ett bestämt tema. Man gjorde vissa aktiviteter och umgicks. De flesta personerna var synskadade men det fanns även fullt seende som hjälpte till när det behövdes. Tyvärr har jag aldrig känt mig riktigt bekväm i dessa sammanhang. Jag reagerade extra starkt en gång när den första frågan jag fick var ”Hej, vad har du för synskada då?” När jag lite enkelt förklarade fick jag till svar ”Åh, stackars dig.” Här var det verkligen att sätta mitt handikapp i första hand och inte personen, man hade exempelvis kunna fråga vad jag heter, var jag bor, intressen eller något annat. Som sagt, jag är ju en person. Just vid det tillfället var jag där i egenskap av mitt dåvarande jobb.
Sen är jag ju uppväxt med enbart fullt seende personer och har alltid haft min plats där. Jag tror att det är en av anledningarna till att jag är där jag är idag – att jag fått exakt samma förutsättningar redan från början och att det inte är någon skillnad på mig och mina bröder.
Lämna ett svar